Kettlebellmamman
Hälsa & Fitness

FEMINISM

FEMINISMMATVIN

Allt eller inget!

Jag har, utan någon som helst tvekan, ett problematiskt förhållande till mat. Jag är mycket medveten om det, och analyserar mycket om varför och hur jag kan se till att mina barn och människor runt omkring mig kan undvika att få samma beteende.

Jag har ett mycket bättre tänk nu ‘på äldre dar’ för att jag är just äldre, klokare och har en helt annat typ av analys vad gäller kropp och knopp, men också för jag har utvecklat ett stort intresse för att laga och äta mat med andra, men tyvärr har jag fortfarande något som jag brukar kalla Allt eller inget-tänket.

Det jag menar med Allt eller inget-tänket det är att man, om man på det stora hela äter ganska nyttigt, och då man då äter något (som man anser vara) onyttigt så spårar det lätt ur och man känner att det är ‘lika bra’ att äta allt som finns, eller äta (det som man anser vara) onyttigt hela dan. Jag och syrran, som har ett liknande beteende, brukar prata om att vi inte vill ‘öppna dörren’ för då är det kört. Dörren kan alltså ofta vara nåt sött eller annat kolhydratrikt, och att det är ‘kört’ att man drar i sig hela chipspåsen eller godispåsen eller vad det nu kan vara i ett svep.  Detta följs ofta en obekväm känsla, psykiskt och fysiskt. Fysiskt förstås för att man rent mår dåligt av att t.ex käka en massa socker /mjölmat då blodsockret går berg- och dalbana och man får ont i magen etc, men också en psykisk känsla av misslyckande på nåt sätt. Jag kan inte avgöra om denna känsla infinner sig för att jag är tränad att känna så, med många år av ätstörningar (både anorexi och bulimi) i bagaget, eller om det är en rent fysiologisk reaktion på det jag ätit.

Don’t get me wrong, vi öppnar denna dörr ganska frekvent trots detta. Och det blir mindre dramatiskt med åren.

En annan sida av samma beteende är att vi bestämmer att vi ska beställa mat, t.ex pizza (eller nåt annat som triggar onyttighetskänslor). Då kommer känslan och tänket att ‘ska vi ändå käka pizza så kan vi lika gärna beställa en massa annat också’! Det ska liksom dras på alla växlar och göras det värt det.

Eller att man helt enkelt tänker: ‘Nu då jag ändå har ätit X, så kan jag lika gärna äta X också’

Så vart kommer detta beteende ifrån? 

Jag tänker mycket och ofta på just detta, och pratar mycket med folk om det, och jag kommit fram till att, i mitt fall i alla fall, så finns det tre starka faktorer, och kombinationer av alla tre blir således ännu starkare för att upprätthålla beteendet. För er med liknande beteende kanske ett, eller alla tre passar in, vem vet?

  • Den fysiologiska faktorn

Vad som faktiskt händer i kroppen och hjärnan då man äter kolhydrater. Detta vet jag mycket om, då jag har gått kurser på detta ämne specifikt, och jag förstår att jag är en av dem vars hjärna verkligen reagerar på vissa ämnen som belöningar, och att det känns som att det inte går att sluta äta vissa saker ibland. Detta är ett faktum, och jag mår väldigt bra då jag inte triggar igång detta system för ofta.

Men…jag tror inte att det är den viktigaste faktorn i Allt eller inget-beteendet.

  • Ätstörningsfaktorn

Som nämnt, så har jag haft mycket problem i mina unga dar med ätstörningar, framför allt tonåren men även in i 20-årsåldern och efter. Jag var anorektisk och träningsmanisk ett antal år, och därefter, som för så många, gick detta över i många år av bulimi och hetsätning. Är detta inte höjden av Allt eller inget-tänket så vet jag inte vad. Att bokstavligen svälta sig största delen av tiden, till man ‘tappar kontrollen’ och bara spårar ur, men också ofta planerade hetsätningar av det jag ansåg vara onyttigt för att sedan kräkas. Detta har ju onekligen satt sina spår. Trots att jag nu som vuxen, och med ett helt annat tänk runt kroppar och hälsa sörjer att jag har slösat så mycket av min tid på sånt här, så finns det vissa bitar jag verkligen tampas med fortfarande.

Men det finns fortfarande en sak till som, enligt min analys, spelar in väldigt mycket…

  • Svenskfaktorn!

Jag är ju från Sverige trots allt – allt eller inget-landet! Där vi har Fredagsmys, Lördagsgodis och bakisdagar. Vi dricker inte alkohol på vardagar, eller till maten, men blir gärna dyngraka på helgen då vi går ut, och då är det hela paketet som gäller. Förfest, utgång och McDonalds på vägen hem. Men gud förbjude att du tar en öl till middan på tisdagskvällen.

Vi äter inte godis på veckorna, men på Lördag får vi en hel påse, som ska ätas upp där och då.

Vi äter inte snacks på veckorna, men på Fredagsmyset åker allt fram, och då ska allt bort innan myset är slut.

Det är liksom i kulturen att på olika sätt, hela tiden ‘svälta’ oss den största delen av tiden, och sedan spåra ur och äta/dricka allt som finns, då det väl ställs fram på bordet.

Detta har för mig blivit väldigt tydligt, dels för att jag tänker på det mycket, men framför allt för att jag bor i ett annat land, umgås med människor från andra länder och bor med en person från ett annat land. Jag frågar runt och analyserar hur andra beter sig och detta är verkligen något jag har lagt märke till – det svenska allt eller inget-beteendet.

I mitt eget fall, och jag är ju som sagt ganska problematiskt i mitt allt eller inget-tänk, något som jag hela tiden försöker jämna ut och jobba med så att jag får mindre laddade känslor runt mat överhuvudtaget, har ju alla tre av dessa faktorerna i ryggsäcken, vilket ju helt klart gör sitt och ger mig mycket att jobba med. 🙂

Någon som känner igen sig?

11 oktober, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!