Kettlebellmamman
Hälsa & Fitness

VIN

MALTAMATTÄNKVÄRTVIN

5 saker man gör annorlunda på Malta

Jag bor som som sagt på Malta. Det är en ö o medelhavet nedanför Sicilien där jag har bott sedan 2010.

Det är på många sätt väldigt annorlunda än Sverige. Klimatet, kulturen, att samhället är så starkt påverkat av en religion, blandningen av alla olika nationaliteter, hur socialt livet är m.m m.m

Jag trivs väldigt bra här, och trots att det kan verka lyxigt och exotiskt att bo på en ö i medelhavet så är långt ifrån allt bra. Mycket är annorlunda, och vissa saker är bättre än vad jag som svensk är van vid, och vissa saker är helt klart sämre. Men dessa saker är förstås en smaksak.

Några vardagssaker som skiljer sig väldigt mycket från hur jag vuxit upp och levt i Sverige är i alla fall, på gott och ont:

  1. Man kan inte dricka kranvattnet

Man köper antingen flaskor med vatten eller har en sån här dispenser hemma. Då är jag hemma i Sverige så älskar jag att dricka vatten från kranen. Det är SÅ gott! Tänk nu på det och drick i andakt nästa glas vatten du tar.

2. Man har ofta gas-spis

Läskigt i början, ja, men nu föredrar jag att laga mat på gas-spis över elektrisk spis. Men förstås lite läskigt varje gång man ska tända den. Vi använder även gas till att värma upp huset ibland då det är kallt, med en mobil gasvärmare som man kan dra omkring i huset.

Det kan verkligen bli jättekallt här inomhus på vintrarna. Utomhus är det förstås inget i jämförelse med Sverige, men det finns ingen centralvärme eller bra sätt att värma upp huset på så inte sällan är det samma temperatur inne som det är ute.

3. Man måste göra och skicka matlådor till skolan

En otrolig lyx som vi har i Sverige är ju skolmaten. Så otroligt praktiskt och bra att alltid få varm mat serverad, och att sitta tillsammans och äta. Vad det än är som serveras egentligen så tycker jag att det är en väldigt positiv rutin som sätts för barnen med att äta tillsammans i en matsal och att äta det som finns den dagen.

Här är det som sagt inte så, utan man skickar med en matlåda till barnen, från dagis och kinder och sedan i den riktiga skolan. Bra att kunna bestämma vad barnen ska äta, kan man ju tycka, men väldigt svårt ibland att variera och komma på saker som man kan skicka med då det är 35 grader varmt och maten ska hålla sig ok i lådan i väskan.

Jag försöker bara att skicka med olika saker hela tiden, så att han ändå blir tvungen att testa olika grejer och inte alltid får det vi vet han tycker om. Det har funkat än så länge.

4. Man kan dricka vin när som helst

Stor fördel Malta här. I alla fall för en vinälskare som jag. Ja. man kan dricka ett glas vin på lunchen, och om någon kommer hem till en så frågar man om den vill ha ett glas vin. Det är ingen som påpekar att ‘vad tokiga vi är nu som tar ett glas vin till maten på en tisdag’ eller som tittar snett på dem som väljer Prosecco istället för kaffe på fikan.

Men. Det är inte heller någon som förfestar för att bli full innan man går ut eller blir helt till sig då det serveras alkohol och måste köra all-in då det ska drickas eller andra beteenden som jag anser vara typiskt för Sveriges väldigt krystade alkoholkultur. Jag har skrivit mer om detta i detta inlägg: Allt eller inget! 

Jag ÄLSKAR att ta ett glas vin (rött) då jag kommer hem från jobbet och bara slappna av, kanske ha att sippa på då jag lagar mat, eller bara sitta ner och njuta av. Det är en viktig komponent i mitt liv, och något jag njuter mycket av.

5. Det är multinationellt

DCIM100GOPROGOPR1569.JPG

Det är är en av det saker som jag verkligen ÄLSKAR med att bo på Malta! Det är folk från hela världen som bor här, och man får jobba, hänga och lära känna så många olika typer av människor och kulturer. Och det bästa är att ingen värderas högre än någon annan, alla finns liksom på samma villkor. Alla pratar engelska med varann och man delar med sig av sin egen kultur med alla andra. I min sons klass är barnen från många olika länder, men de vet inte ens om det. Min son förstår t.ex inte att han är halv svensk/halv irländsk, och han vet inte vart hans klasskamrater kommer ifrån. Det är inget som tas upp.

Och på jobbet då! Hur mycket olika nationaliteter som helst som vi får träffa varje dag. Många Malteser förstås, men på en vanlig dag har vi folk från Polen, England, Finland, Norge, Holland, Filippinerna, Ungern, Italien, Libyen, you name it, som kommer och tränar hos oss.

Dessutom är vårt team Spartan-tränare på 8 personer från Sverige, Norge, Tjeckien, Tyskland, Venezuela, England, och Malta. Helt fantastiskt!

Jag tycker verkligen att det här är en av de största fördelarna med att bo här, och jag tycker att detta är en sån otrolig fördel för mina barn. Ingen här har någonsin sagt, och kommer aldrig att säga att ‘Maja är ju svensk från början, men nu är hon Maltes’, eller värdera att jag pratar maltesiska, eller engelska för den delen, utan att det hörs att jag är svensk som någon slags fördel i livet eller samhället.

 

 

24 januari, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
BARNMATTRÄNINGVIN

En helt vanlig dag

Hur kan då en helt vanlig dag för en kettlebellmamma på Malta se ut? Ja, jag ska skriva om hur jag hamnat på Malta någon gång också, jag lovar.

Just i dagsläget ser mina dagar lite speciella ut i och med att jag har en liten, fast jättestor bäbis. Hon är snart 4 månader, ammar och hänger således med/på mig hela tiden. Vilken tur då att man är egenföretagare och kan göra lite som man vill och att chefen (jag) inte har något emot att man ammar mitt i ett pass eller spenderar en kvart här och där med att bara stirra på söt-ungen! Detta gäller samtliga anställda.

Men är du inte mamma-ledig?, undrar någon säkert. Alltså, näe, det blir ju speciellt i och med att jag har mitt eget företag, man kan ju inte helt vara ledig, och jag vill inte det heller för den delen, jag är alldeles för rastlös.

Dessutom är systemet här på Malta verkligen inte det bästa när det kommer till mamma-ledighet (nej, inte föräldraledighet, enbart mammaledighet finnes), och det är företaget som betalar de 3 månader man har rätt till, förutom ett antal, typ 4, veckor man får betalt från staten. Pappan har rätt till…är ni redo? En dag!! Woohoo! Man hinner inte ens hem från sjukhuset.

Nog om det. Summerat kan vi säga att Malta har ett enormt ofördelaktigt system då man får barn, och Sverige ett helt fantastiskt, i synnerhet sett till jämställdhet.

En dag kan i alla fall se ut ungefär så här:

05.30 – Vakna av att bäbisen jollrar och garvar jättehögt och jag måste ta ut henne så att hon inte väcker resten av flocken (på riktigt, alla, inklusive hunden sover i samma rum). Nej, jag har givetvis inte sovit oavbrutet fram till denna tid, det vore ju för bra för att vara sant. Den lilla knubbisen har förstås vaknat minst två ggr under natten för att äta, och inte sällan har 4-åringen också vaknat av nåt och härjat lite. Så ja, sömnen är väl sådär.

MEN…för mig som gillar att vakna tidigt och göra grejer på morgonen funkar detta helt ok! Så när barnet är ammat och placerat på en filt och leker (tittar på sin hand), så jobbar jag lite. Detta kan vara jobb med sociala medier, med antingen gymmet; Spartan Kettlebells eller Spartan Fitness Gear eller det här –kettlebellmamman. Det kan vara att bara lägga upp bilder, eller att göra diverse annonser och kampanjer, planera olika events för gymmet, planera och designa byxor och shorts (askul!) eller att syssla med betydligt tråkigare saker som bokföring och att betala räkningar etc.

Till detta – kaffe x 2 samt någon slags frukost om jag är hungrig.

07.30 – Det stora barnet skall göras i ordning för skolan. Detta innebär frukost, ta på skoluniform, packa väskan med lunch box etc, borsta tänderna, inte bli ovänner. På det minfält som är morgonen med en 4-åring så är allt detta helt fantastiskt om man lyckas med utan att nån blir upprörd.

09.00-ish – Packar ihop lilla barnet i vagnen och allt som behövs för henne för dagen. Då detta är andra barnet körs förstås ingen skötväska utan snarare en blöja i fickan samt en extra body intryckt i vagnen nånstans.

Promenerar ner till gymmet, ofta med ett stopp på posten för att skicka beställningar på träningskläder. Gymmet ligger ca 15 katastrofalt dålig gångväg med vagn från vårt hus.

09.30-14.00 Håller pass, personlig träning samt tränar och äter själv. Beroende på hur dagen ser ut så kanske vi (jag och Linnea) testar nya övningar/pass samt städar och fixar på gymmet. Ibland måste andra ärenden/saker göras också, som att t.ex gå till banken, måla väggar, beställa bars/drycker etc.

14.30 – 4-åringen slutar skolan. Antingen hämtar jag eller så kommer pappan med honom till gymmet och vi stannar antingen och hänger och leker där eller åker/går hem. Han älskar att leka på gymmet med alla boxar/bollar/saker man kan klättra i och på. Ibland kommer nån kompis med barn och hänger/leker också.

16.00 – Spartan MAMA-pass. Mina favoritpass att både hålla och kunna erbjuda på gymmet. Ofta fullt med barn/bäbisar och mammor och bara väldigt mysig, om än högljudd, stämning.

17.30 Hem för mat, mys, lek, nåt glas vin, häng och fix.

Ibland håller jag nåt pass på kvällen också, men de allra flesta kvällspass just nu hålls av någon av de andra instruktörerna. Vi har 6 instruktörer utöver mig själv och Linnea, och ca 40 pass i veckan.

På kvällen då barnen sover och det är lugnt brukar jag få in lite mer jobb, det kan vara att lägga upp pass för bokning eller annat administrativt jobb. Men jag försöker att hålla jobbandet till dagarna, och på nätterna mellan amningarna förstås! 🙂

Jag värderar tid hemma högt, och jag älskar att bara mysa och laga och äta god mat och dricka vin, och i alla fall ett par gånger i veckan så är Linnea eller nån annan hemma hos oss och hänger/käkar/dricker vin. Jag försöker också att träffa mina vänner och umgås, med eller utan barn, nån gång per vecka eller i alla fall varannan vecka. Malta är litet och allt är nära, och kulturen är väldigt social, så det är lätt att umgås, både hemma och ute, vilket jag uppskattar.

Nu måste jag återgå till min dag, som faktiskt är och kommer ett vara nästan exakt så här, med skillnaden att 4-åringen har höstlov och att mamma är på besök, så det blir ännu mer mys än vanligt!

Dags att planera nästa pass!

Maja

1 november, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
TÄNKVÄRTVIN

Kan man snusa och ändå gilla att träna?

 

Häromdan la jag upp denna bild på vårt Instagramkonto för träningskläderna som vi säljer (har tagit bort den nu för jag kände inte att det var rätt forum för vad jag kommer att skriva här). Det primära syftet med bilden var att visa fickan på sidan, men även att vara lite rolig och skriva en caption med något om att dessa byxor är perfekt även för svenskar som kan ha snusdosan på sig. Typ.

Efter ett par timmar kom en kommentar på bilden som sa något i stil med: “Hur kan ett företag som säljer träningskläder göra reklam för tobak?!”.

Nu gör vi ju inte reklam för snus, eller nån annan tobak, eller mobiltelefoner, eller nåt annat som man kan lägga i fickorna. Vi gör reklam för de här byxorna.

Men även om vi skulle göra det, eller att vi inte tar något uttalat avstånd från tobak, eller vad det nu kan vara (alkohol, pizza, socker, you name it), betyder det nåt då? Kan man inte tycka om att träna och snusa också? Om man har valt att syssla med en sak som anses vara hälsosam eller relaterat till något hälsosamt (träningskläder i detta fall), måste man representera hela paketet då? Är man liksom ansvarig för allt för att man råkar tycka om och hålla på med en del. Träning, nyttig mat, ingen tobak, ingen alkohol, mindfulness osv

Jag säger inte att jag avsäger mig, eller inte har något intresse för alla andra nämnda saker, men… – Får man inte bara gilla att träna?

Detta var ju bara det – en kommentar, men det fick mig att tänka mer på vad det representerar, och att säkert många av oss tänker på detta sättet:

“Du som tränar så mycket, kan du verkligen äta sånt?”

“Du som är så nyttig, dricker du verkligen alkohol?”

“Du jobbar ju med träning, så du festar väl aldrig?”

etc, etc, etc…..

Varför måste det ena ta ut det andra? Framförallt då det har att göra med träning. Att du äter en kaka, slår ju inte ut ditt marklyft på 100kg tidigare på dagen, det har ju fortfarande hänt. Att du dricker bubbel på lunchen i solen betyder inte att du inte kan träna dagen efter.

Jag jobbar med träning för att det är bland det roligaste jag vet, inte som del av nåt hälsopaket som tar bort eller lägger till en massa andra saker från mitt liv.

Givetvis så finns det en koppling mellan mat /övrig livsstil och prestation, men på gemene mans motionärsnivå så tror jag att en superstrikt livsstil som uppfyller alla de här sakerna som vi anser ingår i hälsopaketet, stjälper mer än det hjälper, sett till välmående överlag.

Jag tror att det här tänket är problematiskt, och något som jag tror håller människor tillbaka på många sätt, och återigen, speglar Allt eller inget-kulturen. Med håller tillbaka menar jag att dels att många kanske drar sig för att börja träna eller ändra sina kostvanor för att de känner att de måste göra hela paketet då. Att om man börjar träna så man måste äta jättenyttigt, för annars ‘ger det inget’, eller att om du drar ner på kolhydraterna så måste du köra all in LCHF och bara laga fröknäcke, broccoli-mos och ha cocosolja i kaffet, och må dåligt över att det fanns majs i salladen man åt på restaurangen på lunchen. Så istället kanske man skippar att testa helt och hållet, för att åtagandet helt enkelt blir för stort.

Det går ju åt andra hållet också. Människor som redan har en hälsosam livsstil och tränar regelbundet, kan ibland identifiera så mycket med sin “hälsopersona” att de känner konstant press över att leva upp till den bilden som andra, och de själva,  har av dem. Så att de alltid, framför allt i sociala sammanhang, gör sina val (av mat, dryck och aktiviteter) baserat på dessa förväntningar, och inte alltid på vad de själva vill. Detta är något jag kan relatera till själv, i synnerhet för några år sedan, innan jag blev så otroligt upplyst och klok som jag är nu. 😉

Visst vill vi förespråka hälsa och välmående, men jag tycker vi ska försöka komma ifrån den här polariserade tänket om att man antingen är ‘nyttig och sportig’ eller en ‘soffpotatis’ eller vad man nu vill använda för ord. Det är ju självklart mycket bättre att den så kallade soffpotatisen hittar nån träningsform den gillar och tycker det är roligt att hålla på med, trots att den kanske röker, än att personen låter bli att göra något de faktiskt tycker är roligt bara för att de känner att de inte kan, eller vill, gå all in.

Och samma sak, fast tvärtom, med personen som kanske jobbar som PT, eller kostrådgivare.

Den personen, samt de runtomkring dem, mår nog bra av att ibland bara göra det de känner för, och inte så mycket av vad som förväntas av dem.

Det var det. Dagens, och livets, ackumulerade tankar om att det inte är så komplicerat och svartvitt det här med träning och hälsa. Det går att göra på precis vilken nivå man vill och mår bra av. Och det går att göra, och tycka om, bara en eller några saker men inte allt.

Man kanske tex älskar styrkelyft och kettlebells men tycker det är astöntigt med superfrukter och -bär från andra sidan jorden som marknadsförs som nåt livsviktigt, även i länder där de aldrig vuxit och där människorna aldrig historiskt har ätit dom. Till exempel. 🙂

20 oktober, 2018 | 4 KOMMENTARER!
FEMINISMMATVIN

Allt eller inget!

Jag har, utan någon som helst tvekan, ett problematiskt förhållande till mat. Jag är mycket medveten om det, och analyserar mycket om varför och hur jag kan se till att mina barn och människor runt omkring mig kan undvika att få samma beteende.

Jag har ett mycket bättre tänk nu ‘på äldre dar’ för att jag är just äldre, klokare och har en helt annat typ av analys vad gäller kropp och knopp, men också för jag har utvecklat ett stort intresse för att laga och äta mat med andra, men tyvärr har jag fortfarande något som jag brukar kalla Allt eller inget-tänket.

Det jag menar med Allt eller inget-tänket det är att man, om man på det stora hela äter ganska nyttigt, och då man då äter något (som man anser vara) onyttigt så spårar det lätt ur och man känner att det är ‘lika bra’ att äta allt som finns, eller äta (det som man anser vara) onyttigt hela dan. Jag och syrran, som har ett liknande beteende, brukar prata om att vi inte vill ‘öppna dörren’ för då är det kört. Dörren kan alltså ofta vara nåt sött eller annat kolhydratrikt, och att det är ‘kört’ att man drar i sig hela chipspåsen eller godispåsen eller vad det nu kan vara i ett svep.  Detta följs ofta en obekväm känsla, psykiskt och fysiskt. Fysiskt förstås för att man rent mår dåligt av att t.ex käka en massa socker /mjölmat då blodsockret går berg- och dalbana och man får ont i magen etc, men också en psykisk känsla av misslyckande på nåt sätt. Jag kan inte avgöra om denna känsla infinner sig för att jag är tränad att känna så, med många år av ätstörningar (både anorexi och bulimi) i bagaget, eller om det är en rent fysiologisk reaktion på det jag ätit.

Don’t get me wrong, vi öppnar denna dörr ganska frekvent trots detta. Och det blir mindre dramatiskt med åren.

En annan sida av samma beteende är att vi bestämmer att vi ska beställa mat, t.ex pizza (eller nåt annat som triggar onyttighetskänslor). Då kommer känslan och tänket att ‘ska vi ändå käka pizza så kan vi lika gärna beställa en massa annat också’! Det ska liksom dras på alla växlar och göras det värt det.

Eller att man helt enkelt tänker: ‘Nu då jag ändå har ätit X, så kan jag lika gärna äta X också’

Så vart kommer detta beteende ifrån? 

Jag tänker mycket och ofta på just detta, och pratar mycket med folk om det, och jag kommit fram till att, i mitt fall i alla fall, så finns det tre starka faktorer, och kombinationer av alla tre blir således ännu starkare för att upprätthålla beteendet. För er med liknande beteende kanske ett, eller alla tre passar in, vem vet?

  • Den fysiologiska faktorn

Vad som faktiskt händer i kroppen och hjärnan då man äter kolhydrater. Detta vet jag mycket om, då jag har gått kurser på detta ämne specifikt, och jag förstår att jag är en av dem vars hjärna verkligen reagerar på vissa ämnen som belöningar, och att det känns som att det inte går att sluta äta vissa saker ibland. Detta är ett faktum, och jag mår väldigt bra då jag inte triggar igång detta system för ofta.

Men…jag tror inte att det är den viktigaste faktorn i Allt eller inget-beteendet.

  • Ätstörningsfaktorn

Som nämnt, så har jag haft mycket problem i mina unga dar med ätstörningar, framför allt tonåren men även in i 20-årsåldern och efter. Jag var anorektisk och träningsmanisk ett antal år, och därefter, som för så många, gick detta över i många år av bulimi och hetsätning. Är detta inte höjden av Allt eller inget-tänket så vet jag inte vad. Att bokstavligen svälta sig största delen av tiden, till man ‘tappar kontrollen’ och bara spårar ur, men också ofta planerade hetsätningar av det jag ansåg vara onyttigt för att sedan kräkas. Detta har ju onekligen satt sina spår. Trots att jag nu som vuxen, och med ett helt annat tänk runt kroppar och hälsa sörjer att jag har slösat så mycket av min tid på sånt här, så finns det vissa bitar jag verkligen tampas med fortfarande.

Men det finns fortfarande en sak till som, enligt min analys, spelar in väldigt mycket…

  • Svenskfaktorn!

Jag är ju från Sverige trots allt – allt eller inget-landet! Där vi har Fredagsmys, Lördagsgodis och bakisdagar. Vi dricker inte alkohol på vardagar, eller till maten, men blir gärna dyngraka på helgen då vi går ut, och då är det hela paketet som gäller. Förfest, utgång och McDonalds på vägen hem. Men gud förbjude att du tar en öl till middan på tisdagskvällen.

Vi äter inte godis på veckorna, men på Lördag får vi en hel påse, som ska ätas upp där och då.

Vi äter inte snacks på veckorna, men på Fredagsmyset åker allt fram, och då ska allt bort innan myset är slut.

Det är liksom i kulturen att på olika sätt, hela tiden ‘svälta’ oss den största delen av tiden, och sedan spåra ur och äta/dricka allt som finns, då det väl ställs fram på bordet.

Detta har för mig blivit väldigt tydligt, dels för att jag tänker på det mycket, men framför allt för att jag bor i ett annat land, umgås med människor från andra länder och bor med en person från ett annat land. Jag frågar runt och analyserar hur andra beter sig och detta är verkligen något jag har lagt märke till – det svenska allt eller inget-beteendet.

I mitt eget fall, och jag är ju som sagt ganska problematiskt i mitt allt eller inget-tänk, något som jag hela tiden försöker jämna ut och jobba med så att jag får mindre laddade känslor runt mat överhuvudtaget, har ju alla tre av dessa faktorerna i ryggsäcken, vilket ju helt klart gör sitt och ger mig mycket att jobba med. 🙂

Någon som känner igen sig?

11 oktober, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!