Kettlebellmamman
Hälsa & Fitness

ÄTSTÖRNINGAR

ÄTSTÖRNINGARMATTÄNKVÄRT

En annan typ av ätstörning

I jobbet så frågar folk ofta mig vad de ska äta, och om det ska följa någon slags diet. I vilket syfte?, frågar jag ofta. Liksom, vad vill du åstadkomma med att följa en diet? Ofta är ju målet att gå ner i vikt, men lika ofta så förkläs denna motivering med ord som t.ex ‘för att bli hälsosam’, ‘för att optimera träningen’ och liknande saker. För det bör klargöras att viktnedgång har lite eller inget alls att göra med träningsprestation eller allmänt mående.

DOCK så kan en viss typ av kosthållning resultera i BÅDE viktnedgång och ett allmänt bättre mående. Men dessa två saker i sig står absolut inte i direkt samband med varandra, som i att viktnedgång eller att vara smal per automatik gör dig mer hälsosam, vilket många ofta verkar tro.

Så om någon frågar mig, i egenskap av personlig tränare, kostrådgivare eller gymägare, om vad de ska äta, så säger jag alltid så här: ‘De flesta mår bra av att äta mest kött, fisk, ägg, grönsaker och fett.’ För så är det överlag. Här finns förstås undantag i form av att vissa inte mår bra (moraliskt eller kroppsligt) av att äta t.ex kött, eller mjölkprodukter av olika anledningar, och det är helt och hållet rimligt. Då ska man förstås inte äta det. Men för de allra flesta så bir resultatet av att huvudsakligen äta det jag precis skrev att man mår bra och får bra med energi, minimalt med blodsockerfall- och toppar, och sällan drabbas av ‘paltkoma’ som man säger i Norrland. Saker som däremot kan ge motsatt känsla och effekt är således alla livsmedel med mycket socker, mjöl och i allmänhet mycket snabba kolhydrater.

Men hur mycket ska man äta då? Och när? Ja, det är ju här man bara måste lyssna på sin kropp och förstå att det inte finns nåt ‘recept’ på detta som gäller för alla människor. Det går inte att säga att du ska äta var X:e timme eller X timmar innan eller efter träning. Man måste helt enkelt känna efter, och ibland förstås bara förhålla sig till hur dagen ser ut och andra människor osv.

Så, helt klart finns det vissa saker som är bra för kroppen och knoppen att äta, och andra som inte är det. Men något jag motsätter mig helt, och ALDRIG skulle råda eller rekommendera någon att göra är att MÄTA eller VÄGA sin mat, eller TAJMA när den ska ätas. Kalori- eller kolhydratsräkning blir så snabbt till ett väldigt osunt beteende, som bara blir en annan typ av ätstörning. Take it from someone som har hållit på med båda delarna.

I min ungdom var jag solklart ätstörd, och det kunde vem som helst se. Maniskt läsande på förpackningar, försöka få i mig minimalt med kalorier (detta var 90-tal så det var det som gällde då), föra nån slags logg på allt som intogs, bli peppad av känslan av att frysa och yrsla pga för lite energi osv. Det var liksom uppenbart att det inte var bra, det jag höll på med.

Som vuxen och ny arbetande i träningsbranchen – dedikerad träningsmänniska som ser vältränad och hälsosam ut. Förespråkar och själv följer strikt lågkolhydratskost (som jag på alla sätt medger är väldigt hälsosamt men kan bli en besatthet likväl). Läser maniskt på allt om kolhydratsinnehåll, ser till att alltid äta under X g kolhydrater per dag, samt blir peppad av känslan då ketos infinner sig.

Inte så olika saker, eller hur? Bara att det ena var en uppenbar ätstörning och det andra ‘hälsosamt leverne’. 

Det är inte lätt det här med mat. Det är svårt att bli av med ångesten som kan infinna sig ibland, då man har spenderat hela livet med att fokusera på må dåligt över hur man ser ut, vad man äter och hur det man äter får en att se ut och känna. Jag med allt mitt bagage på området, har inga klockrena tips på hur man kommer undan dessa känslor, men jag jobbar dagligen med att inte tänka dåliga tankar om mig själv, och framför allt att inte överföra något av mina tidigare beteenden till mina barn och andra runtomkring mig.

Detta kan jag aktivt göra genom att inte prata om våra egna och andras kroppar och mat på ett negativt sätt. Jag pratar heller inte om vad jag har ätit i nåt ‘svagt ögonblick’ på ett skuldbeläggande sätt, eller om att jag ska äta något visst som ‘belöning’ eller ha en s.k ‘cheat day’. Alla dessa saker bidrar till ett ätstört beteende och ett onödigt krystat förhållande till något så som borde vara så enkelt – mat.

 

20 april, 2019 | 2 KOMMENTARER!
ÄTSTÖRNINGARFEMINISMTÄNKVÄRTTRÄNING

När jag var som mest vältränad

Jag har fått den här frågan ett antal gånger. När var du som mest vältränad?

De som frågar är oftast medlemmar/kunder på gymmet och jag antar att de frågar för att jag jobbar med träning och har tränat mycket i mitt liv.

Men jag vet aldrig riktigt hur jag ska svara. Jag vet att det de egentligen frågar är: När såg du, enligt samhällets normer och idéer mest vältränad ut?

För det är inte samma sak. Att se vältränad ut och att vara vältränad. Vad är det ens för ord? Vältränad. Att man är väl tränad.

Så när i mitt liv har jag varit mest vältränad?

Kanske då jag var 12? Då jag tränade och tävlade i längskidor och utan problem kunde åka 5km i 10 minusgrader. På typ under 15 min. Längdskidor är ju en fruktansvärt jobbig sport, och väldigt krävande för psyket också då man ofta ‘ligger i spåret’ i mörkret och kylan ensam. Då var jag ju väldigt uthållig i huvud och kropp, men kanske inte så stark. Men jag var ju bra på skidor.

Eller då jag var 14? Då jag dansade 3 gånger i veckan, vägde typ 40 kg och smög ut och sprang varje morgon i smyg. Smal. Ja, det var väl det. Smal. Dessvärre är det väl det vissa (många) som per automatik tycker att smal = vältränad. Det är ju givetvis fel.

Eller då jag var 17? Då jag var en gymråtta som prenumererade på BK och Body och vars dröm var att vara en av Gladiatorerna. Då jag följde alla råd som låg i tiden, med morgonpromenader, fullkornspasta och tonfisk. Ganska muskulös och definierad, men inte alls funktionellt tränad. Jag skulle aldrig ha kunnat göra en pullup på den här tiden t.ex. Framförallt så hade jag ingen tid över till något som helst annat, med alla timmar per dag som lades på promenader, gymmande och att stå och spänna mig i spegeln.

Eller då jag var 20? Då jag gjorde lumpen. Mycket fysisk aktivitet, och ännu mer mentala utmaningar. Och mycket fest och dålig mat, typ pannkakor och ärtsoppa varje torsdag eller nån 30 år gammal konserv som man åt ute i fält.

Näe, inte optimala förutsättningar för en hälsosam kropp och knopp. Men det var kul, trots att jag idag kan ifrågasätta hela konceptet och känner att militären är allt annat än cool, till skillnad från vad jag gjorde då.

Eller då jag var 24? Då jag fick svår panikångest och kände att träning var det enda som hjälpte mot panikattackerna. Jag kände att jag hade mer kontroll om det var träning som fick hjärtat att rusa, och inte mitt huvud. Resultatet av att simma på mornarna samt panikträna på lunchen för att hålla tankarna i schack, i kombination med att typ inte kunna äta pga av samma panikkänsla över att sätta i halsen blev ju givetvis ett ‘vältränat’ utseende men som ni hör så var det det absolut sista jag var.

Eller då jag var 29? Jag börjar utbilda mig inom träning och kost, går en massa olika kurser och provar en massa olika träningsformer. Jag upptäcker kettlebells, styrkelyft, rörlighetsträning och LCHF, och blir minst sagt entusiastisk över samtliga av dessa. Jag tränar jättemycket för att jag vill bli bra på kettlebells och att lyfta och tycker att det är kul, men är verkligen fortfarande en novis. Men i mångas ögon säkert en vältränad novis.

Eller 32? Lite äldre. Mycket visare och väldigt mycket mer informerad vad gäller träning, och om möjligt ännu mer entusiastisk. Har även varit gravid och fött barn en gång och har ytterligare en nivå av förståelse för kroppen och vad den kan/bör göra. Kan göra strikta pullups, knäböja 115kg och marka 140 kg, men skulle aldrig få för mig att springa ett maraton t.ex. Bra allround-tränad och rätt bra på mycket olika saker, så kanske det var då jag var som mest ‘vältränad’?

Eller nu då jag är 35? Nu då jag varit gravid och fött barn två gånger och min kropp har gått igenom ännu mer, för att inte tala om vad ens huvud får gå igenom i och med detta. Nu tränar jag mycket, i princip varje dag, och oftast sådant jag tycker är kul, dvs kettlebells och styrkelyft men också det som benämns som funktionell träning så det blir en del burpees, pullups, hoppa på saker osv också. Dock så har jag inget fokus på utseende i min träning, äter inte supernyttigt och dricker mycket vin. Man kan väl säga att jag njuter rätt mycket av livet och är väl ganska tjock jämfört med andra perioder i mitt liv. Dock så är jag väldigt mycket bättre på många saker än vad jag nånsin varit tidigare. Jag kan göra fler double unders, jag kan pressa en 32kg kettlebell över huvudet, jag kan pusha mig själv ganska ordentligt i mjölksyra-övningar. Däremot så kan jag ju inte göra situp eller någon typ av magövning ordentligt eller i många reps, pga att jag har varit gravid, och jag har diverse krämpor just pga att jag tränar så mycket. Så sammanfattningsvis – bra på det jag gör ofta och tycker är roligt, men med lite skavanker här och där.

Så the million dollar question kvarstår; när i mitt liv var jag mest vältränad?

Ja, det beror ju helt på vad man menar. När såg jag mest ‘vältränad’ ut, när var jag riktigt bra på någon särskild idrott eller när var jag smalast? Omöjligt att säga. Och helt onödigt också. Jag kan med allra största säkerhet dock säga att då de personer som ställer den här typen av fråga skulle bedöma att jag var mest ‘vältränad’ absolut inte var den period som jag faktiskt VAR mest och bäst tränad eller i bäst form!

17 februari, 2019 | 3 KOMMENTARER!
ÄTSTÖRNINGARTÄNKVÄRT

Så mycket tid jag slösat på att vara ätstörd

Tänk så mycket tid av mitt liv, särskilt som tonåring, jag slösat på att hålla på med något så enormt onödigt som att vara ätstörd. Detta är på riktigt något jag är så bitter över att jag har lagt så många år av mitt liv av. Det började väl så smått då jag var 12-13, och jag kan inte säga att jag slog mig fri helt och hållet förrän kanske 22-23. Så mycket slöseri på tid.

Så mycket tankar jag la på att fundera på stå i spegeln och nypa i ‘fettet’ (det var skinn) och hata hur allt såg ut. På hur jag skulle kunna komma undan att äta med familjen eller på skolan. På att smyga ut och springa i hemlighet för att ‘förbränna’ något någon tvingat mig att äta. På att vakna på natten och börja göra situps på golvet i någon slags desperation och ångest över att inte ha kunnat motstå suget och ätit en Delicatoboll i cafeterian på skolan på dagen.

Att tycka att känslan av att frysa och vara yr hela tiden är det högsta betyget för att ens eviga ‘jobb’ betalar sig.

På att smussla med Varma Koppen-påsar och bara använda hälften av pulvret och slänga resten så att mamma skulle tro att jag ändå åt något. Att laga soppa på en halv lök och en halv tomat, vatten och kryddor. För varm mat ‘mättar bättre’. På att räkna kalorier.

På att stå i mitt rum i spegel och rita på hela min kropp med svart märkpenna för att markera alla delar jag inte tyckte om och ville ha bort. Det slutade med att jag var helt svart.

På att gå på BUP-möten tillsammans med mamma och pappa och sitta där knäpptyst och vara arg över att de bara ville förstöra min plan och tillvaro. Över att gå på BUP-möten själv och känna mig så enormt misslyckad om jag hade gått upp i vikt då den obligatoriska invägningen (som jag nu starkt ifrågasätter) hade ägt rum.

På att, då anorexia så småningom övergick till hetsätning och bulimi, ta bussen in till stan för att gå på nämnda möten, gå och köpa två Japp, för att sedan kräkas upp dessa på den lilla stigen från busstationen till BUPs entre. Där de tyckte att jag gjort så stora framsteg för att jag hade börjat gå upp i vikt.

Så mycket slingrande för att hitta ett sätt att spy upp maten då alla börjat komma på att det var just det jag höll på med. Att jag, då mamma verkligen vaktade så att jag inte gick på toaletten efter en måltid, gick ut och ställde mig och spydde i soptunnan utanför huset. Eller i papperskorgen i mitt rum.

Att spy så mycket och ofta att man utvecklar mekanismer för att göra detta genom att bara rulla magen och hulka på ett visst sätt. Så ofta att det bränner konstant i halsen.

Att planera hur man snabbast kan ta sig hem från skolan innan alla andra i hushållet, så att man har tid att göra en kaksmet, för att sedan äta hela smeten, tillsammans med mjölk för det är lätt att spy, och sedan försöka göra det hela ogjort innan de andra kommer hem.

Att få sån enorm ångest över kommentarer som Du ser så frisk ut nu’ /’Du ser ut att må så bra’ då det enda man hör i huvudet är Vad tjock du har blivit’, och tänka att om du bara visste hur mycket sämre jag mår nu än då jag var anorektisk.

Att göra allt detta för ingenting. Att på riktigt tro, och känna så starkt, att vara smal är det som spelar roll. Att trots att jag alltid älskat idrott och att träna, alltid göra det till ett tvång och något som ska loggas, mätas och överdrivas. Att undvika sociala sammanhang för att slippa äta. Att utsätta mina föräldrar för den enorma oro som detta måste ha varit.

Att slösa så enormt mycket tid på absolut ingenting. På något som är så onödigt.

På något som hade kunnat undvikas helt.

Om jag inte hade hört vuxna prata om hur tjocka de var. Eller om att de behövde banta. Eller se dem banta. Eller att någon påpekade nån gång att man inte borde ta så mycket smör på mackan. Eller att någon sa i skolan någon gång att man var ‘mullig’. Att den personen som sa det hade lärt sig av någon att det är något som är nödvändigt att påpekas. Om jag inte hade matats med bilder och tips på hur tjejer ska vara och se ut för att duga.

Ätstörningar är inte sjukdomar man bara får och som inte går att undvika, hejda eller bli av med. Det är beteenden man börjar med pga av omständigheter, intryck, upplevelser och känslor.

Jag vet inte exakt hur, men jag ska göra mitt yttersta för att mina barn inte bara inte får ätstörda beteenden själva, men också att de inte blir människor som säger och gör saker som kan göra så att andra får ätstörda beteenden. T.ex att inte påpeka hur deras egna eller andras kroppar ser ut på ett negativt eller bara rent utseendemässigt sätt. Helt onödigt och gör absolut inget positivt.

Om du själv är fast i ett problematiskt beteende när det kommer till mat, träning och kropp, så kom ihåg att det är bara du som kan förändra detta. Du måste bestämma dig för att sluta med det, och framför allt förstå att det är helt onödigt. Ingen, inte minst du själv, kommer att tacka dig för att du späkar dig själv, gör träning till ett tvång och hatar dig själv. Det är verkligen helt OVÄRT!

Är du en person (förälder, kompis, tränare) som säger och gör saker som triggar ätstörningsbeteenden hos andra? T.ex påpekar vad någon annan äter och hur de ser ut. Ja, vad ska man säga? Sluta med det. Punkt.

 

 

 

29 januari, 2019 | 1 KOMMENTAR.
ÄTSTÖRNINGARFEMINISMTÄNKVÄRT

Fake it until you make it

Det här med kropps-positivitet, -aktivism, och -acceptans, dessa begrepp och fenomen som verkligen har frodats och blivit en grej (I love it btw!) under det gångna året. Hur funkar det egentligen? Hur blir man en sån som älskar, eller i alla fall accepterar sin kropp, eller till och med en sån som använder den till att bryta normer och inspirera andra till att omfamna sina kroppar som dom är genom att helt enkelt bara dela bilder på sig själva?

Det är/blir man bara inte. Man måste fejka sin kroppsacceptans. Jag vet personligen inget annat sätt. För om man som de allra flesta av oss genom livet har utsatts för media av olika slag, samt för andra människors åsikter om sig själva och andra och på dessa sätt matats med olika ideal som accepterade/åtråvärda, så tycker man inte om sin kropp som den är. Man är, framförallt som kvinna, lärd att alltid vilja förändra och förbättra den, och att tänka och säga negativa saker om den då man passerar en spegel eller känner på sin egen kropp.

Jag är en sån som många uppfattar som en person som inte har några problem med min kropp och som kanske inte bryr mig så mycket om vad andra tycker och säger . Detta är ju givetvis inte sant. Jag har hatat min kropp så mycket att jag har svultit den och utsatt den för allt möjligt genom åren. Detta är som jag uttryckt tidigare en stor sorg för mig, och något som jag kommer att göra mitt allra yttersta för att mina egna barn inte ska sugas in i.

Jag har tyckt, tänkt och gjort mycket elaka saker mot min kropp. Jag tänker fortfarande en del hemska saker om den. Men jag har en princip som jag aldrig bryter, och det är att aldrig kommentera min egen kropp, eller någon annans för den delen heller, på ett negativt sätt. Jag tänker samma sak som de flesta då jag står i spegeln, och gör samma sak som de flesta, dvs man drar in magen lite och ställer sig i lite andra vinklar som känns bättre. Men jag skulle ALDRIG säga högt det jag tänker. Uppenbarligen så fungerar detta eftersom att jag över tid inte bara har blivit en sån som folk uppfattar som en kroppspositiv och kroppsaccepterande person, utan faktiskt också blivit SÅ mycket mer accepterande och positiv till min egen och andras kroppar.

Så detta är mitt tips: Fake it until you make it. Låtsas att du inte har några negativa känslor och tankar om din kropp, tills detta blir sant! Svårt, men värt det. 🙂

1 januari, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
ÄTSTÖRNINGARMATTÄNKVÄRTTRÄNING

Jag börjar på måndag

Hur många gånger har man inte sagt det? Jag börjar äta nyttigt igen på måndag, jag börjar träna på måndag. Eller också vanligt i dessa tider; jag börjar träna och äta bra igen efter jul/nyår. Som gammal ätstörd och framför allt med väldigt många år av bulimi och hetsätande har jag förstås använt detta mer än rimligt många gånger, och inte bara som nåt man säger ‘bara för att’, utan på riktigt börja svälta på måndagen efter en helg av riktigt hetsätande och diverse metoder tillämpade för att försöka göra det ogjort.

Detta kommer ju givetvis inte med något positivt alls, varken prestations-  eller känslomässigt. Tvärtom så spär vi på detta eviga Allt eller inget-tänk samt skapar negativa känslor (skuld) och beteenden runt både mat och träning.

Kan vi inte bara träna på så mycket vi känner för? Det kanske blir några pass mindre de kommande veckorna, men vad spelar det för roll? Hänger ditt liv eller tillvaro på det på något sätt? Kommer du att bli svagare, eller få sämre kondition? Förmodligen inte.

Vill du däremot träna varje dag för att du tycker att det är kul, gör för guds skull det! Du kanske t.ex jobbar på ett gym på Malta, och har din familj som alla är träningsnördar på besök från Sverige, och alla tycker att det är kul att träna tillsammans, även på julafton. Ja, då är det helt okej att göra det också. 🙂

Och maten då? Ja, ät på. Ät vad f*n ni vill. Givetvis mår vi bättre i både huvud och kropp om vi äter nyttigt, men vet ni vad man mår ännu sämre av? Att prata om hur onyttigt det man precis åt var, och hur dåligt man mår över att man åt det? Det får dessutom andra runt omkring dig att må dåligt också.

Då kör vi, måndag! Hoppas att alla går in med en skön inställning utan skuldkänslor över varken mat eller träning, och att ni väljer att göra saker på gymmet/i garaget/i spåret som ni mår bra av och tycker är kul, och att ni äter och dricker sånt ni tycker om och mår bra av, på ett sätt eller annat, tillsammans med såna ni tycker om.

17 december, 2018 | 1 KOMMENTAR.
ÄTSTÖRNINGARFEMINISMTÄNKVÄRT

Stalltips från kettlebellmamman

Häromdagen pratade jag med någon om hur vi som föräldrar kan (göra vårat bästa för att) förhindra att våra barn, och framförallt döttrar, får ätstörningar eller problematiska förhållanden till mat och sina kroppar. Jag är fullt medveten om att många män och pojkar också drabbas av sånt här, men vi vet alla att det skapas helt andra förväntningar på flickor och kvinnors utseende i samhället, och att vi i mångt och mycket värderas utifrån hur vi ser ut, och hur mycket fett vi har på kroppen. Jag vet att min son och min dotter, tyvärr, kommer att behandlas och framförallt betraktas olika när de växer upp.

Så vad kan vi göra? Det är förstås många faktorer vi som föräldrar inte rår på, såsom media och andra människor som de kommer att utsättas för, men en sak vi faktiskt kan göra, inte bara för våra barn men för oss själva och alla runtomkring oss, är att avdramatisera kroppar och utseende och inte konstant påpeka hur vi själva och andra ser ut.

“Jag vill bara att min dotter ska få bra självförtroende och känna sig vacker och förstå att hon är värdefull så jag säger till henne hela tiden att hon är fin och snygg som hon är”  etc etc etc

Visst, den här tanken är god, och man vill väl bara väl med det tänket, men är det verkligen det vi vill? Att barnen ska uppskatta kommentarer om hur de ser ut, och att ständigt prisas för sitt utseende. Att det ska bli glada då någon säger att de är fina. Är det verkligen viktigt att känna sig vacker?

Istället borde vi inte ens nämnda hur de ser ut. Inte kommentera varken positivt eller negativt på hur de eller andra ser ut. Inte köra in dem i samma hjulspår som oss. Jag är inte på något sätt fri från negativa tankar om min kropp. Tvärtom ser jag mig ofta i spegeln och tänker diverse saker om diverse olika kroppsdelar, för det är jag som kvinna hjärntvättad att göra. MEN jag kommer ALDRIG, ALDRIG att ens sätta ord på de tankarna och säga dem högt, inte framför mina vänner, min partner och definitivt inte mina barn. Jag har personligen slösat så mycket tid i mitt liv på att hata och späka min kropp, och jag önskar verkligen att vi kan ändra tänket som fanns då jag var tonåring, både för oss själva och för våra barn.

Nedan, tre stalltips för en mer kroppspositiv approach från kettlebellmamman:


10 november, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!