FEMINISM

Jag älskar verkligen att träna, och jag har alltid gjort det. MEN, jag har absolut inte alltid tränat för att jag älskar det. Så många träningspass jag gjort och till och med sporter/aktiviteter jag hållit på med ENBART för att jag har velat gå ner i vikt eller ändra på hur min kropp ser ut.

Exempel: 13 år gammal och tycker att jag är äckligast och tjockast i världen. Är i själva verket väldigt smal och givetvis ätstörd. Hittar i början av sommaren nåt simprogram i en söndagsbilaga som säger ‘Gå ner 5 kilo på 4 veckor’. Går till utebadet varje dag, i ur och skur, och följer detta program och mäter/grejar/håller på dagligen för att se om detta resultat uppnås. Tycker fortfarande att det är skönt att simma, men detta var ingen rekreationssimning, jag hade ett tydligt syfte med det.

Exempel: 16 år gammal. Har börjat gymma och tycker det är jättekul. Är dock fortfarande ätstörd och besatt av hur min kropp ser ut. Prenumererar på bodybuildingtidningar som B&K och Body och följer diverse program för att ‘deffa’ (som att en vanlig person som bara gymmar bör hålla på med sånt?!) och sätter klockan på typ 06.00 varje morgon för att hinna ut på en s.k ‘förbränningspromenad’ innan skolan. Minns den här tiden med en eftersmak av tonfisk på burk och mini creme fraiche.

Exempel: 20 år gammal. Gymmar och håller på med diverse typer av träning. Tycker allt är kul, men tränar väldigt ofta som ‘bestraffning’ för något jag har ätit eller för att typ rena kroppen. Tränar mer och längre om jag anser att jag har ätit något som jag inte borde. Hur mycket kostade en pizza på den här tiden? Två timmar på gymmet eller en timme i spåret kanske.  Så har det ofta känts, även om jag även då fått en kick av själva träningen.

Nu då? Nu kan jag faktiskt helt ärligt säga att jag tränar för att jag tycker om det och för att jag mår bra av det. Jag vet inte om det är något som har kommit med den typen av träning jag håller på med, med åldern eller med mitt feministiska intresse, men jag är så jävla över att hålla på och må dåligt över hur min kropp ser ut och huruvida det sitter mer eller mindre fett på nåt ställe, eller om jag en månad eller ett år väger 75 kg och en annan gång 85 kg. Det är så otroligt oviktigt i mitt liv.

Jag tränar för att jag får en kick av det, och för att jag gillar känslan av att bli bättre på saker. Att kunna lyfta tyngre, hoppa högre eller kanske lära mig nåt helt nytt. Jag tycker helt enkelt om att ta i och att bli less, för det känns bra. Jag gillar också att ha en kropp som är bra på en massa saker, och som klarar av mycket, både träningsmässigt och i resten av livet. Funktionell.

Dessutom så ÄLSKAR att träna med andra och då man pushar varandra lite så där lagom. Och jag älskar att kunna motivera andra (i synnerhet kvinnor) till en positiv typ av träning. Även då det är jobbigt och segt då man känner att man lider lite tillsammans. Det är som att man bondar lite då.

Jag önskar alla denna kärlek för att träna och röra på sig, men det är ju långt ifrån alla som har den. Och har man inte tid att gå igenom en stor feministisk förändring eller bli 10 år äldre och klokare just här och nu, så kan jag ge följande, relativt enkla tips för att hitta träningsglädjen och byta fokuset från att träna som bestraffning eller för att ändra din kropps utseende, till att träna för att det helt enkelt är kul och bra för kropp och knopp:

• Hitta en träningsform som du blir peppad av att hålla på med. Något som du kan mäta i annat än brända kalorier (om man nu tror på detta som koncept) eller antal steg på en dag. Nåt man inte blir manisk över. Kanske istället något där du lär dig nya övningar med ny typ av utrustning, och kan känna att du blir bättre och starkare och duktigare på övningarna? Tänk styrkelyft t.ex
• Hitta en träningsmiljö som är motiverande för dig, och som inte har ett uns av sånt som får dig att må dåligt, vare sig det är en viss typ av lokal (speglar överallt t.ex), en viss typ av människor eller en viss mentalitet. Träna någonstans där folk är snälla, inkluderande och motiverande och där du tillåts ta plats.
• Träna med andra peppiga människor som du tycker det är roligt att umgås med. Ingen som får dig att känna dig dålig, svag eller otillräcklig, utan folk som gör dig peppad på att faktiskt gå och träna. Om du gillar att träna med andra vill säga. 🙂
• Bra musik. Ny, gammal, tramsig och peppig musik. Whatever gets you going.

Slutligen vill jag också ge tipset att inte ta träning så himla seriöst. Det är inte så komplicerat med träning. Man kan bara göra utan att vara nån slags expert eller att ha gått grundkursen. Kör på bara. Testa saker. Flamsa lite. Du kanske hittar nåt du gillar om du bara provar lite olika grejer från Youtube.

Tack och hej, leverpastej. (som jag ska äta mängder av snart då jag åker till Sverige!)

Jag har fått den här frågan ett antal gånger. När var du som mest vältränad?

De som frågar är oftast medlemmar/kunder på gymmet och jag antar att de frågar för att jag jobbar med träning och har tränat mycket i mitt liv.

Men jag vet aldrig riktigt hur jag ska svara. Jag vet att det de egentligen frågar är: När såg du, enligt samhällets normer och idéer mest vältränad ut?

För det är inte samma sak. Att se vältränad ut och att vara vältränad. Vad är det ens för ord? Vältränad. Att man är väl tränad.

Så när i mitt liv har jag varit mest vältränad?

Kanske då jag var 12? Då jag tränade och tävlade i längskidor och utan problem kunde åka 5km i 10 minusgrader. På typ under 15 min. Längdskidor är ju en fruktansvärt jobbig sport, och väldigt krävande för psyket också då man ofta ‘ligger i spåret’ i mörkret och kylan ensam. Då var jag ju väldigt uthållig i huvud och kropp, men kanske inte så stark. Men jag var ju bra på skidor.

Eller då jag var 14? Då jag dansade 3 gånger i veckan, vägde typ 40 kg och smög ut och sprang varje morgon i smyg. Smal. Ja, det var väl det. Smal. Dessvärre är det väl det vissa (många) som per automatik tycker att smal = vältränad. Det är ju givetvis fel.

Eller då jag var 17? Då jag var en gymråtta som prenumererade på BK och Body och vars dröm var att vara en av Gladiatorerna. Då jag följde alla råd som låg i tiden, med morgonpromenader, fullkornspasta och tonfisk. Ganska muskulös och definierad, men inte alls funktionellt tränad. Jag skulle aldrig ha kunnat göra en pullup på den här tiden t.ex. Framförallt så hade jag ingen tid över till något som helst annat, med alla timmar per dag som lades på promenader, gymmande och att stå och spänna mig i spegeln.

Eller då jag var 20? Då jag gjorde lumpen. Mycket fysisk aktivitet, och ännu mer mentala utmaningar. Och mycket fest och dålig mat, typ pannkakor och ärtsoppa varje torsdag eller nån 30 år gammal konserv som man åt ute i fält.

Näe, inte optimala förutsättningar för en hälsosam kropp och knopp. Men det var kul, trots att jag idag kan ifrågasätta hela konceptet och känner att militären är allt annat än cool, till skillnad från vad jag gjorde då.

Eller då jag var 24? Då jag fick svår panikångest och kände att träning var det enda som hjälpte mot panikattackerna. Jag kände att jag hade mer kontroll om det var träning som fick hjärtat att rusa, och inte mitt huvud. Resultatet av att simma på mornarna samt panikträna på lunchen för att hålla tankarna i schack, i kombination med att typ inte kunna äta pga av samma panikkänsla över att sätta i halsen blev ju givetvis ett ‘vältränat’ utseende men som ni hör så var det det absolut sista jag var.

Eller då jag var 29? Jag börjar utbilda mig inom träning och kost, går en massa olika kurser och provar en massa olika träningsformer. Jag upptäcker kettlebells, styrkelyft, rörlighetsträning och LCHF, och blir minst sagt entusiastisk över samtliga av dessa. Jag tränar jättemycket för att jag vill bli bra på kettlebells och att lyfta och tycker att det är kul, men är verkligen fortfarande en novis. Men i mångas ögon säkert en vältränad novis.

Eller 32? Lite äldre. Mycket visare och väldigt mycket mer informerad vad gäller träning, och om möjligt ännu mer entusiastisk. Har även varit gravid och fött barn en gång och har ytterligare en nivå av förståelse för kroppen och vad den kan/bör göra. Kan göra strikta pullups, knäböja 115kg och marka 140 kg, men skulle aldrig få för mig att springa ett maraton t.ex. Bra allround-tränad och rätt bra på mycket olika saker, så kanske det var då jag var som mest ‘vältränad’?

Eller nu då jag är 35? Nu då jag varit gravid och fött barn två gånger och min kropp har gått igenom ännu mer, för att inte tala om vad ens huvud får gå igenom i och med detta. Nu tränar jag mycket, i princip varje dag, och oftast sådant jag tycker är kul, dvs kettlebells och styrkelyft men också det som benämns som funktionell träning så det blir en del burpees, pullups, hoppa på saker osv också. Dock så har jag inget fokus på utseende i min träning, äter inte supernyttigt och dricker mycket vin. Man kan väl säga att jag njuter rätt mycket av livet och är väl ganska tjock jämfört med andra perioder i mitt liv. Dock så är jag väldigt mycket bättre på många saker än vad jag nånsin varit tidigare. Jag kan göra fler double unders, jag kan pressa en 32kg kettlebell över huvudet, jag kan pusha mig själv ganska ordentligt i mjölksyra-övningar. Däremot så kan jag ju inte göra situp eller någon typ av magövning ordentligt eller i många reps, pga att jag har varit gravid, och jag har diverse krämpor just pga att jag tränar så mycket. Så sammanfattningsvis – bra på det jag gör ofta och tycker är roligt, men med lite skavanker här och där.

Så the million dollar question kvarstår; när i mitt liv var jag mest vältränad?

Ja, det beror ju helt på vad man menar. När såg jag mest ‘vältränad’ ut, när var jag riktigt bra på någon särskild idrott eller när var jag smalast? Omöjligt att säga. Och helt onödigt också. Jag kan med allra största säkerhet dock säga att då de personer som ställer den här typen av fråga skulle bedöma att jag var mest ‘vältränad’ absolut inte var den period som jag faktiskt VAR mest och bäst tränad eller i bäst form!

Det här med kropps-positivitet, -aktivism, och -acceptans, dessa begrepp och fenomen som verkligen har frodats och blivit en grej (I love it btw!) under det gångna året. Hur funkar det egentligen? Hur blir man en sån som älskar, eller i alla fall accepterar sin kropp, eller till och med en sån som använder den till att bryta normer och inspirera andra till att omfamna sina kroppar som dom är genom att helt enkelt bara dela bilder på sig själva?

Det är/blir man bara inte. Man måste fejka sin kroppsacceptans. Jag vet personligen inget annat sätt. För om man som de allra flesta av oss genom livet har utsatts för media av olika slag, samt för andra människors åsikter om sig själva och andra och på dessa sätt matats med olika ideal som accepterade/åtråvärda, så tycker man inte om sin kropp som den är. Man är, framförallt som kvinna, lärd att alltid vilja förändra och förbättra den, och att tänka och säga negativa saker om den då man passerar en spegel eller känner på sin egen kropp.

Jag är en sån som många uppfattar som en person som inte har några problem med min kropp och som kanske inte bryr mig så mycket om vad andra tycker och säger . Detta är ju givetvis inte sant. Jag har hatat min kropp så mycket att jag har svultit den och utsatt den för allt möjligt genom åren. Detta är som jag uttryckt tidigare en stor sorg för mig, och något som jag kommer att göra mitt allra yttersta för att mina egna barn inte ska sugas in i.

Jag har tyckt, tänkt och gjort mycket elaka saker mot min kropp. Jag tänker fortfarande en del hemska saker om den. Men jag har en princip som jag aldrig bryter, och det är att aldrig kommentera min egen kropp, eller någon annans för den delen heller, på ett negativt sätt. Jag tänker samma sak som de flesta då jag står i spegeln, och gör samma sak som de flesta, dvs man drar in magen lite och ställer sig i lite andra vinklar som känns bättre. Men jag skulle ALDRIG säga högt det jag tänker. Uppenbarligen så fungerar detta eftersom att jag över tid inte bara har blivit en sån som folk uppfattar som en kroppspositiv och kroppsaccepterande person, utan faktiskt också blivit SÅ mycket mer accepterande och positiv till min egen och andras kroppar.

Så detta är mitt tips: Fake it until you make it. Låtsas att du inte har några negativa känslor och tankar om din kropp, tills detta blir sant! Svårt, men värt det. 🙂

På Spartan tränar ungefär 50/50 män/kvinnor. Det är alltid trevlig stämning och alla tränar och existerar på samma villkor. Så strävar vi i alla fall efter att folk som kommer ska uppleva det.

Något som dock händer regelbundet och ganska ofta är att män kommer för första gången och provar ett pass, och efteråt uttrycker att det inte bara var jobbigt med själva träningen, men också att de kände sig undermåliga för att “det var tjejer med som var starkare”. Det här kan alltså komma från killar och män som är helt nya för den här typen av träning, kanske ibland helt nya för träning överhuvudtaget, som då har tränat i samma rum som tjejer och kvinnor som tränar många gånger i veckan och har gjort det väldigt länge.

Med andra ord är det helt rimligt att de, -veterantjejerna, är (mycket) starkare/har bättre teknik än killen som testade detta för första gången efter att inte ha tränat sedan sena tonåren.

Men detta verkar vara otroligt jobbigt och får alltså män på riktigt att inte komma tillbaka och träna.

Dock så verkar andra män av samma “kaliber”, dvs de som har tränat länge och mycket och har bra teknik och styrka, fungera som motivation istället för att vara avskräckande.

Intressant och så enormt störigt på samma gång. Jag fattar ju varför det är så här. Män har ju fostrats i samma patriarkala struktur som vi, där män är starka och tuffa och kvinnor är svaga och känslosamma. Det är bara sjukt irriterande att det inte går snabbare att ta oss ur dessa trista beteenden.

Vi borde ju nuförtiden kunna tänka lite större, och det borde inte vara en omöjlighet för män att ha kvinnors prestation och styrka som motivation, eller hur?

Och om det är en omöjlighet så borde vi i alla fall kunna sluta se starka kvinnor som en anledning att INTE träna, för det är ju på riktigt helt skevt.

Ge tjejen som har svingat kettlebells i flera år lite kredd för att hon nu lätt plockar fram de gröna och t.o.m röda vikterna rätt så ofta. Och känn dig inte hotad för att hon som har dedikerat de senaste halvåret åt ett marklyftsprogram äntligen kan dra 150 kg, och du inte kan.

Kom och bli motiverad och lär dig av de här tjejerna med perfekt teknik och massor av erfarenhet istället för att dra den klyschiga “jag ska träna upp mig lite först, sen kommer jag tillbaka”.

Deal? Bra, då gör vi så!

Äntligen har vi hittat på den, din nya favoritövning att göra med kettlebells – The WOMAN MAKER!

Många av er kanske är bekanta med övningen MAN MAKER , som är en armhävning (plus två roddar ibland), clean och sedan thruster, som man kan göra med antingen ett par kettlebells eller hantlar.

Vi kör den iaf mycket och gärna, ibland för styrka genom att försöka komma upp i så höga vikter som möjligt och köra få reps, och ibland många reps med låga vikter bara för att det är jobbigt (läs konditionsträning). Dock har vi ibland kallat den WO/MAN MAKER för att, ja, vi är ju såna där jobbiga feminister som tycker att allt är orättvist och ojämställt och alltid har nåt att säga osv osv. You know the type. Vi är såna typer.

Men NU! Nu har vi äntligen kommit på ett likvärdigt komplex som vi kan använda på samma sätt som man makern (hej svengelska), men som är lite jobbigare, ser lite snyggare ut och kräver lite mer av utövaren. Ribban är helt enkelt högre för att klara av den, och göra en godkänd rep. Med andra ord väldigt representativ för livet och samhället i allmänhet. 🙂

Så, härmed lanserar vi….taaa daaaa – The WOMAN MAKER:

Dead squat clean – 2 x seesaw thrusters – snatch (dubbla kbs).

Testa den. Kör den ofta. Sprid den. 🙂

Häromdagen pratade jag med någon om hur vi som föräldrar kan (göra vårat bästa för att) förhindra att våra barn, och framförallt döttrar, får ätstörningar eller problematiska förhållanden till mat och sina kroppar. Jag är fullt medveten om att många män och pojkar också drabbas av sånt här, men vi vet alla att det skapas helt andra förväntningar på flickor och kvinnors utseende i samhället, och att vi i mångt och mycket värderas utifrån hur vi ser ut, och hur mycket fett vi har på kroppen. Jag vet att min son och min dotter, tyvärr, kommer att behandlas och framförallt betraktas olika när de växer upp.

Så vad kan vi göra? Det är förstås många faktorer vi som föräldrar inte rår på, såsom media och andra människor som de kommer att utsättas för, men en sak vi faktiskt kan göra, inte bara för våra barn men för oss själva och alla runtomkring oss, är att avdramatisera kroppar och utseende och inte konstant påpeka hur vi själva och andra ser ut.

“Jag vill bara att min dotter ska få bra självförtroende och känna sig vacker och förstå att hon är värdefull så jag säger till henne hela tiden att hon är fin och snygg som hon är”  etc etc etc

Visst, den här tanken är god, och man vill väl bara väl med det tänket, men är det verkligen det vi vill? Att barnen ska uppskatta kommentarer om hur de ser ut, och att ständigt prisas för sitt utseende. Att det ska bli glada då någon säger att de är fina. Är det verkligen viktigt att känna sig vacker?

Istället borde vi inte ens nämnda hur de ser ut. Inte kommentera varken positivt eller negativt på hur de eller andra ser ut. Inte köra in dem i samma hjulspår som oss. Jag är inte på något sätt fri från negativa tankar om min kropp. Tvärtom ser jag mig ofta i spegeln och tänker diverse saker om diverse olika kroppsdelar, för det är jag som kvinna hjärntvättad att göra. MEN jag kommer ALDRIG, ALDRIG att ens sätta ord på de tankarna och säga dem högt, inte framför mina vänner, min partner och definitivt inte mina barn. Jag har personligen slösat så mycket tid i mitt liv på att hata och späka min kropp, och jag önskar verkligen att vi kan ändra tänket som fanns då jag var tonåring, både för oss själva och för våra barn.

Nedan, tre stalltips för en mer kroppspositiv approach från kettlebellmamman:

Igår målade Linnea upp den här texten på en av bjälkarna man ser först när man kommer in på vårt gym; A body hate free zone.

Jag älskar den och tycker att den är väldigt viktig, och tyvärr säkert representerar något ganska ovanligt i våran bransch, i synnerhet här där vi bor, där som jag har förklarat tidigare kvinnor inte helt sällan bara vill börja träna hos oss för att ‘komma i form’ för ett bröllop, en resa eller efter en graviditet. Nästan aldrig för att bli starkare, eller må bra, eller för att de gillar att träna. Där det finns så mycket kroppshat att det liksom väller över från föräldrar till barn och man delar ut det mellan varandra till höger och vänster, och typ alla kör dieter och quick fixes men väldigt få lever ett hälsosamt liv överlag.

Vi vill inte fokusera på och bidra till den typen av hets. Vi använder t.ex inte en jargong som innehåller ‘viktnedgång’, ‘långa, smala muskler’, ‘bränna fett’ och liknande. Så på det sättet tycker jag faktiskt att vi erbjuder en slags frizon.

Till saken hör också att ingen av oss två för några år sedan ens hade kunnat identifiera oss med idén som denna text representerar – ett liv och en tillvaro där vi inte konstant försöker förändra våra kroppar/strävar efter något annat utseende/konstant kritiserar oss själva, och kanske till om med också andra till viss mån. Till ett liv där vi bara accepterar att vi har kroppar som vi kan försöka lära att göra olika saker och ha roligt med, och försöka göra så att den håller så länge som möjligt, att alla ser olika ut och att allas kroppar är olika bra på olika saker, mest beroende på vad man gör med den och hur mycket.

Detta är något som för oss båda har vuxit fram långsamt, i och med två starka faktorer: 1. Att vi startade gymmet, började jobba med träning heltid och genom detta fått träffa och prata med så mycket människor och kroppar, träning och hälsa, och 2. Att vi har informerat oss om, samt inspirerats och upplysts av feminismen.

Alla år som vi, och så många runt omkring oss, har spenderat med att sucka framför spegeln och drömma om den dagen man når sitt mål, vad det nu kan vara, men inte sällan har det involverat siffror i kilon, % eller centimetrar. Gud vad vi har slösat bort tid på att fokusera våran träning på detta. Vi har ju alltid älskat idrott och träning ändå, så det känns i alla fall för mig som att jag har gått miste om så mycket träningsglädje jag kunde ha haft, som istället har varit träningsångest- och press.  Och låt mig inte ens börja prata om maten och vad som slösats bort där. Jag tar det en annan gång.

Jag kommer helt säkert att återkomma till detta ämne många gånger framöver, men jag kan stolt säga idag att jag, tillsammans med min syster, bedriver en verksamhet där vi verkligen lever efter den här devisen; A body hate free zone. En zon fri från kroppshat. Vi, och de som jobbar hos oss, kommenterar ALDRIG på hur vi själva eller andra ser ut, i synnerhet inte i ett viktrelaterat sammanhang (undantag: om man ska tävla i nån viktklass i styrkelyft).

Dock så uppmuntrar vi kommentarer och komplimanger om vad de olika personerna vi möter, och deras kroppar, kan göra. Vad de har åstadkommit sedan de började hos oss, och saker som gör dem peppade och glada över att vara hos oss! Vi försöker, så gott vi kan, att helt undvika att prata vikt och hur kroppar ser ut rent estetiskt, både mellan instruktörer och kunder, just för att vi inte tycker att det leder till något positivt för någon.

Detta är något jag verkligen uppmuntrar för er som har barn, eller som har barn runtomkring er: Oavsett vad du instinktivt (läs inlärt) känner då du ser dig själv i spegeln – låt bli att säga det högt. Påpeka aldrig din egen eller andra människors kroppsform, på ett annat än beskrivande sätt. Och om du gör det, lägg ingen värdering i hur du beskriver en kropps utseende. Och givetvis (det borde inte ens behöva påpekas): kommentera aldrig barnens kroppar, varken negativt eller positivt. Alla vi är stöpta i samma samhällsform, så ingen av oss, hur mycket kroppspositivitet vi än bombarderar oss med, eller hur mycket vi än försöker, är fria från att tänka negativt om våra egna kroppar, att de alltid kan se bättre ut, och vara mindre i omfång, tajtare, kurvorna på ‘bättre ställen’ (vad f*n det nu betyder) osv. Men vi kan ju försöka bespara den kommande generationen samma negativa känslor genom att göra det vi kan för att inte bli som vi, genom att aktivt tänka på att agera på ett sätt som gör att vi inte för vidare tankesättet. Kanske lära dem att bara tänka på en kropp för vad det är – en kropp, och att behandla den på ett sätt som gör det stark och frisk, och framför allt har roligt med den! 🙂

Det vi alla relativt enkelt kan göra är i alla fall att göra våran egen lilla zon, för oss själva och de som vistas i den – en zon fri från kroppshat. Märk relativt här; det tar tid att komma till nya insikter. Om det ska jag skriva en annan gång.

Med vänlig hälsning/En f.d  aktiv kroppshatare.

Jag har, utan någon som helst tvekan, ett problematiskt förhållande till mat. Jag är mycket medveten om det, och analyserar mycket om varför och hur jag kan se till att mina barn och människor runt omkring mig kan undvika att få samma beteende.

Jag har ett mycket bättre tänk nu ‘på äldre dar’ för att jag är just äldre, klokare och har en helt annat typ av analys vad gäller kropp och knopp, men också för jag har utvecklat ett stort intresse för att laga och äta mat med andra, men tyvärr har jag fortfarande något som jag brukar kalla Allt eller inget-tänket.

Det jag menar med Allt eller inget-tänket det är att man, om man på det stora hela äter ganska nyttigt, och då man då äter något (som man anser vara) onyttigt så spårar det lätt ur och man känner att det är ‘lika bra’ att äta allt som finns, eller äta (det som man anser vara) onyttigt hela dan. Jag och syrran, som har ett liknande beteende, brukar prata om att vi inte vill ‘öppna dörren’ för då är det kört. Dörren kan alltså ofta vara nåt sött eller annat kolhydratrikt, och att det är ‘kört’ att man drar i sig hela chipspåsen eller godispåsen eller vad det nu kan vara i ett svep.  Detta följs ofta en obekväm känsla, psykiskt och fysiskt. Fysiskt förstås för att man rent mår dåligt av att t.ex käka en massa socker /mjölmat då blodsockret går berg- och dalbana och man får ont i magen etc, men också en psykisk känsla av misslyckande på nåt sätt. Jag kan inte avgöra om denna känsla infinner sig för att jag är tränad att känna så, med många år av ätstörningar (både anorexi och bulimi) i bagaget, eller om det är en rent fysiologisk reaktion på det jag ätit.

Don’t get me wrong, vi öppnar denna dörr ganska frekvent trots detta. Och det blir mindre dramatiskt med åren.

En annan sida av samma beteende är att vi bestämmer att vi ska beställa mat, t.ex pizza (eller nåt annat som triggar onyttighetskänslor). Då kommer känslan och tänket att ‘ska vi ändå käka pizza så kan vi lika gärna beställa en massa annat också’! Det ska liksom dras på alla växlar och göras det värt det.

Eller att man helt enkelt tänker: ‘Nu då jag ändå har ätit X, så kan jag lika gärna äta X också’

Så vart kommer detta beteende ifrån? 

Jag tänker mycket och ofta på just detta, och pratar mycket med folk om det, och jag kommit fram till att, i mitt fall i alla fall, så finns det tre starka faktorer, och kombinationer av alla tre blir således ännu starkare för att upprätthålla beteendet. För er med liknande beteende kanske ett, eller alla tre passar in, vem vet?

• Den fysiologiska faktorn

Vad som faktiskt händer i kroppen och hjärnan då man äter kolhydrater. Detta vet jag mycket om, då jag har gått kurser på detta ämne specifikt, och jag förstår att jag är en av dem vars hjärna verkligen reagerar på vissa ämnen som belöningar, och att det känns som att det inte går att sluta äta vissa saker ibland. Detta är ett faktum, och jag mår väldigt bra då jag inte triggar igång detta system för ofta.

Men…jag tror inte att det är den viktigaste faktorn i Allt eller inget-beteendet.

• Ätstörningsfaktorn

Som nämnt, så har jag haft mycket problem i mina unga dar med ätstörningar, framför allt tonåren men även in i 20-årsåldern och efter. Jag var anorektisk och träningsmanisk ett antal år, och därefter, som för så många, gick detta över i många år av bulimi och hetsätning. Är detta inte höjden av Allt eller inget-tänket så vet jag inte vad. Att bokstavligen svälta sig största delen av tiden, till man ‘tappar kontrollen’ och bara spårar ur, men också ofta planerade hetsätningar av det jag ansåg vara onyttigt för att sedan kräkas. Detta har ju onekligen satt sina spår. Trots att jag nu som vuxen, och med ett helt annat tänk runt kroppar och hälsa sörjer att jag har slösat så mycket av min tid på sånt här, så finns det vissa bitar jag verkligen tampas med fortfarande.

Men det finns fortfarande en sak till som, enligt min analys, spelar in väldigt mycket…

• Svenskfaktorn!

Jag är ju från Sverige trots allt – allt eller inget-landet! Där vi har Fredagsmys, Lördagsgodis och bakisdagar. Vi dricker inte alkohol på vardagar, eller till maten, men blir gärna dyngraka på helgen då vi går ut, och då är det hela paketet som gäller. Förfest, utgång och McDonalds på vägen hem. Men gud förbjude att du tar en öl till middan på tisdagskvällen.

Vi äter inte godis på veckorna, men på Lördag får vi en hel påse, som ska ätas upp där och då.

Vi äter inte snacks på veckorna, men på Fredagsmyset åker allt fram, och då ska allt bort innan myset är slut.

Det är liksom i kulturen att på olika sätt, hela tiden ‘svälta’ oss den största delen av tiden, och sedan spåra ur och äta/dricka allt som finns, då det väl ställs fram på bordet.

Detta har för mig blivit väldigt tydligt, dels för att jag tänker på det mycket, men framför allt för att jag bor i ett annat land, umgås med människor från andra länder och bor med en person från ett annat land. Jag frågar runt och analyserar hur andra beter sig och detta är verkligen något jag har lagt märke till – det svenska allt eller inget-beteendet.

I mitt eget fall, och jag är ju som sagt ganska problematiskt i mitt allt eller inget-tänk, något som jag hela tiden försöker jämna ut och jobba med så att jag får mindre laddade känslor runt mat överhuvudtaget, har ju alla tre av dessa faktorerna i ryggsäcken, vilket ju helt klart gör sitt och ger mig mycket att jobba med. 🙂

Någon som känner igen sig?