Kettlebellmamman
Hälsa & Fitness

TÄNKVÄRT

ÄTSTÖRNINGARFEMINISMTÄNKVÄRTTRÄNING

När jag var som mest vältränad

Jag har fått den här frågan ett antal gånger. När var du som mest vältränad?

De som frågar är oftast medlemmar/kunder på gymmet och jag antar att de frågar för att jag jobbar med träning och har tränat mycket i mitt liv.

Men jag vet aldrig riktigt hur jag ska svara. Jag vet att det de egentligen frågar är: När såg du, enligt samhällets normer och idéer mest vältränad ut?

För det är inte samma sak. Att se vältränad ut och att vara vältränad. Vad är det ens för ord? Vältränad. Att man är väl tränad.

Så när i mitt liv har jag varit mest vältränad?

Kanske då jag var 12? Då jag tränade och tävlade i längskidor och utan problem kunde åka 5km i 10 minusgrader. På typ under 15 min. Längdskidor är ju en fruktansvärt jobbig sport, och väldigt krävande för psyket också då man ofta ‘ligger i spåret’ i mörkret och kylan ensam. Då var jag ju väldigt uthållig i huvud och kropp, men kanske inte så stark. Men jag var ju bra på skidor.

Eller då jag var 14? Då jag dansade 3 gånger i veckan, vägde typ 40 kg och smög ut och sprang varje morgon i smyg. Smal. Ja, det var väl det. Smal. Dessvärre är det väl det vissa (många) som per automatik tycker att smal = vältränad. Det är ju givetvis fel.

Eller då jag var 17? Då jag var en gymråtta som prenumererade på BK och Body och vars dröm var att vara en av Gladiatorerna. Då jag följde alla råd som låg i tiden, med morgonpromenader, fullkornspasta och tonfisk. Ganska muskulös och definierad, men inte alls funktionellt tränad. Jag skulle aldrig ha kunnat göra en pullup på den här tiden t.ex. Framförallt så hade jag ingen tid över till något som helst annat, med alla timmar per dag som lades på promenader, gymmande och att stå och spänna mig i spegeln.

Eller då jag var 20? Då jag gjorde lumpen. Mycket fysisk aktivitet, och ännu mer mentala utmaningar. Och mycket fest och dålig mat, typ pannkakor och ärtsoppa varje torsdag eller nån 30 år gammal konserv som man åt ute i fält.

Näe, inte optimala förutsättningar för en hälsosam kropp och knopp. Men det var kul, trots att jag idag kan ifrågasätta hela konceptet och känner att militären är allt annat än cool, till skillnad från vad jag gjorde då.

Eller då jag var 24? Då jag fick svår panikångest och kände att träning var det enda som hjälpte mot panikattackerna. Jag kände att jag hade mer kontroll om det var träning som fick hjärtat att rusa, och inte mitt huvud. Resultatet av att simma på mornarna samt panikträna på lunchen för att hålla tankarna i schack, i kombination med att typ inte kunna äta pga av samma panikkänsla över att sätta i halsen blev ju givetvis ett ‘vältränat’ utseende men som ni hör så var det det absolut sista jag var.

Eller då jag var 29? Jag börjar utbilda mig inom träning och kost, går en massa olika kurser och provar en massa olika träningsformer. Jag upptäcker kettlebells, styrkelyft, rörlighetsträning och LCHF, och blir minst sagt entusiastisk över samtliga av dessa. Jag tränar jättemycket för att jag vill bli bra på kettlebells och att lyfta och tycker att det är kul, men är verkligen fortfarande en novis. Men i mångas ögon säkert en vältränad novis.

Eller 32? Lite äldre. Mycket visare och väldigt mycket mer informerad vad gäller träning, och om möjligt ännu mer entusiastisk. Har även varit gravid och fött barn en gång och har ytterligare en nivå av förståelse för kroppen och vad den kan/bör göra. Kan göra strikta pullups, knäböja 115kg och marka 140 kg, men skulle aldrig få för mig att springa ett maraton t.ex. Bra allround-tränad och rätt bra på mycket olika saker, så kanske det var då jag var som mest ‘vältränad’?

Eller nu då jag är 35? Nu då jag varit gravid och fött barn två gånger och min kropp har gått igenom ännu mer, för att inte tala om vad ens huvud får gå igenom i och med detta. Nu tränar jag mycket, i princip varje dag, och oftast sådant jag tycker är kul, dvs kettlebells och styrkelyft men också det som benämns som funktionell träning så det blir en del burpees, pullups, hoppa på saker osv också. Dock så har jag inget fokus på utseende i min träning, äter inte supernyttigt och dricker mycket vin. Man kan väl säga att jag njuter rätt mycket av livet och är väl ganska tjock jämfört med andra perioder i mitt liv. Dock så är jag väldigt mycket bättre på många saker än vad jag nånsin varit tidigare. Jag kan göra fler double unders, jag kan pressa en 32kg kettlebell över huvudet, jag kan pusha mig själv ganska ordentligt i mjölksyra-övningar. Däremot så kan jag ju inte göra situp eller någon typ av magövning ordentligt eller i många reps, pga att jag har varit gravid, och jag har diverse krämpor just pga att jag tränar så mycket. Så sammanfattningsvis – bra på det jag gör ofta och tycker är roligt, men med lite skavanker här och där.

Så the million dollar question kvarstår; när i mitt liv var jag mest vältränad?

Ja, det beror ju helt på vad man menar. När såg jag mest ‘vältränad’ ut, när var jag riktigt bra på någon särskild idrott eller när var jag smalast? Omöjligt att säga. Och helt onödigt också. Jag kan med allra största säkerhet dock säga att då de personer som ställer den här typen av fråga skulle bedöma att jag var mest ‘vältränad’ absolut inte var den period som jag faktiskt VAR mest och bäst tränad eller i bäst form!

17 februari, 2019 | 3 KOMMENTARER!
ÄTSTÖRNINGARTÄNKVÄRT

Så mycket tid jag slösat på att vara ätstörd

Tänk så mycket tid av mitt liv, särskilt som tonåring, jag slösat på att hålla på med något så enormt onödigt som att vara ätstörd. Detta är på riktigt något jag är så bitter över att jag har lagt så många år av mitt liv av. Det började väl så smått då jag var 12-13, och jag kan inte säga att jag slog mig fri helt och hållet förrän kanske 22-23. Så mycket slöseri på tid.

Så mycket tankar jag la på att fundera på stå i spegeln och nypa i ‘fettet’ (det var skinn) och hata hur allt såg ut. På hur jag skulle kunna komma undan att äta med familjen eller på skolan. På att smyga ut och springa i hemlighet för att ‘förbränna’ något någon tvingat mig att äta. På att vakna på natten och börja göra situps på golvet i någon slags desperation och ångest över att inte ha kunnat motstå suget och ätit en Delicatoboll i cafeterian på skolan på dagen.

Att tycka att känslan av att frysa och vara yr hela tiden är det högsta betyget för att ens eviga ‘jobb’ betalar sig.

På att smussla med Varma Koppen-påsar och bara använda hälften av pulvret och slänga resten så att mamma skulle tro att jag ändå åt något. Att laga soppa på en halv lök och en halv tomat, vatten och kryddor. För varm mat ‘mättar bättre’. På att räkna kalorier.

På att stå i mitt rum i spegel och rita på hela min kropp med svart märkpenna för att markera alla delar jag inte tyckte om och ville ha bort. Det slutade med att jag var helt svart.

På att gå på BUP-möten tillsammans med mamma och pappa och sitta där knäpptyst och vara arg över att de bara ville förstöra min plan och tillvaro. Över att gå på BUP-möten själv och känna mig så enormt misslyckad om jag hade gått upp i vikt då den obligatoriska invägningen (som jag nu starkt ifrågasätter) hade ägt rum.

På att, då anorexia så småningom övergick till hetsätning och bulimi, ta bussen in till stan för att gå på nämnda möten, gå och köpa två Japp, för att sedan kräkas upp dessa på den lilla stigen från busstationen till BUPs entre. Där de tyckte att jag gjort så stora framsteg för att jag hade börjat gå upp i vikt.

Så mycket slingrande för att hitta ett sätt att spy upp maten då alla börjat komma på att det var just det jag höll på med. Att jag, då mamma verkligen vaktade så att jag inte gick på toaletten efter en måltid, gick ut och ställde mig och spydde i soptunnan utanför huset. Eller i papperskorgen i mitt rum.

Att spy så mycket och ofta att man utvecklar mekanismer för att göra detta genom att bara rulla magen och hulka på ett visst sätt. Så ofta att det bränner konstant i halsen.

Att planera hur man snabbast kan ta sig hem från skolan innan alla andra i hushållet, så att man har tid att göra en kaksmet, för att sedan äta hela smeten, tillsammans med mjölk för det är lätt att spy, och sedan försöka göra det hela ogjort innan de andra kommer hem.

Att få sån enorm ångest över kommentarer som Du ser så frisk ut nu’ /’Du ser ut att må så bra’ då det enda man hör i huvudet är Vad tjock du har blivit’, och tänka att om du bara visste hur mycket sämre jag mår nu än då jag var anorektisk.

Att göra allt detta för ingenting. Att på riktigt tro, och känna så starkt, att vara smal är det som spelar roll. Att trots att jag alltid älskat idrott och att träna, alltid göra det till ett tvång och något som ska loggas, mätas och överdrivas. Att undvika sociala sammanhang för att slippa äta. Att utsätta mina föräldrar för den enorma oro som detta måste ha varit.

Att slösa så enormt mycket tid på absolut ingenting. På något som är så onödigt.

På något som hade kunnat undvikas helt.

Om jag inte hade hört vuxna prata om hur tjocka de var. Eller om att de behövde banta. Eller se dem banta. Eller att någon påpekade nån gång att man inte borde ta så mycket smör på mackan. Eller att någon sa i skolan någon gång att man var ‘mullig’. Att den personen som sa det hade lärt sig av någon att det är något som är nödvändigt att påpekas. Om jag inte hade matats med bilder och tips på hur tjejer ska vara och se ut för att duga.

Ätstörningar är inte sjukdomar man bara får och som inte går att undvika, hejda eller bli av med. Det är beteenden man börjar med pga av omständigheter, intryck, upplevelser och känslor.

Jag vet inte exakt hur, men jag ska göra mitt yttersta för att mina barn inte bara inte får ätstörda beteenden själva, men också att de inte blir människor som säger och gör saker som kan göra så att andra får ätstörda beteenden. T.ex att inte påpeka hur deras egna eller andras kroppar ser ut på ett negativt eller bara rent utseendemässigt sätt. Helt onödigt och gör absolut inget positivt.

Om du själv är fast i ett problematiskt beteende när det kommer till mat, träning och kropp, så kom ihåg att det är bara du som kan förändra detta. Du måste bestämma dig för att sluta med det, och framför allt förstå att det är helt onödigt. Ingen, inte minst du själv, kommer att tacka dig för att du späkar dig själv, gör träning till ett tvång och hatar dig själv. Det är verkligen helt OVÄRT!

Är du en person (förälder, kompis, tränare) som säger och gör saker som triggar ätstörningsbeteenden hos andra? T.ex påpekar vad någon annan äter och hur de ser ut. Ja, vad ska man säga? Sluta med det. Punkt.

 

 

 

29 januari, 2019 | 1 KOMMENTAR.
MALTAMATTÄNKVÄRTVIN

5 saker man gör annorlunda på Malta

Jag bor som som sagt på Malta. Det är en ö o medelhavet nedanför Sicilien där jag har bott sedan 2010.

Det är på många sätt väldigt annorlunda än Sverige. Klimatet, kulturen, att samhället är så starkt påverkat av en religion, blandningen av alla olika nationaliteter, hur socialt livet är m.m m.m

Jag trivs väldigt bra här, och trots att det kan verka lyxigt och exotiskt att bo på en ö i medelhavet så är långt ifrån allt bra. Mycket är annorlunda, och vissa saker är bättre än vad jag som svensk är van vid, och vissa saker är helt klart sämre. Men dessa saker är förstås en smaksak.

Några vardagssaker som skiljer sig väldigt mycket från hur jag vuxit upp och levt i Sverige är i alla fall, på gott och ont:

  1. Man kan inte dricka kranvattnet

Man köper antingen flaskor med vatten eller har en sån här dispenser hemma. Då är jag hemma i Sverige så älskar jag att dricka vatten från kranen. Det är SÅ gott! Tänk nu på det och drick i andakt nästa glas vatten du tar.

2. Man har ofta gas-spis

Läskigt i början, ja, men nu föredrar jag att laga mat på gas-spis över elektrisk spis. Men förstås lite läskigt varje gång man ska tända den. Vi använder även gas till att värma upp huset ibland då det är kallt, med en mobil gasvärmare som man kan dra omkring i huset.

Det kan verkligen bli jättekallt här inomhus på vintrarna. Utomhus är det förstås inget i jämförelse med Sverige, men det finns ingen centralvärme eller bra sätt att värma upp huset på så inte sällan är det samma temperatur inne som det är ute.

3. Man måste göra och skicka matlådor till skolan

En otrolig lyx som vi har i Sverige är ju skolmaten. Så otroligt praktiskt och bra att alltid få varm mat serverad, och att sitta tillsammans och äta. Vad det än är som serveras egentligen så tycker jag att det är en väldigt positiv rutin som sätts för barnen med att äta tillsammans i en matsal och att äta det som finns den dagen.

Här är det som sagt inte så, utan man skickar med en matlåda till barnen, från dagis och kinder och sedan i den riktiga skolan. Bra att kunna bestämma vad barnen ska äta, kan man ju tycka, men väldigt svårt ibland att variera och komma på saker som man kan skicka med då det är 35 grader varmt och maten ska hålla sig ok i lådan i väskan.

Jag försöker bara att skicka med olika saker hela tiden, så att han ändå blir tvungen att testa olika grejer och inte alltid får det vi vet han tycker om. Det har funkat än så länge.

4. Man kan dricka vin när som helst

Stor fördel Malta här. I alla fall för en vinälskare som jag. Ja. man kan dricka ett glas vin på lunchen, och om någon kommer hem till en så frågar man om den vill ha ett glas vin. Det är ingen som påpekar att ‘vad tokiga vi är nu som tar ett glas vin till maten på en tisdag’ eller som tittar snett på dem som väljer Prosecco istället för kaffe på fikan.

Men. Det är inte heller någon som förfestar för att bli full innan man går ut eller blir helt till sig då det serveras alkohol och måste köra all-in då det ska drickas eller andra beteenden som jag anser vara typiskt för Sveriges väldigt krystade alkoholkultur. Jag har skrivit mer om detta i detta inlägg: Allt eller inget! 

Jag ÄLSKAR att ta ett glas vin (rött) då jag kommer hem från jobbet och bara slappna av, kanske ha att sippa på då jag lagar mat, eller bara sitta ner och njuta av. Det är en viktig komponent i mitt liv, och något jag njuter mycket av.

5. Det är multinationellt

DCIM100GOPROGOPR1569.JPG

Det är är en av det saker som jag verkligen ÄLSKAR med att bo på Malta! Det är folk från hela världen som bor här, och man får jobba, hänga och lära känna så många olika typer av människor och kulturer. Och det bästa är att ingen värderas högre än någon annan, alla finns liksom på samma villkor. Alla pratar engelska med varann och man delar med sig av sin egen kultur med alla andra. I min sons klass är barnen från många olika länder, men de vet inte ens om det. Min son förstår t.ex inte att han är halv svensk/halv irländsk, och han vet inte vart hans klasskamrater kommer ifrån. Det är inget som tas upp.

Och på jobbet då! Hur mycket olika nationaliteter som helst som vi får träffa varje dag. Många Malteser förstås, men på en vanlig dag har vi folk från Polen, England, Finland, Norge, Holland, Filippinerna, Ungern, Italien, Libyen, you name it, som kommer och tränar hos oss.

Dessutom är vårt team Spartan-tränare på 8 personer från Sverige, Norge, Tjeckien, Tyskland, Venezuela, England, och Malta. Helt fantastiskt!

Jag tycker verkligen att det här är en av de största fördelarna med att bo här, och jag tycker att detta är en sån otrolig fördel för mina barn. Ingen här har någonsin sagt, och kommer aldrig att säga att ‘Maja är ju svensk från början, men nu är hon Maltes’, eller värdera att jag pratar maltesiska, eller engelska för den delen, utan att det hörs att jag är svensk som någon slags fördel i livet eller samhället.

 

 

24 januari, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
TÄNKVÄRTTRÄNING

Aldrig har måndagskänslan varit så bra.

Idag har jag motsatsen till Monday Blues. Monday Pepp snarare. Detta är ju för att jag efter att ha levt typ instängt i mitt eget hus i mer än en vecka, med sjuka barn samt sjuk mig själv, äntligen har kommit ut på andra sidan! Vet inte vem som är jobbigare att ha att göra med, två sjuka barn eller en sjuk mig själv? Mig själv tror jag.

Jag är, som jag nämnt på min instagram en extremt dålig sjuk person och jag får diverse olika typer av ångest av detta:

  1. Prestationsångest pga jag är sjuk och inte kan göra något. Yes, jag är en klassisk överpresterare och kan typ inte slappna av, och hittar alltid på saker att jobba med. Detta är som egenföretagare positivt, som privatperson mest drygt. För andra runt omkring mig framför allt. 😉
  2. Allmän ångestkänsla av tråkig/dålig stämning/sjukdomsstämning. Är också en klassisk grön/gul personlighet som bara tycker om då alla mår bra och är glada.
  3. Panikkänsla samt panikångest av att ta diverse mediciner. Har många år av mycket panikångest i min ryggsäck som jag oftast inte känner av alls, men som ibland knackar på och irriterar.

Ni hör ju, jag är ju skitjobbig att ha att göra med när jag är sjuk. Tur att det är över nu och mitt liv kan återupptas igen. Jag är så sjukt sugen på att träna nu och hoppas verkligen på att kunna köra nåt lättare pass imorrn. Jag hade byggt upp en sådan pepp på att köra styrkelyft innan den här influensan slog till, så jag tror jag ska plocka upp den peppen där jag lämnade den – i en jävlig tungt lastad skivstång. Jag har funderat på att göra något jag nästan aldrig gör, och det är att träna efter ett program. Ett riktigt styrkelyftsprogram alltså, och gärna med fokus på bara ett av lyften.

Jag har faktiskt blivit inspirerad till detta av alla lyftande personer och framförallt kvinnor som följer mitt kettlebellmamman-konto på instagram och som jag har börjat följa också. Många kör Styrkebyrån eller Styrkelabbets program och jag tycker dels att deras program verkar väldigt bra och dels att de alla verkar vara vettiga och bra personer vars verksamheter jag gärna stödjer. Jag återkommer till vad det blir för lyft och program jag kommer att köra.

Utöver en ännu icke tillfredställd pepp på att träna igen, så är jag i allmänhet taggad på att jobba, fixa på gymmet, träna med alla nya människor som har anslutit nu i januari (klassisk mega-uppsving i medlemsantal) och att jobba med Spartan Fitness Gear. Det är så otroligt kul att hålla på och designa träningskläder, testa olika prototyper och tyger, samt att hålla på och paketera och skicka beställningar till folk ute i världen. Jättekul verkligen!

Vi håller också på att planera ett träningsläger hos oss i slutet av Maj, för de som är sugna på att komma till Malta och bli jäkligt grym på kettlebells. Och sola lite med nåt glas prosecco i handen också kanske. 🙂

Så får det bli! Måndagspeppen är igång. Så är också slow cookern. I vanlig ordning. 🙂

Ciao!

21 januari, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
ÄTSTÖRNINGARFEMINISMTÄNKVÄRT

Fake it until you make it

Det här med kropps-positivitet, -aktivism, och -acceptans, dessa begrepp och fenomen som verkligen har frodats och blivit en grej (I love it btw!) under det gångna året. Hur funkar det egentligen? Hur blir man en sån som älskar, eller i alla fall accepterar sin kropp, eller till och med en sån som använder den till att bryta normer och inspirera andra till att omfamna sina kroppar som dom är genom att helt enkelt bara dela bilder på sig själva?

Det är/blir man bara inte. Man måste fejka sin kroppsacceptans. Jag vet personligen inget annat sätt. För om man som de allra flesta av oss genom livet har utsatts för media av olika slag, samt för andra människors åsikter om sig själva och andra och på dessa sätt matats med olika ideal som accepterade/åtråvärda, så tycker man inte om sin kropp som den är. Man är, framförallt som kvinna, lärd att alltid vilja förändra och förbättra den, och att tänka och säga negativa saker om den då man passerar en spegel eller känner på sin egen kropp.

Jag är en sån som många uppfattar som en person som inte har några problem med min kropp och som kanske inte bryr mig så mycket om vad andra tycker och säger . Detta är ju givetvis inte sant. Jag har hatat min kropp så mycket att jag har svultit den och utsatt den för allt möjligt genom åren. Detta är som jag uttryckt tidigare en stor sorg för mig, och något som jag kommer att göra mitt allra yttersta för att mina egna barn inte ska sugas in i.

Jag har tyckt, tänkt och gjort mycket elaka saker mot min kropp. Jag tänker fortfarande en del hemska saker om den. Men jag har en princip som jag aldrig bryter, och det är att aldrig kommentera min egen kropp, eller någon annans för den delen heller, på ett negativt sätt. Jag tänker samma sak som de flesta då jag står i spegeln, och gör samma sak som de flesta, dvs man drar in magen lite och ställer sig i lite andra vinklar som känns bättre. Men jag skulle ALDRIG säga högt det jag tänker. Uppenbarligen så fungerar detta eftersom att jag över tid inte bara har blivit en sån som folk uppfattar som en kroppspositiv och kroppsaccepterande person, utan faktiskt också blivit SÅ mycket mer accepterande och positiv till min egen och andras kroppar.

Så detta är mitt tips: Fake it until you make it. Låtsas att du inte har några negativa känslor och tankar om din kropp, tills detta blir sant! Svårt, men värt det. 🙂

1 januari, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
ÄTSTÖRNINGARMATTÄNKVÄRTTRÄNING

Jag börjar på måndag

Hur många gånger har man inte sagt det? Jag börjar äta nyttigt igen på måndag, jag börjar träna på måndag. Eller också vanligt i dessa tider; jag börjar träna och äta bra igen efter jul/nyår. Som gammal ätstörd och framför allt med väldigt många år av bulimi och hetsätande har jag förstås använt detta mer än rimligt många gånger, och inte bara som nåt man säger ‘bara för att’, utan på riktigt börja svälta på måndagen efter en helg av riktigt hetsätande och diverse metoder tillämpade för att försöka göra det ogjort.

Detta kommer ju givetvis inte med något positivt alls, varken prestations-  eller känslomässigt. Tvärtom så spär vi på detta eviga Allt eller inget-tänk samt skapar negativa känslor (skuld) och beteenden runt både mat och träning.

Kan vi inte bara träna på så mycket vi känner för? Det kanske blir några pass mindre de kommande veckorna, men vad spelar det för roll? Hänger ditt liv eller tillvaro på det på något sätt? Kommer du att bli svagare, eller få sämre kondition? Förmodligen inte.

Vill du däremot träna varje dag för att du tycker att det är kul, gör för guds skull det! Du kanske t.ex jobbar på ett gym på Malta, och har din familj som alla är träningsnördar på besök från Sverige, och alla tycker att det är kul att träna tillsammans, även på julafton. Ja, då är det helt okej att göra det också. 🙂

Och maten då? Ja, ät på. Ät vad f*n ni vill. Givetvis mår vi bättre i både huvud och kropp om vi äter nyttigt, men vet ni vad man mår ännu sämre av? Att prata om hur onyttigt det man precis åt var, och hur dåligt man mår över att man åt det? Det får dessutom andra runt omkring dig att må dåligt också.

Då kör vi, måndag! Hoppas att alla går in med en skön inställning utan skuldkänslor över varken mat eller träning, och att ni väljer att göra saker på gymmet/i garaget/i spåret som ni mår bra av och tycker är kul, och att ni äter och dricker sånt ni tycker om och mår bra av, på ett sätt eller annat, tillsammans med såna ni tycker om.

17 december, 2018 | 1 KOMMENTAR.
FEMINISMKettlebellsStyrkelyftTÄNKVÄRTTRÄNING

Starka tjejer och skrämda killar

På Spartan tränar ungefär 50/50 män/kvinnor. Det är alltid trevlig stämning och alla tränar och existerar på samma villkor. Så strävar vi i alla fall efter att folk som kommer ska uppleva det.

Något som dock händer regelbundet och ganska ofta är att män kommer för första gången och provar ett pass, och efteråt uttrycker att det inte bara var jobbigt med själva träningen, men också att de kände sig undermåliga för att “det var tjejer med som var starkare”. Det här kan alltså komma från killar och män som är helt nya för den här typen av träning, kanske ibland helt nya för träning överhuvudtaget, som då har tränat i samma rum som tjejer och kvinnor som tränar många gånger i veckan och har gjort det väldigt länge.

Med andra ord är det helt rimligt att de, -veterantjejerna, är (mycket) starkare/har bättre teknik än killen som testade detta för första gången efter att inte ha tränat sedan sena tonåren.

Men detta verkar vara otroligt jobbigt och får alltså män på riktigt att inte komma tillbaka och träna.

Dock så verkar andra män av samma “kaliber”, dvs de som har tränat länge och mycket och har bra teknik och styrka, fungera som motivation istället för att vara avskräckande.

Intressant och så enormt störigt på samma gång. Jag fattar ju varför det är så här. Män har ju fostrats i samma patriarkala struktur som vi, där män är starka och tuffa och kvinnor är svaga och känslosamma. Det är bara sjukt irriterande att det inte går snabbare att ta oss ur dessa trista beteenden.

Vi borde ju nuförtiden kunna tänka lite större, och det borde inte vara en omöjlighet för män att ha kvinnors prestation och styrka som motivation, eller hur?

Och om det är en omöjlighet så borde vi i alla fall kunna sluta se starka kvinnor som en anledning att INTE träna, för det är ju på riktigt helt skevt.

Ge tjejen som har svingat kettlebells i flera år lite kredd för att hon nu lätt plockar fram de gröna och t.o.m röda vikterna rätt så ofta. Och känn dig inte hotad för att hon som har dedikerat de senaste halvåret åt ett marklyftsprogram äntligen kan dra 150 kg, och du inte kan.

Kom och bli motiverad och lär dig av de här tjejerna med perfekt teknik och massor av erfarenhet istället för att dra den klyschiga “jag ska träna upp mig lite först, sen kommer jag tillbaka”.

Deal? Bra, då gör vi så!

11 december, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
TÄNKVÄRTTRÄNING

Världens sämsta PT

Yes, det är jag. Typ. Ja, ur ett säljperspektiv kan jag nog vara den sämsta Personliga Tränaren nånsin. Detta för att jag bara inte kan, eller vill, sälja idén om att träning är något jättekomplicerat som bara jag kan hjälpa dem med, och att man måste hålla på och mäta sina resultat med en massa konstiga vågar och prylar, och att man måste sätta konkreta, ibland avancerade och svåruppnådda mål osv

För det är inte. Det är inte svårt med träning. Svårt att komma igång och att hålla igång, ja, men vanlig träning i sig är verkligen ingen vetenskap. Nu snackar vi vanlig träning för vanligt folk för att må bra och bli/hålla sig frisk och stark. Den behöver bara bli av. Och får du till något du tycker är roligt och är taggad på att göra – ännu bättre.

Du behöver inte ha stora mål (även om det också är kul och funkar för många) som att kunna springa ett maraton, eller kunna lyfta två gånger din kroppsvikt i marklyft, det är helt ok att bara vilja träna, utan några specifika mål.

För vi som jobbar som Personliga Tränare har inga superlösningar för att bli varken stark, snabb eller smal. Det är samma metoder som gäller för alla; lyfta för att bli stark, öva på att springa för att bli snabb, och äta bra mat för att gå ner i vikt. Och att jobbet ligger hos individen. En PT kan inte göra det åt dig, det är fortfarande du som faktiskt måste göra de där förändringarna. Vi kan bara hjälpa dig att faktiskt börja, ge dig våra tips och träningsmetoder, tagga dig och förhoppningsvis få dig att vilja fortsätta.

Vi har inga Quick-fixes eller hemlisar, och de som hävdar att de har det skulle jag ifrågasätta.

Vad en PT däremot kan bistå med är: bekvämlighet att träna när du vill och träna exakt det du vill, pepp, sällskap, idérikedom, teknikkunskap och träningsmetoder för speciella övningar eller idrotter.

Vad jag och Linnea (det är vi två som är PTs hos oss, resten håller ‘bara’ pass) specifikt kan erbjuda för våra PT-kunder på Spartan utöver detta är: spetskompetens på och tillgång till viss typ av utrustning (kettlebells och clubbells), möjlighet att ta med barn, och (något som jag faktiskt gärna säljer) det faktum att vi är jävligt trevliga, inkluderande och icke dömande.

Så för våra PT-kunder, som har barn/inte vill träna med andra eller delta på pass/vill träna udda tider/vill lära sig lyfta eller träna med kettlebells/inte känner att de passar in på ett vanligt gym är det helt klart en värdefull tjänst vi erbjuder. Och det är precis ovan nämnda sälj-punkter som jag använder då någon frågar om personlig träning på Spartan.

Med detta sagt så vill jag poängtera att jag inte på något sätt tycker att det är ett oviktigt eller enkelt jobb, eller få någon som jobbar som PT att känna sig dålig. Vi lägger väldigt mycket tid på att planera våra PT-kunders pass, precis som säkert de flesta som jobbar som PTs, och framför allt så bryr vi oss väldigt mycket om dem och hur de utvecklas i sin träning och hur de mår, fysiskt och psykiskt.

Visst vet vi mer än gemene man om träning, för att vi har gått en massa olika kurser och har en väldigt stort personligt intresse för träning och hälsa, men ändå – du måste verkligen inte ha en PT för att få till bra eller effektiv träning. Det går alldeles utmärkt att göra själv också. Men som sagt, om det finns faktorer såsom de tidigare nämnda så är det ju superbra att såna som vi finns!

Även om vissa av oss är sämst på att sälja in det! 🙂

21 november, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
KettlebellsTÄNKVÄRTTRÄNING

Är kettlebellröven den nya hockeyröven?

Ja, jag tror det. Kettlebellträning är typ den bästa rumpträningen du kan hitta, och det visar sig att man får ganska stor och typ hög, men framförallt stark röv av att träna mycket med kettlebells. Vilket förstås är bra på alla sätt och vis, förutom en sak: man kan bara använda träningsbyxor eller superstretchiga jeans, typ Freddy-brallor.

Alla basövningarna som olika variationer av svingar, olika typer av squats, utfall och marklyft är fantastiska ben- och rumpövningar, men vet vad det viktigaste är om man vill bli stark och bygga muskler? Våga lyfta TUNGT! Då du fått till en bra teknik på t.ex svingar, var inte blyg med att testa lite tyngre kettlebells och lite färre reps. Jag lovar – det är SÅÅ kul och tillfredsställande då man kommer igång med lyftandet. Kul och man känner sig helt enkelt bra och häftig också!

Så mitt råd och tips idag är: Börja lyfta lite tyngre, och se vad som händer med kropp och knopp! Du kommer inte att bli besviken! 😎

Avslutningsvis så vill jag säga det igen: kettlebellröven ÄR den nya hockeyröven!

PS. Förstå hur många bilder vi tog för att få bilderna att se: högröviga, men inte fitness-influenser-röviga ut. Det gick sådär. Men så här ser iaf två kettlebellrövar ut!

15 november, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
ÄTSTÖRNINGARFEMINISMTÄNKVÄRT

Stalltips från kettlebellmamman

Häromdagen pratade jag med någon om hur vi som föräldrar kan (göra vårat bästa för att) förhindra att våra barn, och framförallt döttrar, får ätstörningar eller problematiska förhållanden till mat och sina kroppar. Jag är fullt medveten om att många män och pojkar också drabbas av sånt här, men vi vet alla att det skapas helt andra förväntningar på flickor och kvinnors utseende i samhället, och att vi i mångt och mycket värderas utifrån hur vi ser ut, och hur mycket fett vi har på kroppen. Jag vet att min son och min dotter, tyvärr, kommer att behandlas och framförallt betraktas olika när de växer upp.

Så vad kan vi göra? Det är förstås många faktorer vi som föräldrar inte rår på, såsom media och andra människor som de kommer att utsättas för, men en sak vi faktiskt kan göra, inte bara för våra barn men för oss själva och alla runtomkring oss, är att avdramatisera kroppar och utseende och inte konstant påpeka hur vi själva och andra ser ut.

“Jag vill bara att min dotter ska få bra självförtroende och känna sig vacker och förstå att hon är värdefull så jag säger till henne hela tiden att hon är fin och snygg som hon är”  etc etc etc

Visst, den här tanken är god, och man vill väl bara väl med det tänket, men är det verkligen det vi vill? Att barnen ska uppskatta kommentarer om hur de ser ut, och att ständigt prisas för sitt utseende. Att det ska bli glada då någon säger att de är fina. Är det verkligen viktigt att känna sig vacker?

Istället borde vi inte ens nämnda hur de ser ut. Inte kommentera varken positivt eller negativt på hur de eller andra ser ut. Inte köra in dem i samma hjulspår som oss. Jag är inte på något sätt fri från negativa tankar om min kropp. Tvärtom ser jag mig ofta i spegeln och tänker diverse saker om diverse olika kroppsdelar, för det är jag som kvinna hjärntvättad att göra. MEN jag kommer ALDRIG, ALDRIG att ens sätta ord på de tankarna och säga dem högt, inte framför mina vänner, min partner och definitivt inte mina barn. Jag har personligen slösat så mycket tid i mitt liv på att hata och späka min kropp, och jag önskar verkligen att vi kan ändra tänket som fanns då jag var tonåring, både för oss själva och för våra barn.

Nedan, tre stalltips för en mer kroppspositiv approach från kettlebellmamman:


10 november, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
1 2