Kettlebellmamman
Hälsa & Fitness

TÄNKVÄRT

TÄNKVÄRTTRÄNING

Aldrig har måndagskänslan varit så bra.

Idag har jag motsatsen till Monday Blues. Monday Pepp snarare. Detta är ju för att jag efter att ha levt typ instängt i mitt eget hus i mer än en vecka, med sjuka barn samt sjuk mig själv, äntligen har kommit ut på andra sidan! Vet inte vem som är jobbigare att ha att göra med, två sjuka barn eller en sjuk mig själv? Mig själv tror jag.

Jag är, som jag nämnt på min instagram en extremt dålig sjuk person och jag får diverse olika typer av ångest av detta:

  1. Prestationsångest pga jag är sjuk och inte kan göra något. Yes, jag är en klassisk överpresterare och kan typ inte slappna av, och hittar alltid på saker att jobba med. Detta är som egenföretagare positivt, som privatperson mest drygt. För andra runt omkring mig framför allt. 😉
  2. Allmän ångestkänsla av tråkig/dålig stämning/sjukdomsstämning. Är också en klassisk grön/gul personlighet som bara tycker om då alla mår bra och är glada.
  3. Panikkänsla samt panikångest av att ta diverse mediciner. Har många år av mycket panikångest i min ryggsäck som jag oftast inte känner av alls, men som ibland knackar på och irriterar.

Ni hör ju, jag är ju skitjobbig att ha att göra med när jag är sjuk. Tur att det är över nu och mitt liv kan återupptas igen. Jag är så sjukt sugen på att träna nu och hoppas verkligen på att kunna köra nåt lättare pass imorrn. Jag hade byggt upp en sådan pepp på att köra styrkelyft innan den här influensan slog till, så jag tror jag ska plocka upp den peppen där jag lämnade den – i en jävlig tungt lastad skivstång. Jag har funderat på att göra något jag nästan aldrig gör, och det är att träna efter ett program. Ett riktigt styrkelyftsprogram alltså, och gärna med fokus på bara ett av lyften.

Jag har faktiskt blivit inspirerad till detta av alla lyftande personer och framförallt kvinnor som följer mitt kettlebellmamman-konto på instagram och som jag har börjat följa också. Många kör Styrkebyrån eller Styrkelabbets program och jag tycker dels att deras program verkar väldigt bra och dels att de alla verkar vara vettiga och bra personer vars verksamheter jag gärna stödjer. Jag återkommer till vad det blir för lyft och program jag kommer att köra.

Utöver en ännu icke tillfredställd pepp på att träna igen, så är jag i allmänhet taggad på att jobba, fixa på gymmet, träna med alla nya människor som har anslutit nu i januari (klassisk mega-uppsving i medlemsantal) och att jobba med Spartan Fitness Gear. Det är så otroligt kul att hålla på och designa träningskläder, testa olika prototyper och tyger, samt att hålla på och paketera och skicka beställningar till folk ute i världen. Jättekul verkligen!

Vi håller också på att planera ett träningsläger hos oss i slutet av Maj, för de som är sugna på att komma till Malta och bli jäkligt grym på kettlebells. Och sola lite med nåt glas prosecco i handen också kanske. 🙂

Så får det bli! Måndagspeppen är igång. Så är också slow cookern. I vanlig ordning. 🙂

Ciao!

21 januari, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
ÄTSTÖRNINGARFEMINISMTÄNKVÄRT

Fake it until you make it

Det här med kropps-positivitet, -aktivism, och -acceptans, dessa begrepp och fenomen som verkligen har frodats och blivit en grej (I love it btw!) under det gångna året. Hur funkar det egentligen? Hur blir man en sån som älskar, eller i alla fall accepterar sin kropp, eller till och med en sån som använder den till att bryta normer och inspirera andra till att omfamna sina kroppar som dom är genom att helt enkelt bara dela bilder på sig själva?

Det är/blir man bara inte. Man måste fejka sin kroppsacceptans. Jag vet personligen inget annat sätt. För om man som de allra flesta av oss genom livet har utsatts för media av olika slag, samt för andra människors åsikter om sig själva och andra och på dessa sätt matats med olika ideal som accepterade/åtråvärda, så tycker man inte om sin kropp som den är. Man är, framförallt som kvinna, lärd att alltid vilja förändra och förbättra den, och att tänka och säga negativa saker om den då man passerar en spegel eller känner på sin egen kropp.

Jag är en sån som många uppfattar som en person som inte har några problem med min kropp och som kanske inte bryr mig så mycket om vad andra tycker och säger . Detta är ju givetvis inte sant. Jag har hatat min kropp så mycket att jag har svultit den och utsatt den för allt möjligt genom åren. Detta är som jag uttryckt tidigare en stor sorg för mig, och något som jag kommer att göra mitt allra yttersta för att mina egna barn inte ska sugas in i.

Jag har tyckt, tänkt och gjort mycket elaka saker mot min kropp. Jag tänker fortfarande en del hemska saker om den. Men jag har en princip som jag aldrig bryter, och det är att aldrig kommentera min egen kropp, eller någon annans för den delen heller, på ett negativt sätt. Jag tänker samma sak som de flesta då jag står i spegeln, och gör samma sak som de flesta, dvs man drar in magen lite och ställer sig i lite andra vinklar som känns bättre. Men jag skulle ALDRIG säga högt det jag tänker. Uppenbarligen så fungerar detta eftersom att jag över tid inte bara har blivit en sån som folk uppfattar som en kroppspositiv och kroppsaccepterande person, utan faktiskt också blivit SÅ mycket mer accepterande och positiv till min egen och andras kroppar.

Så detta är mitt tips: Fake it until you make it. Låtsas att du inte har några negativa känslor och tankar om din kropp, tills detta blir sant! Svårt, men värt det. 🙂

1 januari, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
ÄTSTÖRNINGARMATTÄNKVÄRTTRÄNING

Jag börjar på måndag

Hur många gånger har man inte sagt det? Jag börjar äta nyttigt igen på måndag, jag börjar träna på måndag. Eller också vanligt i dessa tider; jag börjar träna och äta bra igen efter jul/nyår. Som gammal ätstörd och framför allt med väldigt många år av bulimi och hetsätande har jag förstås använt detta mer än rimligt många gånger, och inte bara som nåt man säger ‘bara för att’, utan på riktigt börja svälta på måndagen efter en helg av riktigt hetsätande och diverse metoder tillämpade för att försöka göra det ogjort.

Detta kommer ju givetvis inte med något positivt alls, varken prestations-  eller känslomässigt. Tvärtom så spär vi på detta eviga Allt eller inget-tänk samt skapar negativa känslor (skuld) och beteenden runt både mat och träning.

Kan vi inte bara träna på så mycket vi känner för? Det kanske blir några pass mindre de kommande veckorna, men vad spelar det för roll? Hänger ditt liv eller tillvaro på det på något sätt? Kommer du att bli svagare, eller få sämre kondition? Förmodligen inte.

Vill du däremot träna varje dag för att du tycker att det är kul, gör för guds skull det! Du kanske t.ex jobbar på ett gym på Malta, och har din familj som alla är träningsnördar på besök från Sverige, och alla tycker att det är kul att träna tillsammans, även på julafton. Ja, då är det helt okej att göra det också. 🙂

Och maten då? Ja, ät på. Ät vad f*n ni vill. Givetvis mår vi bättre i både huvud och kropp om vi äter nyttigt, men vet ni vad man mår ännu sämre av? Att prata om hur onyttigt det man precis åt var, och hur dåligt man mår över att man åt det? Det får dessutom andra runt omkring dig att må dåligt också.

Då kör vi, måndag! Hoppas att alla går in med en skön inställning utan skuldkänslor över varken mat eller träning, och att ni väljer att göra saker på gymmet/i garaget/i spåret som ni mår bra av och tycker är kul, och att ni äter och dricker sånt ni tycker om och mår bra av, på ett sätt eller annat, tillsammans med såna ni tycker om.

17 december, 2018 | 1 KOMMENTAR.
FEMINISMKettlebellsStyrkelyftTÄNKVÄRTTRÄNING

Starka tjejer och skrämda killar

På Spartan tränar ungefär 50/50 män/kvinnor. Det är alltid trevlig stämning och alla tränar och existerar på samma villkor. Så strävar vi i alla fall efter att folk som kommer ska uppleva det.

Något som dock händer regelbundet och ganska ofta är att män kommer för första gången och provar ett pass, och efteråt uttrycker att det inte bara var jobbigt med själva träningen, men också att de kände sig undermåliga för att “det var tjejer med som var starkare”. Det här kan alltså komma från killar och män som är helt nya för den här typen av träning, kanske ibland helt nya för träning överhuvudtaget, som då har tränat i samma rum som tjejer och kvinnor som tränar många gånger i veckan och har gjort det väldigt länge.

Med andra ord är det helt rimligt att de, -veterantjejerna, är (mycket) starkare/har bättre teknik än killen som testade detta för första gången efter att inte ha tränat sedan sena tonåren.

Men detta verkar vara otroligt jobbigt och får alltså män på riktigt att inte komma tillbaka och träna.

Dock så verkar andra män av samma “kaliber”, dvs de som har tränat länge och mycket och har bra teknik och styrka, fungera som motivation istället för att vara avskräckande.

Intressant och så enormt störigt på samma gång. Jag fattar ju varför det är så här. Män har ju fostrats i samma patriarkala struktur som vi, där män är starka och tuffa och kvinnor är svaga och känslosamma. Det är bara sjukt irriterande att det inte går snabbare att ta oss ur dessa trista beteenden.

Vi borde ju nuförtiden kunna tänka lite större, och det borde inte vara en omöjlighet för män att ha kvinnors prestation och styrka som motivation, eller hur?

Och om det är en omöjlighet så borde vi i alla fall kunna sluta se starka kvinnor som en anledning att INTE träna, för det är ju på riktigt helt skevt.

Ge tjejen som har svingat kettlebells i flera år lite kredd för att hon nu lätt plockar fram de gröna och t.o.m röda vikterna rätt så ofta. Och känn dig inte hotad för att hon som har dedikerat de senaste halvåret åt ett marklyftsprogram äntligen kan dra 150 kg, och du inte kan.

Kom och bli motiverad och lär dig av de här tjejerna med perfekt teknik och massor av erfarenhet istället för att dra den klyschiga “jag ska träna upp mig lite först, sen kommer jag tillbaka”.

Deal? Bra, då gör vi så!

11 december, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
TÄNKVÄRTTRÄNING

Världens sämsta PT

Yes, det är jag. Typ. Ja, ur ett säljperspektiv kan jag nog vara den sämsta Personliga Tränaren nånsin. Detta för att jag bara inte kan, eller vill, sälja idén om att träning är något jättekomplicerat som bara jag kan hjälpa dem med, och att man måste hålla på och mäta sina resultat med en massa konstiga vågar och prylar, och att man måste sätta konkreta, ibland avancerade och svåruppnådda mål osv

För det är inte. Det är inte svårt med träning. Svårt att komma igång och att hålla igång, ja, men vanlig träning i sig är verkligen ingen vetenskap. Nu snackar vi vanlig träning för vanligt folk för att må bra och bli/hålla sig frisk och stark. Den behöver bara bli av. Och får du till något du tycker är roligt och är taggad på att göra – ännu bättre.

Du behöver inte ha stora mål (även om det också är kul och funkar för många) som att kunna springa ett maraton, eller kunna lyfta två gånger din kroppsvikt i marklyft, det är helt ok att bara vilja träna, utan några specifika mål.

För vi som jobbar som Personliga Tränare har inga superlösningar för att bli varken stark, snabb eller smal. Det är samma metoder som gäller för alla; lyfta för att bli stark, öva på att springa för att bli snabb, och äta bra mat för att gå ner i vikt. Och att jobbet ligger hos individen. En PT kan inte göra det åt dig, det är fortfarande du som faktiskt måste göra de där förändringarna. Vi kan bara hjälpa dig att faktiskt börja, ge dig våra tips och träningsmetoder, tagga dig och förhoppningsvis få dig att vilja fortsätta.

Vi har inga Quick-fixes eller hemlisar, och de som hävdar att de har det skulle jag ifrågasätta.

Vad en PT däremot kan bistå med är: bekvämlighet att träna när du vill och träna exakt det du vill, pepp, sällskap, idérikedom, teknikkunskap och träningsmetoder för speciella övningar eller idrotter.

Vad jag och Linnea (det är vi två som är PTs hos oss, resten håller ‘bara’ pass) specifikt kan erbjuda för våra PT-kunder på Spartan utöver detta är: spetskompetens på och tillgång till viss typ av utrustning (kettlebells och clubbells), möjlighet att ta med barn, och (något som jag faktiskt gärna säljer) det faktum att vi är jävligt trevliga, inkluderande och icke dömande.

Så för våra PT-kunder, som har barn/inte vill träna med andra eller delta på pass/vill träna udda tider/vill lära sig lyfta eller träna med kettlebells/inte känner att de passar in på ett vanligt gym är det helt klart en värdefull tjänst vi erbjuder. Och det är precis ovan nämnda sälj-punkter som jag använder då någon frågar om personlig träning på Spartan.

Med detta sagt så vill jag poängtera att jag inte på något sätt tycker att det är ett oviktigt eller enkelt jobb, eller få någon som jobbar som PT att känna sig dålig. Vi lägger väldigt mycket tid på att planera våra PT-kunders pass, precis som säkert de flesta som jobbar som PTs, och framför allt så bryr vi oss väldigt mycket om dem och hur de utvecklas i sin träning och hur de mår, fysiskt och psykiskt.

Visst vet vi mer än gemene man om träning, för att vi har gått en massa olika kurser och har en väldigt stort personligt intresse för träning och hälsa, men ändå – du måste verkligen inte ha en PT för att få till bra eller effektiv träning. Det går alldeles utmärkt att göra själv också. Men som sagt, om det finns faktorer såsom de tidigare nämnda så är det ju superbra att såna som vi finns!

Även om vissa av oss är sämst på att sälja in det! 🙂

21 november, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
KettlebellsTÄNKVÄRTTRÄNING

Är kettlebellröven den nya hockeyröven?

Ja, jag tror det. Kettlebellträning är typ den bästa rumpträningen du kan hitta, och det visar sig att man får ganska stor och typ hög, men framförallt stark röv av att träna mycket med kettlebells. Vilket förstås är bra på alla sätt och vis, förutom en sak: man kan bara använda träningsbyxor eller superstretchiga jeans, typ Freddy-brallor.

Alla basövningarna som olika variationer av svingar, olika typer av squats, utfall och marklyft är fantastiska ben- och rumpövningar, men vet vad det viktigaste är om man vill bli stark och bygga muskler? Våga lyfta TUNGT! Då du fått till en bra teknik på t.ex svingar, var inte blyg med att testa lite tyngre kettlebells och lite färre reps. Jag lovar – det är SÅÅ kul och tillfredsställande då man kommer igång med lyftandet. Kul och man känner sig helt enkelt bra och häftig också!

Så mitt råd och tips idag är: Börja lyfta lite tyngre, och se vad som händer med kropp och knopp! Du kommer inte att bli besviken! 😎

Avslutningsvis så vill jag säga det igen: kettlebellröven ÄR den nya hockeyröven!

PS. Förstå hur många bilder vi tog för att få bilderna att se: högröviga, men inte fitness-influenser-röviga ut. Det gick sådär. Men så här ser iaf två kettlebellrövar ut!

15 november, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
ÄTSTÖRNINGARFEMINISMTÄNKVÄRT

Stalltips från kettlebellmamman

Häromdagen pratade jag med någon om hur vi som föräldrar kan (göra vårat bästa för att) förhindra att våra barn, och framförallt döttrar, får ätstörningar eller problematiska förhållanden till mat och sina kroppar. Jag är fullt medveten om att många män och pojkar också drabbas av sånt här, men vi vet alla att det skapas helt andra förväntningar på flickor och kvinnors utseende i samhället, och att vi i mångt och mycket värderas utifrån hur vi ser ut, och hur mycket fett vi har på kroppen. Jag vet att min son och min dotter, tyvärr, kommer att behandlas och framförallt betraktas olika när de växer upp.

Så vad kan vi göra? Det är förstås många faktorer vi som föräldrar inte rår på, såsom media och andra människor som de kommer att utsättas för, men en sak vi faktiskt kan göra, inte bara för våra barn men för oss själva och alla runtomkring oss, är att avdramatisera kroppar och utseende och inte konstant påpeka hur vi själva och andra ser ut.

“Jag vill bara att min dotter ska få bra självförtroende och känna sig vacker och förstå att hon är värdefull så jag säger till henne hela tiden att hon är fin och snygg som hon är”  etc etc etc

Visst, den här tanken är god, och man vill väl bara väl med det tänket, men är det verkligen det vi vill? Att barnen ska uppskatta kommentarer om hur de ser ut, och att ständigt prisas för sitt utseende. Att det ska bli glada då någon säger att de är fina. Är det verkligen viktigt att känna sig vacker?

Istället borde vi inte ens nämnda hur de ser ut. Inte kommentera varken positivt eller negativt på hur de eller andra ser ut. Inte köra in dem i samma hjulspår som oss. Jag är inte på något sätt fri från negativa tankar om min kropp. Tvärtom ser jag mig ofta i spegeln och tänker diverse saker om diverse olika kroppsdelar, för det är jag som kvinna hjärntvättad att göra. MEN jag kommer ALDRIG, ALDRIG att ens sätta ord på de tankarna och säga dem högt, inte framför mina vänner, min partner och definitivt inte mina barn. Jag har personligen slösat så mycket tid i mitt liv på att hata och späka min kropp, och jag önskar verkligen att vi kan ändra tänket som fanns då jag var tonåring, både för oss själva och för våra barn.

Nedan, tre stalltips för en mer kroppspositiv approach från kettlebellmamman:


10 november, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
BARNFEMINISMTÄNKVÄRTTRÄNING

A body hate free zone

Igår målade Linnea upp den här texten på en av bjälkarna man ser först när man kommer in på vårt gym; A body hate free zone.

Jag älskar den och tycker att den är väldigt viktig, och tyvärr säkert representerar något ganska ovanligt i våran bransch, i synnerhet här där vi bor, där som jag har förklarat tidigare kvinnor inte helt sällan bara vill börja träna hos oss för att ‘komma i form’ för ett bröllop, en resa eller efter en graviditet. Nästan aldrig för att bli starkare, eller må bra, eller för att de gillar att träna. Där det finns så mycket kroppshat att det liksom väller över från föräldrar till barn och man delar ut det mellan varandra till höger och vänster, och typ alla kör dieter och quick fixes men väldigt få lever ett hälsosamt liv överlag.

Vi vill inte fokusera på och bidra till den typen av hets. Vi använder t.ex inte en jargong som innehåller ‘viktnedgång’, ‘långa, smala muskler’, ‘bränna fett’ och liknande. Så på det sättet tycker jag faktiskt att vi erbjuder en slags frizon.

Till saken hör också att ingen av oss två för några år sedan ens hade kunnat identifiera oss med idén som denna text representerar – ett liv och en tillvaro där vi inte konstant försöker förändra våra kroppar/strävar efter något annat utseende/konstant kritiserar oss själva, och kanske till om med också andra till viss mån. Till ett liv där vi bara accepterar att vi har kroppar som vi kan försöka lära att göra olika saker och ha roligt med, och försöka göra så att den håller så länge som möjligt, att alla ser olika ut och att allas kroppar är olika bra på olika saker, mest beroende på vad man gör med den och hur mycket.

Detta är något som för oss båda har vuxit fram långsamt, i och med två starka faktorer: 1. Att vi startade gymmet, började jobba med träning heltid och genom detta fått träffa och prata med så mycket människor och kroppar, träning och hälsa, och 2. Att vi har informerat oss om, samt inspirerats och upplysts av feminismen.

Alla år som vi, och så många runt omkring oss, har spenderat med att sucka framför spegeln och drömma om den dagen man når sitt mål, vad det nu kan vara, men inte sällan har det involverat siffror i kilon, % eller centimetrar. Gud vad vi har slösat bort tid på att fokusera våran träning på detta. Vi har ju alltid älskat idrott och träning ändå, så det känns i alla fall för mig som att jag har gått miste om så mycket träningsglädje jag kunde ha haft, som istället har varit träningsångest- och press.  Och låt mig inte ens börja prata om maten och vad som slösats bort där. Jag tar det en annan gång.

Jag kommer helt säkert att återkomma till detta ämne många gånger framöver, men jag kan stolt säga idag att jag, tillsammans med min syster, bedriver en verksamhet där vi verkligen lever efter den här devisen; A body hate free zone. En zon fri från kroppshat. Vi, och de som jobbar hos oss, kommenterar ALDRIG på hur vi själva eller andra ser ut, i synnerhet inte i ett viktrelaterat sammanhang (undantag: om man ska tävla i nån viktklass i styrkelyft).

Dock så uppmuntrar vi kommentarer och komplimanger om vad de olika personerna vi möter, och deras kroppar, kan göra. Vad de har åstadkommit sedan de började hos oss, och saker som gör dem peppade och glada över att vara hos oss! Vi försöker, så gott vi kan, att helt undvika att prata vikt och hur kroppar ser ut rent estetiskt, både mellan instruktörer och kunder, just för att vi inte tycker att det leder till något positivt för någon.

Detta är något jag verkligen uppmuntrar för er som har barn, eller som har barn runtomkring er: Oavsett vad du instinktivt (läs inlärt) känner då du ser dig själv i spegeln – låt bli att säga det högt. Påpeka aldrig din egen eller andra människors kroppsform, på ett annat än beskrivande sätt. Och om du gör det, lägg ingen värdering i hur du beskriver en kropps utseende. Och givetvis (det borde inte ens behöva påpekas): kommentera aldrig barnens kroppar, varken negativt eller positivt. Alla vi är stöpta i samma samhällsform, så ingen av oss, hur mycket kroppspositivitet vi än bombarderar oss med, eller hur mycket vi än försöker, är fria från att tänka negativt om våra egna kroppar, att de alltid kan se bättre ut, och vara mindre i omfång, tajtare, kurvorna på ‘bättre ställen’ (vad f*n det nu betyder) osv. Men vi kan ju försöka bespara den kommande generationen samma negativa känslor genom att göra det vi kan för att inte bli som vi, genom att aktivt tänka på att agera på ett sätt som gör att vi inte för vidare tankesättet. Kanske lära dem att bara tänka på en kropp för vad det är – en kropp, och att behandla den på ett sätt som gör det stark och frisk, och framför allt har roligt med den! 🙂

Det vi alla relativt enkelt kan göra är i alla fall att göra våran egen lilla zon, för oss själva och de som vistas i den – en zon fri från kroppshat. Märk relativt här; det tar tid att komma till nya insikter. Om det ska jag skriva en annan gång.

Med vänlig hälsning/En f.d  aktiv kroppshatare.

 

24 oktober, 2018 | 1 KOMMENTAR.
TÄNKVÄRTVIN

Kan man snusa och ändå gilla att träna?

 

Häromdan la jag upp denna bild på vårt Instagramkonto för träningskläderna som vi säljer (har tagit bort den nu för jag kände inte att det var rätt forum för vad jag kommer att skriva här). Det primära syftet med bilden var att visa fickan på sidan, men även att vara lite rolig och skriva en caption med något om att dessa byxor är perfekt även för svenskar som kan ha snusdosan på sig. Typ.

Efter ett par timmar kom en kommentar på bilden som sa något i stil med: “Hur kan ett företag som säljer träningskläder göra reklam för tobak?!”.

Nu gör vi ju inte reklam för snus, eller nån annan tobak, eller mobiltelefoner, eller nåt annat som man kan lägga i fickorna. Vi gör reklam för de här byxorna.

Men även om vi skulle göra det, eller att vi inte tar något uttalat avstånd från tobak, eller vad det nu kan vara (alkohol, pizza, socker, you name it), betyder det nåt då? Kan man inte tycka om att träna och snusa också? Om man har valt att syssla med en sak som anses vara hälsosam eller relaterat till något hälsosamt (träningskläder i detta fall), måste man representera hela paketet då? Är man liksom ansvarig för allt för att man råkar tycka om och hålla på med en del. Träning, nyttig mat, ingen tobak, ingen alkohol, mindfulness osv

Jag säger inte att jag avsäger mig, eller inte har något intresse för alla andra nämnda saker, men… – Får man inte bara gilla att träna?

Detta var ju bara det – en kommentar, men det fick mig att tänka mer på vad det representerar, och att säkert många av oss tänker på detta sättet:

“Du som tränar så mycket, kan du verkligen äta sånt?”

“Du som är så nyttig, dricker du verkligen alkohol?”

“Du jobbar ju med träning, så du festar väl aldrig?”

etc, etc, etc…..

Varför måste det ena ta ut det andra? Framförallt då det har att göra med träning. Att du äter en kaka, slår ju inte ut ditt marklyft på 100kg tidigare på dagen, det har ju fortfarande hänt. Att du dricker bubbel på lunchen i solen betyder inte att du inte kan träna dagen efter.

Jag jobbar med träning för att det är bland det roligaste jag vet, inte som del av nåt hälsopaket som tar bort eller lägger till en massa andra saker från mitt liv.

Givetvis så finns det en koppling mellan mat /övrig livsstil och prestation, men på gemene mans motionärsnivå så tror jag att en superstrikt livsstil som uppfyller alla de här sakerna som vi anser ingår i hälsopaketet, stjälper mer än det hjälper, sett till välmående överlag.

Jag tror att det här tänket är problematiskt, och något som jag tror håller människor tillbaka på många sätt, och återigen, speglar Allt eller inget-kulturen. Med håller tillbaka menar jag att dels att många kanske drar sig för att börja träna eller ändra sina kostvanor för att de känner att de måste göra hela paketet då. Att om man börjar träna så man måste äta jättenyttigt, för annars ‘ger det inget’, eller att om du drar ner på kolhydraterna så måste du köra all in LCHF och bara laga fröknäcke, broccoli-mos och ha cocosolja i kaffet, och må dåligt över att det fanns majs i salladen man åt på restaurangen på lunchen. Så istället kanske man skippar att testa helt och hållet, för att åtagandet helt enkelt blir för stort.

Det går ju åt andra hållet också. Människor som redan har en hälsosam livsstil och tränar regelbundet, kan ibland identifiera så mycket med sin “hälsopersona” att de känner konstant press över att leva upp till den bilden som andra, och de själva,  har av dem. Så att de alltid, framför allt i sociala sammanhang, gör sina val (av mat, dryck och aktiviteter) baserat på dessa förväntningar, och inte alltid på vad de själva vill. Detta är något jag kan relatera till själv, i synnerhet för några år sedan, innan jag blev så otroligt upplyst och klok som jag är nu. 😉

Visst vill vi förespråka hälsa och välmående, men jag tycker vi ska försöka komma ifrån den här polariserade tänket om att man antingen är ‘nyttig och sportig’ eller en ‘soffpotatis’ eller vad man nu vill använda för ord. Det är ju självklart mycket bättre att den så kallade soffpotatisen hittar nån träningsform den gillar och tycker det är roligt att hålla på med, trots att den kanske röker, än att personen låter bli att göra något de faktiskt tycker är roligt bara för att de känner att de inte kan, eller vill, gå all in.

Och samma sak, fast tvärtom, med personen som kanske jobbar som PT, eller kostrådgivare.

Den personen, samt de runtomkring dem, mår nog bra av att ibland bara göra det de känner för, och inte så mycket av vad som förväntas av dem.

Det var det. Dagens, och livets, ackumulerade tankar om att det inte är så komplicerat och svartvitt det här med träning och hälsa. Det går att göra på precis vilken nivå man vill och mår bra av. Och det går att göra, och tycka om, bara en eller några saker men inte allt.

Man kanske tex älskar styrkelyft och kettlebells men tycker det är astöntigt med superfrukter och -bär från andra sidan jorden som marknadsförs som nåt livsviktigt, även i länder där de aldrig vuxit och där människorna aldrig historiskt har ätit dom. Till exempel. 🙂

20 oktober, 2018 | 4 KOMMENTARER!