Kettlebellmamman
Hälsa & Fitness

ÄTSTÖRNINGAR

ÄTSTÖRNINGARFEMINISMTÄNKVÄRT

Fake it until you make it

Det här med kropps-positivitet, -aktivism, och -acceptans, dessa begrepp och fenomen som verkligen har frodats och blivit en grej (I love it btw!) under det gångna året. Hur funkar det egentligen? Hur blir man en sån som älskar, eller i alla fall accepterar sin kropp, eller till och med en sån som använder den till att bryta normer och inspirera andra till att omfamna sina kroppar som dom är genom att helt enkelt bara dela bilder på sig själva?

Det är/blir man bara inte. Man måste fejka sin kroppsacceptans. Jag vet personligen inget annat sätt. För om man som de allra flesta av oss genom livet har utsatts för media av olika slag, samt för andra människors åsikter om sig själva och andra och på dessa sätt matats med olika ideal som accepterade/åtråvärda, så tycker man inte om sin kropp som den är. Man är, framförallt som kvinna, lärd att alltid vilja förändra och förbättra den, och att tänka och säga negativa saker om den då man passerar en spegel eller känner på sin egen kropp.

Jag är en sån som många uppfattar som en person som inte har några problem med min kropp och som kanske inte bryr mig så mycket om vad andra tycker och säger . Detta är ju givetvis inte sant. Jag har hatat min kropp så mycket att jag har svultit den och utsatt den för allt möjligt genom åren. Detta är som jag uttryckt tidigare en stor sorg för mig, och något som jag kommer att göra mitt allra yttersta för att mina egna barn inte ska sugas in i.

Jag har tyckt, tänkt och gjort mycket elaka saker mot min kropp. Jag tänker fortfarande en del hemska saker om den. Men jag har en princip som jag aldrig bryter, och det är att aldrig kommentera min egen kropp, eller någon annans för den delen heller, på ett negativt sätt. Jag tänker samma sak som de flesta då jag står i spegeln, och gör samma sak som de flesta, dvs man drar in magen lite och ställer sig i lite andra vinklar som känns bättre. Men jag skulle ALDRIG säga högt det jag tänker. Uppenbarligen så fungerar detta eftersom att jag över tid inte bara har blivit en sån som folk uppfattar som en kroppspositiv och kroppsaccepterande person, utan faktiskt också blivit SÅ mycket mer accepterande och positiv till min egen och andras kroppar.

Så detta är mitt tips: Fake it until you make it. Låtsas att du inte har några negativa känslor och tankar om din kropp, tills detta blir sant! Svårt, men värt det. 🙂

1 januari, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
ÄTSTÖRNINGARMATTÄNKVÄRTTRÄNING

Jag börjar på måndag

Hur många gånger har man inte sagt det? Jag börjar äta nyttigt igen på måndag, jag börjar träna på måndag. Eller också vanligt i dessa tider; jag börjar träna och äta bra igen efter jul/nyår. Som gammal ätstörd och framför allt med väldigt många år av bulimi och hetsätande har jag förstås använt detta mer än rimligt många gånger, och inte bara som nåt man säger ‘bara för att’, utan på riktigt börja svälta på måndagen efter en helg av riktigt hetsätande och diverse metoder tillämpade för att försöka göra det ogjort.

Detta kommer ju givetvis inte med något positivt alls, varken prestations-  eller känslomässigt. Tvärtom så spär vi på detta eviga Allt eller inget-tänk samt skapar negativa känslor (skuld) och beteenden runt både mat och träning.

Kan vi inte bara träna på så mycket vi känner för? Det kanske blir några pass mindre de kommande veckorna, men vad spelar det för roll? Hänger ditt liv eller tillvaro på det på något sätt? Kommer du att bli svagare, eller få sämre kondition? Förmodligen inte.

Vill du däremot träna varje dag för att du tycker att det är kul, gör för guds skull det! Du kanske t.ex jobbar på ett gym på Malta, och har din familj som alla är träningsnördar på besök från Sverige, och alla tycker att det är kul att träna tillsammans, även på julafton. Ja, då är det helt okej att göra det också. 🙂

Och maten då? Ja, ät på. Ät vad f*n ni vill. Givetvis mår vi bättre i både huvud och kropp om vi äter nyttigt, men vet ni vad man mår ännu sämre av? Att prata om hur onyttigt det man precis åt var, och hur dåligt man mår över att man åt det? Det får dessutom andra runt omkring dig att må dåligt också.

Då kör vi, måndag! Hoppas att alla går in med en skön inställning utan skuldkänslor över varken mat eller träning, och att ni väljer att göra saker på gymmet/i garaget/i spåret som ni mår bra av och tycker är kul, och att ni äter och dricker sånt ni tycker om och mår bra av, på ett sätt eller annat, tillsammans med såna ni tycker om.

17 december, 2018 | 1 KOMMENTAR.
ÄTSTÖRNINGARFEMINISMTÄNKVÄRT

Stalltips från kettlebellmamman

Häromdagen pratade jag med någon om hur vi som föräldrar kan (göra vårat bästa för att) förhindra att våra barn, och framförallt döttrar, får ätstörningar eller problematiska förhållanden till mat och sina kroppar. Jag är fullt medveten om att många män och pojkar också drabbas av sånt här, men vi vet alla att det skapas helt andra förväntningar på flickor och kvinnors utseende i samhället, och att vi i mångt och mycket värderas utifrån hur vi ser ut, och hur mycket fett vi har på kroppen. Jag vet att min son och min dotter, tyvärr, kommer att behandlas och framförallt betraktas olika när de växer upp.

Så vad kan vi göra? Det är förstås många faktorer vi som föräldrar inte rår på, såsom media och andra människor som de kommer att utsättas för, men en sak vi faktiskt kan göra, inte bara för våra barn men för oss själva och alla runtomkring oss, är att avdramatisera kroppar och utseende och inte konstant påpeka hur vi själva och andra ser ut.

“Jag vill bara att min dotter ska få bra självförtroende och känna sig vacker och förstå att hon är värdefull så jag säger till henne hela tiden att hon är fin och snygg som hon är”  etc etc etc

Visst, den här tanken är god, och man vill väl bara väl med det tänket, men är det verkligen det vi vill? Att barnen ska uppskatta kommentarer om hur de ser ut, och att ständigt prisas för sitt utseende. Att det ska bli glada då någon säger att de är fina. Är det verkligen viktigt att känna sig vacker?

Istället borde vi inte ens nämnda hur de ser ut. Inte kommentera varken positivt eller negativt på hur de eller andra ser ut. Inte köra in dem i samma hjulspår som oss. Jag är inte på något sätt fri från negativa tankar om min kropp. Tvärtom ser jag mig ofta i spegeln och tänker diverse saker om diverse olika kroppsdelar, för det är jag som kvinna hjärntvättad att göra. MEN jag kommer ALDRIG, ALDRIG att ens sätta ord på de tankarna och säga dem högt, inte framför mina vänner, min partner och definitivt inte mina barn. Jag har personligen slösat så mycket tid i mitt liv på att hata och späka min kropp, och jag önskar verkligen att vi kan ändra tänket som fanns då jag var tonåring, både för oss själva och för våra barn.

Nedan, tre stalltips för en mer kroppspositiv approach från kettlebellmamman:


10 november, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!