TÄNKVÄRT

Ja, jag tror det. Kettlebellträning är typ den bästa rumpträningen du kan hitta, och det visar sig att man får ganska stor och typ hög, men framförallt stark röv av att träna mycket med kettlebells. Vilket förstås är bra på alla sätt och vis, förutom en sak: man kan bara använda träningsbyxor eller superstretchiga jeans, typ Freddy-brallor.

Alla basövningarna som olika variationer av svingar, olika typer av squats, utfall och marklyft är fantastiska ben- och rumpövningar, men vet vad det viktigaste är om man vill bli stark och bygga muskler? Våga lyfta TUNGT! Då du fått till en bra teknik på t.ex svingar, var inte blyg med att testa lite tyngre kettlebells och lite färre reps. Jag lovar – det är SÅÅ kul och tillfredsställande då man kommer igång med lyftandet. Kul och man känner sig helt enkelt bra och häftig också!

Så mitt råd och tips idag är: Börja lyfta lite tyngre, och se vad som händer med kropp och knopp! Du kommer inte att bli besviken! ?

Avslutningsvis så vill jag säga det igen: kettlebellröven ÄR den nya hockeyröven!

PS. Förstå hur många bilder vi tog för att få bilderna att se: högröviga, men inte fitness-influenser-röviga ut. Det gick sådär. Men så här ser iaf två kettlebellrövar ut!

Häromdagen pratade jag med någon om hur vi som föräldrar kan (göra vårat bästa för att) förhindra att våra barn, och framförallt döttrar, får ätstörningar eller problematiska förhållanden till mat och sina kroppar. Jag är fullt medveten om att många män och pojkar också drabbas av sånt här, men vi vet alla att det skapas helt andra förväntningar på flickor och kvinnors utseende i samhället, och att vi i mångt och mycket värderas utifrån hur vi ser ut, och hur mycket fett vi har på kroppen. Jag vet att min son och min dotter, tyvärr, kommer att behandlas och framförallt betraktas olika när de växer upp.

Så vad kan vi göra? Det är förstås många faktorer vi som föräldrar inte rår på, såsom media och andra människor som de kommer att utsättas för, men en sak vi faktiskt kan göra, inte bara för våra barn men för oss själva och alla runtomkring oss, är att avdramatisera kroppar och utseende och inte konstant påpeka hur vi själva och andra ser ut.

“Jag vill bara att min dotter ska få bra självförtroende och känna sig vacker och förstå att hon är värdefull så jag säger till henne hela tiden att hon är fin och snygg som hon är”  etc etc etc

Visst, den här tanken är god, och man vill väl bara väl med det tänket, men är det verkligen det vi vill? Att barnen ska uppskatta kommentarer om hur de ser ut, och att ständigt prisas för sitt utseende. Att det ska bli glada då någon säger att de är fina. Är det verkligen viktigt att känna sig vacker?

Istället borde vi inte ens nämnda hur de ser ut. Inte kommentera varken positivt eller negativt på hur de eller andra ser ut. Inte köra in dem i samma hjulspår som oss. Jag är inte på något sätt fri från negativa tankar om min kropp. Tvärtom ser jag mig ofta i spegeln och tänker diverse saker om diverse olika kroppsdelar, för det är jag som kvinna hjärntvättad att göra. MEN jag kommer ALDRIG, ALDRIG att ens sätta ord på de tankarna och säga dem högt, inte framför mina vänner, min partner och definitivt inte mina barn. Jag har personligen slösat så mycket tid i mitt liv på att hata och späka min kropp, och jag önskar verkligen att vi kan ändra tänket som fanns då jag var tonåring, både för oss själva och för våra barn.

Nedan, tre stalltips för en mer kroppspositiv approach från kettlebellmamman:

Igår målade Linnea upp den här texten på en av bjälkarna man ser först när man kommer in på vårt gym; A body hate free zone.

Jag älskar den och tycker att den är väldigt viktig, och tyvärr säkert representerar något ganska ovanligt i våran bransch, i synnerhet här där vi bor, där som jag har förklarat tidigare kvinnor inte helt sällan bara vill börja träna hos oss för att ‘komma i form’ för ett bröllop, en resa eller efter en graviditet. Nästan aldrig för att bli starkare, eller må bra, eller för att de gillar att träna. Där det finns så mycket kroppshat att det liksom väller över från föräldrar till barn och man delar ut det mellan varandra till höger och vänster, och typ alla kör dieter och quick fixes men väldigt få lever ett hälsosamt liv överlag.

Vi vill inte fokusera på och bidra till den typen av hets. Vi använder t.ex inte en jargong som innehåller ‘viktnedgång’, ‘långa, smala muskler’, ‘bränna fett’ och liknande. Så på det sättet tycker jag faktiskt att vi erbjuder en slags frizon.

Till saken hör också att ingen av oss två för några år sedan ens hade kunnat identifiera oss med idén som denna text representerar – ett liv och en tillvaro där vi inte konstant försöker förändra våra kroppar/strävar efter något annat utseende/konstant kritiserar oss själva, och kanske till om med också andra till viss mån. Till ett liv där vi bara accepterar att vi har kroppar som vi kan försöka lära att göra olika saker och ha roligt med, och försöka göra så att den håller så länge som möjligt, att alla ser olika ut och att allas kroppar är olika bra på olika saker, mest beroende på vad man gör med den och hur mycket.

Detta är något som för oss båda har vuxit fram långsamt, i och med två starka faktorer: 1. Att vi startade gymmet, började jobba med träning heltid och genom detta fått träffa och prata med så mycket människor och kroppar, träning och hälsa, och 2. Att vi har informerat oss om, samt inspirerats och upplysts av feminismen.

Alla år som vi, och så många runt omkring oss, har spenderat med att sucka framför spegeln och drömma om den dagen man når sitt mål, vad det nu kan vara, men inte sällan har det involverat siffror i kilon, % eller centimetrar. Gud vad vi har slösat bort tid på att fokusera våran träning på detta. Vi har ju alltid älskat idrott och träning ändå, så det känns i alla fall för mig som att jag har gått miste om så mycket träningsglädje jag kunde ha haft, som istället har varit träningsångest- och press.  Och låt mig inte ens börja prata om maten och vad som slösats bort där. Jag tar det en annan gång.

Jag kommer helt säkert att återkomma till detta ämne många gånger framöver, men jag kan stolt säga idag att jag, tillsammans med min syster, bedriver en verksamhet där vi verkligen lever efter den här devisen; A body hate free zone. En zon fri från kroppshat. Vi, och de som jobbar hos oss, kommenterar ALDRIG på hur vi själva eller andra ser ut, i synnerhet inte i ett viktrelaterat sammanhang (undantag: om man ska tävla i nån viktklass i styrkelyft).

Dock så uppmuntrar vi kommentarer och komplimanger om vad de olika personerna vi möter, och deras kroppar, kan göra. Vad de har åstadkommit sedan de började hos oss, och saker som gör dem peppade och glada över att vara hos oss! Vi försöker, så gott vi kan, att helt undvika att prata vikt och hur kroppar ser ut rent estetiskt, både mellan instruktörer och kunder, just för att vi inte tycker att det leder till något positivt för någon.

Detta är något jag verkligen uppmuntrar för er som har barn, eller som har barn runtomkring er: Oavsett vad du instinktivt (läs inlärt) känner då du ser dig själv i spegeln – låt bli att säga det högt. Påpeka aldrig din egen eller andra människors kroppsform, på ett annat än beskrivande sätt. Och om du gör det, lägg ingen värdering i hur du beskriver en kropps utseende. Och givetvis (det borde inte ens behöva påpekas): kommentera aldrig barnens kroppar, varken negativt eller positivt. Alla vi är stöpta i samma samhällsform, så ingen av oss, hur mycket kroppspositivitet vi än bombarderar oss med, eller hur mycket vi än försöker, är fria från att tänka negativt om våra egna kroppar, att de alltid kan se bättre ut, och vara mindre i omfång, tajtare, kurvorna på ‘bättre ställen’ (vad f*n det nu betyder) osv. Men vi kan ju försöka bespara den kommande generationen samma negativa känslor genom att göra det vi kan för att inte bli som vi, genom att aktivt tänka på att agera på ett sätt som gör att vi inte för vidare tankesättet. Kanske lära dem att bara tänka på en kropp för vad det är – en kropp, och att behandla den på ett sätt som gör det stark och frisk, och framför allt har roligt med den! 🙂

Det vi alla relativt enkelt kan göra är i alla fall att göra våran egen lilla zon, för oss själva och de som vistas i den – en zon fri från kroppshat. Märk relativt här; det tar tid att komma till nya insikter. Om det ska jag skriva en annan gång.

Med vänlig hälsning/En f.d  aktiv kroppshatare.

Häromdan la jag upp denna bild på vårt Instagramkonto för träningskläderna som vi säljer (har tagit bort den nu för jag kände inte att det var rätt forum för vad jag kommer att skriva här). Det primära syftet med bilden var att visa fickan på sidan, men även att vara lite rolig och skriva en caption med något om att dessa byxor är perfekt även för svenskar som kan ha snusdosan på sig. Typ.

Efter ett par timmar kom en kommentar på bilden som sa något i stil med: “Hur kan ett företag som säljer träningskläder göra reklam för tobak?!”.

Nu gör vi ju inte reklam för snus, eller nån annan tobak, eller mobiltelefoner, eller nåt annat som man kan lägga i fickorna. Vi gör reklam för de här byxorna.

Men även om vi skulle göra det, eller att vi inte tar något uttalat avstånd från tobak, eller vad det nu kan vara (alkohol, pizza, socker, you name it), betyder det nåt då? Kan man inte tycka om att träna och snusa också? Om man har valt att syssla med en sak som anses vara hälsosam eller relaterat till något hälsosamt (träningskläder i detta fall), måste man representera hela paketet då? Är man liksom ansvarig för allt för att man råkar tycka om och hålla på med en del. Träning, nyttig mat, ingen tobak, ingen alkohol, mindfulness osv

Jag säger inte att jag avsäger mig, eller inte har något intresse för alla andra nämnda saker, men… – Får man inte bara gilla att träna?

Detta var ju bara det – en kommentar, men det fick mig att tänka mer på vad det representerar, och att säkert många av oss tänker på detta sättet:

“Du som tränar så mycket, kan du verkligen äta sånt?”

“Du som är så nyttig, dricker du verkligen alkohol?”

“Du jobbar ju med träning, så du festar väl aldrig?”

etc, etc, etc…..

Varför måste det ena ta ut det andra? Framförallt då det har att göra med träning. Att du äter en kaka, slår ju inte ut ditt marklyft på 100kg tidigare på dagen, det har ju fortfarande hänt. Att du dricker bubbel på lunchen i solen betyder inte att du inte kan träna dagen efter.

Jag jobbar med träning för att det är bland det roligaste jag vet, inte som del av nåt hälsopaket som tar bort eller lägger till en massa andra saker från mitt liv.

Givetvis så finns det en koppling mellan mat /övrig livsstil och prestation, men på gemene mans motionärsnivå så tror jag att en superstrikt livsstil som uppfyller alla de här sakerna som vi anser ingår i hälsopaketet, stjälper mer än det hjälper, sett till välmående överlag.

Jag tror att det här tänket är problematiskt, och något som jag tror håller människor tillbaka på många sätt, och återigen, speglar Allt eller inget-kulturen. Med håller tillbaka menar jag att dels att många kanske drar sig för att börja träna eller ändra sina kostvanor för att de känner att de måste göra hela paketet då. Att om man börjar träna så man måste äta jättenyttigt, för annars ‘ger det inget’, eller att om du drar ner på kolhydraterna så måste du köra all in LCHF och bara laga fröknäcke, broccoli-mos och ha cocosolja i kaffet, och må dåligt över att det fanns majs i salladen man åt på restaurangen på lunchen. Så istället kanske man skippar att testa helt och hållet, för att åtagandet helt enkelt blir för stort.

Det går ju åt andra hållet också. Människor som redan har en hälsosam livsstil och tränar regelbundet, kan ibland identifiera så mycket med sin “hälsopersona” att de känner konstant press över att leva upp till den bilden som andra, och de själva,  har av dem. Så att de alltid, framför allt i sociala sammanhang, gör sina val (av mat, dryck och aktiviteter) baserat på dessa förväntningar, och inte alltid på vad de själva vill. Detta är något jag kan relatera till själv, i synnerhet för några år sedan, innan jag blev så otroligt upplyst och klok som jag är nu. 😉

Visst vill vi förespråka hälsa och välmående, men jag tycker vi ska försöka komma ifrån den här polariserade tänket om att man antingen är ‘nyttig och sportig’ eller en ‘soffpotatis’ eller vad man nu vill använda för ord. Det är ju självklart mycket bättre att den så kallade soffpotatisen hittar nån träningsform den gillar och tycker det är roligt att hålla på med, trots att den kanske röker, än att personen låter bli att göra något de faktiskt tycker är roligt bara för att de känner att de inte kan, eller vill, gå all in.

Och samma sak, fast tvärtom, med personen som kanske jobbar som PT, eller kostrådgivare.

Den personen, samt de runtomkring dem, mår nog bra av att ibland bara göra det de känner för, och inte så mycket av vad som förväntas av dem.

Det var det. Dagens, och livets, ackumulerade tankar om att det inte är så komplicerat och svartvitt det här med träning och hälsa. Det går att göra på precis vilken nivå man vill och mår bra av. Och det går att göra, och tycka om, bara en eller några saker men inte allt.

Man kanske tex älskar styrkelyft och kettlebells men tycker det är astöntigt med superfrukter och -bär från andra sidan jorden som marknadsförs som nåt livsviktigt, även i länder där de aldrig vuxit och där människorna aldrig historiskt har ätit dom. Till exempel. 🙂