Kettlebellmamman
Hälsa & Fitness
Annons
Annons
ÄTSTÖRNINGARFEMINISMTRÄNING

Hur byter man fokus?

Jag älskar verkligen att träna, och jag har alltid gjort det. MEN, jag har absolut inte alltid tränat för att jag älskar det. Så många träningspass jag gjort och till och med sporter/aktiviteter jag hållit på med ENBART för att jag har velat gå ner i vikt eller ändra på hur min kropp ser ut.

Exempel: 13 år gammal och tycker att jag är äckligast och tjockast i världen. Är i själva verket väldigt smal och givetvis ätstörd. Hittar i början av sommaren nåt simprogram i en söndagsbilaga som säger ‘Gå ner 5 kilo på 4 veckor’. Går till utebadet varje dag, i ur och skur, och följer detta program och mäter/grejar/håller på dagligen för att se om detta resultat uppnås. Tycker fortfarande att det är skönt att simma, men detta var ingen rekreationssimning, jag hade ett tydligt syfte med det.

Exempel: 16 år gammal. Har börjat gymma och tycker det är jättekul. Är dock fortfarande ätstörd och besatt av hur min kropp ser ut. Prenumererar på bodybuildingtidningar som B&K och Body och följer diverse program för att ‘deffa’ (som att en vanlig person som bara gymmar bör hålla på med sånt?!) och sätter klockan på typ 06.00 varje morgon för att hinna ut på en s.k ‘förbränningspromenad’ innan skolan. Minns den här tiden med en eftersmak av tonfisk på burk och mini creme fraiche.

Exempel: 20 år gammal. Gymmar och håller på med diverse typer av träning. Tycker allt är kul, men tränar väldigt ofta som ‘bestraffning’ för något jag har ätit eller för att typ rena kroppen. Tränar mer och längre om jag anser att jag har ätit något som jag inte borde. Hur mycket kostade en pizza på den här tiden? Två timmar på gymmet eller en timme i spåret kanske.  Så har det ofta känts, även om jag även då fått en kick av själva träningen.

Nu då? Nu kan jag faktiskt helt ärligt säga att jag tränar för att jag tycker om det och för att jag mår bra av det. Jag vet inte om det är något som har kommit med den typen av träning jag håller på med, med åldern eller med mitt feministiska intresse, men jag är så jävla över att hålla på och må dåligt över hur min kropp ser ut och huruvida det sitter mer eller mindre fett på nåt ställe, eller om jag en månad eller ett år väger 75 kg och en annan gång 85 kg. Det är så otroligt oviktigt i mitt liv.

Jag tränar för att jag får en kick av det, och för att jag gillar känslan av att bli bättre på saker. Att kunna lyfta tyngre, hoppa högre eller kanske lära mig nåt helt nytt. Jag tycker helt enkelt om att ta i och att bli less, för det känns bra. Jag gillar också att ha en kropp som är bra på en massa saker, och som klarar av mycket, både träningsmässigt och i resten av livet. Funktionell.

 

Dessutom så ÄLSKAR att träna med andra och då man pushar varandra lite så där lagom. Och jag älskar att kunna motivera andra (i synnerhet kvinnor) till en positiv typ av träning. Även då det är jobbigt och segt då man känner att man lider lite tillsammans. Det är som att man bondar lite då.

Jag önskar alla denna kärlek för att träna och röra på sig, men det är ju långt ifrån alla som har den. Och har man inte tid att gå igenom en stor feministisk förändring eller bli 10 år äldre och klokare just här och nu, så kan jag ge följande, relativt enkla tips för att hitta träningsglädjen och byta fokuset från att träna som bestraffning eller för att ändra din kropps utseende, till att träna för att det helt enkelt är kul och bra för kropp och knopp:

 

  • Hitta en träningsform som du blir peppad av att hålla på med. Något som du kan mäta i annat än brända kalorier (om man nu tror på detta som koncept) eller antal steg på en dag. Nåt man inte blir manisk över. Kanske istället något där du lär dig nya övningar med ny typ av utrustning, och kan känna att du blir bättre och starkare och duktigare på övningarna? Tänk styrkelyft t.ex
  • Hitta en träningsmiljö som är motiverande för dig, och som inte har ett uns av sånt som får dig att må dåligt, vare sig det är en viss typ av lokal (speglar överallt t.ex), en viss typ av människor eller en viss mentalitet. Träna någonstans där folk är snälla, inkluderande och motiverande och där du tillåts ta plats.
  • Träna med andra peppiga människor som du tycker det är roligt att umgås med. Ingen som får dig att känna dig dålig, svag eller otillräcklig, utan folk som gör dig peppad på att faktiskt gå och träna. Om du gillar att träna med andra vill säga. 🙂
  • Bra musik. Ny, gammal, tramsig och peppig musik. Whatever gets you going.

Slutligen vill jag också ge tipset att inte ta träning så himla seriöst. Det är inte så komplicerat med träning. Man kan bara göra utan att vara nån slags expert eller att ha gått grundkursen. Kör på bara. Testa saker. Flamsa lite. Du kanske hittar nåt du gillar om du bara provar lite olika grejer från Youtube.

Tack och hej, leverpastej. (som jag ska äta mängder av snart då jag åker till Sverige!)

 

16 juli, 2019 | 2 KOMMENTARER!
TRÄNING

Hur börjar jag med box jumps?

Jag gillar att hoppa!  Hoppa på boxar, hoppa hopprep, på stället, ja i princip alla varianter. Mina hälsenor och min bäckenbotten håller sällan med med denna hobby, men ibland drivs jag mer av det jag tycker är kul och ger mig en kick än vad som kanske är det bästa för min kropp. Så är det, och jag är fullt medveten om vad som händer om jag t.ex kör 100-tals double unders (dubbelhopp med hopprep)  i en och samma workout, och det är att jag bland annat kommer att ha väldigt ömma hälsenor ett par dagar efteråt, men jag kör ändå. Det är sånt man får ta. Jag menar givetvis inte att man på något sätt bör pusha sig att träna vissa saker trots skador och problem, absolut inte, men jag säger att JAG gör så här ibland enbart för att jag tycker att vissa saker är roligt att göra.

En av dessa hoppvarianter som jag verkligen gillar att göra är BOX JUMPS, alltså att hoppa upp på en låda av metall/trä eller nåt annat material, och antingen kliva eller hoppa ner. Det är kul, jobbigt och lite läskigt på samma gång, och väldigt peppigt när man känner att man kan hoppa riktigt högt och känner sig spänstig.

Då vi snackar boxhopp, som är något vi ofta gör både på gruppass och med PT-kunder på Spartan, så finns det ett antal saker vi kan reda ut till att börja med:

  • Man kan INTE vara för lång/kort för att hoppa upp på något, så det är  bara att köra.
  • Man kan INTE vara för tung för att hoppa upp på något, så det är bara att köra.
  • Man KAN vara för rädd för att hoppa upp på något/fastna under boxen, men detta kan man absolut komma över.
  • Man KAN vara OVAN att hoppa jämfota och därför få kämpa lite med att komma igång, men det är endast en koordinations- och vanefråga.
  • Man KAN nån gång ramla på boxen, få jäkligt trista skrapsår på smalbenen och bli rädd igen, men detta kan man också komma över.
  • Man kan givetvis ha skador/problem som gör det rent olämpligt att hoppa och att belasta knäna och då ska man givetvis låta bli.

Så, om man då är en person av vilken kroppstyp som helst, men med en lätt till enorm rädsla för att hoppa upp på något, vilket inte alls är ovanligt utan snarare JÄTTE-vanligt (bland vuxna skall tilläggas, då barn är i regel helt orädda för sånt här), hur kommer man över denna rädsla och hur börjar man med boxhopp?

Följande metod, som ni kommer att se är otroligt avancerad och vetenskaplig, använder vi ofta med PT-kunder och passdeltagare:

  1. Lär dig hoppa jämfota. Alltså att landa med båda fötterna samtidigt. Detta kan du göra på stället, eller hoppa så långt du kan framåt.
  2. Starta att hoppa upp på något väldigt lågt, exempelvis en viktplatta och öka vikten allteftersom då du känner dig bekvämare.
  3. Öka höjden successivt och fokusera på att det faktiskt blir jämfotahopp och inget annat, och var inte blyg med att göra lite oljud då du hoppar. Jag tycker själv att om man försöker ‘drämma’ fötterna i lådan så känns det mer stabilt och säkert. Om ni någonsin har sett mig hoppa boxjumps på instagram så vet inte att jag inte direkt hoppar som en smidig katt, utan att det lever om ganska ordentligt.

Bli inte för taggade av den bra-iga låten som ackompanjerar denna lilla film. Nästan för peppig.

Lycka till!

 

24 juni, 2019 | 1 KOMMENTAR.
KettlebellsTRÄNING

Mina bästa arm-övningar!

Det är kul att träna överkroppen, i synnerhet då man är stark. Då blir det ännu roligare, för då kan man lyfta ännu tyngre och det vet vi ju alla att det helt enkelt känns jävligt bra att göra.

Men för att bli stark så måste man ju träna för att bli det, det kommer ju liksom inte bara av sig självt.

Jag älskar överkroppsövningar. Allt för rygg, armar och axlar. Förmodligen för att jag är rätt bra på många av dem. Och stark. Lite ‘naturligt stark’ och mycket tränat stark.

Så om du antingen redan tycker att det är kul att träna armar m.m eller om du vill bli en sån som tycker det är kul – här är mina favoritkettlebellövningar för överkroppen:

1. Enarmsrodd

Tänk på att försöka använda rätt muskler här, alltså övre delen av ryggen, och att inte rycka upp vikten. Lugnt och metodiskt, och rör bara armen medans överkroppen hålls så stilla som möjligt.

2. Sittande enarmspress

Den absolut bästa (för att bli stark) och striktaste pressen gör du sittande. Det går inte använda benen så det är omöjligt att ‘studsa’ upp vikten. Glöm inte att andas!

3. Armhävningar på kettlebells

På kettlebells kan du göra en djupare armhävning än på golvet. Tänk på att som alltid vid armhävningar spänna magen och hålla dig rak i kroppen.

4. Renegade rows

En liten variation på armhävningar. Här lägger du till en rodd eller två. Den kan göras, som i filmen, med ett kliv framåt så att foten ställs bredvid vikten vid rodden, eller så kan man ro i plankpositionen vilket är väldigt mycket jobbigare.

5. Viking Salute

En kul och utmanande kombo. Snatch till utfall bakåt och en press i knästående läge innan du ställer dig upp med armen rak. Vill man snajsa till det ytterligare så gör man snatch direkt in i utfallet, se variation på filmen.

6. High pull

En klassisk kettlebellövning för att drilla snatch som tar ordentligt i trapezius. Här gör du en lite högre enarmssving och rycker lätt i armbågen i toppläget. Tänk på att hålla armbågen högt och att inte rycka för tidigt.

Enjoy! Hoppas ni får till lite kettlebellträning nu i sommar, kanske utomhus och barfota i gräset. Jag är inte avis alls isf. 😉

KettlebellsTRÄNING

Har du bara en kettlebell? Testa detta pass!

Nu i sommar kanske många vill träna hemma/i stugan/på stranden/bara ute någonstans och då kan det vara bra med några pass där man endast behöver ha en kettlebell till hands.

Detta pass består av snäppet mer tekniska övningar än basövningarna, så inte bara kroppen får sig en utmaning men även huvudet. Det är också ganska flåsigt.

Tar 15-20 minuter beroende på vilken vikt man använder och kan med fördel göras som en av två delar i ett träningspass.

Kör 14-12-10-8-6-4 och 2 reps av:

– Dead squat clean vänster (ingen sving nu)

– Dead squat clean höger

– Snatch vänster

– Snatch höger

– Swing + flip to squat

– Bicep curl (om man vill göra det ännu jobbigare – goblet squat+bicep curl)

https://www.youtube.com/watch?v=mdYKxxWpNmw

Kul, kan göras var som helst och lite lagom utmanande! 🙂

Enjoy!

MALTAOkategorieratTRÄNING

5 saker som är typiskt svenskt (i träningssammanhang)

  • Av alla ovärdeliga skills jag har förvärvat av att bo här och jobba i sammanhang med en massa olika nationaliteter så tycker själv att två av mina bästa är att jag är jävligt bra dels höra vart folk är ifrån utifrån hur de pratar engelska, dels lägga märke till olika beteenden och drag folk tycks ha pga sin nationalitet.
  • Min egen analys säger att nästan alla stereotyper är helt eller delvis sanna. Alltså inte dumma grejer som att fransmän luktar vitlök eller att norrmän är dumma, men t.ex att tyskar ALLTID kommer innan utsatt tid (vi snackar alltså hänger på låset), att malteser är högljudda (skriker fram en vanlig, vänlig konversation) och att irländare är roliga (alltså vilken random mormor som helst är typ som en svensk ståuppkomiker) och såna saker.
  • Då det finns rätt mycket svenskar här på Malta (pga online gaming-industrin), så träffar vi givetvis många av dem i olika sammanhang. Framför allt då på gymmet. Min långa erfarenhet av att jobba och hänga med Malta-svenskar plus den lilla detaljen att jag själv är svensk gör mig till en expert-spanare som kan ‘spot a Swede a mile away’.
  • Vad är det då för stereotypa, men också sanna egenheter och signaler som gör att jag vet när vi har med en svensk att göra på gymmet?
  • 1. Utrustningen.
  • Det är pulsklockor, knäskydd, trådlösa hörlurar, knäskydd, löparbrillor, appar för att logga träningen och buffar. För att inte tala om – vattenflaskorna. De medvetna svenskarna tar inte och fyller upp nån gammal icke återvinningsbar mjuk plastflaska! Nej, det ska vara rostfritt stål (plastbanta osv) med nån slags infuser i mitten (hallå ingefära, bra för allt) med en garanti på att hålla i 200 år minst (man är väl sustainable?). Vattnet i denna €30-flaska får gärna toppas med en nypa havssalt också, kanske från Himalaya.

  • 2. Kläderna
  • Svenskar har riktiga träningskläder. Alltså kläder som kommer från en träningskläds-butik. Man skulle inte ens kunna tänka sig att gå och träna i en t-shirt som man också sover eller jobbar i. Den måste liksom vara gjord, eller i alla fall såld, för träning. Svenskar vet också hur olika typer av träningskläder ser ut, och vad som används till vad. Man kommer ju inte på ett aerobicspass i långa shorts och bomulls-tshirt. Nej, det vet ju alla är sånt man spelar fotboll eller innebandy i. Man ser skillnad på padel-, inomhusfotbolls- och tennisskor. Och man är inte ute och springer i mjukisbyxor eller överhuvudtaget löst sittande grejer. Nej, hur skulle det se ut? Det ska vara slinkigt och funktionsmaterial för löpning, annars är det inte lönt att ens fara ut och springa! Man har ofta, eller har i alla fall haft i sin uppsättning hemma; några par skidhandskar (olika för alpint och längd förstås, gud!!), underställ, cykelbyxor, fotbollssockar, gymhandskar osv.

    Sammanfattningsvis om dessa två punkter så kan vi väl säga att svenskarna: 1. Är pryltokiga, 2. Har råd, 3. Är väldigt informerade.

    3. Vet mycket om träning m.m

    Svensken är påläst och intresserad, och vet i regel mycket mer om hälsa och träning än andra, men slänger sig ofta med klyschiga saker som hen har läst nånstans/sånt som alltid har sagts;

    ” Det är ingen mening med att träna bakis, då har det ingen effekt” Aldrig hörts sägas av någon annan nationalitet. Dessutom förstås inte sant.

    ” Det värsta att då en body builder lägger av och slutar. Då blir alla musklerna bara fett”. Känns ju som att det beror väldigt mycket på vad personen gör. Musklerna lär ju inte smälta från en dag till en annan.

    “Det tar 30 minuter innan fettförbränningen kommer igång”. Nej, kroppen är inget element som måste värmas upp innan det fungerar.

    “Man måste äta 2 timmar innan träning”. Nej, man kan äta 8 timmar eller 1 minut innan träning om man vill. Beror helt på vad man äter och allt annat i ens liv.

    Men överlag så har svenskar ofta tränat ganska mycket i sitt liv. Det är sällan vi träffar någon som inte hållit på med nån aktivitet eller sport alls tidigare. Det är mycket fokus på teknik, att göra saker rätt och att förstå varför man gör vissa saker. Detta är alltså inte lika vanligt för andra nationaliteter.

    Svenskar är också kända bland andra nationaliteter för att vara ett väldigt hälsosamt folk, vilket ju är en ganska trevlig fördom.

  • 4. Kommer ALLTID i tid.
  • Svenskar kommer i princip aldrig sent. Och kommer nån sent till ett pass, eller om det vara finns en tillstymmelse till risk att hen kommer att bli sen, så kan vi vara säkra på att det har skickats ett väldigt ursäktande meddelande till Facebook-sidan.

    En svensk person kan till och med komma inrusande på gymmet 2 minuter innan passet börjar och säga “Åh gud, ursäkta ett jag är sen”.

    Då säger jag alltid “Du, det är här Malta, här är i tid samma som för tidigt, och lite för sent samma som i tid”.

  • För att passa tider, mina vänner, är verkligen inget som malteserna kan stoltsera med att vara bra på. “I tid” är typ 15-20 min efter bestämd tid.
  • Så om det 10 minuter innan ett pass står en person med Rönisch-byxor, Under Armour-tröja och nån slags skaljacka ovanpå, plus en Garmin-klocka på armen och en Nocco i handen, så vet vi 100% säkert att denna person är svensk.
  • 5. Är obekväm med att prata engelska.
  • Med andra svenskar, ska tilläggas. Det finns ingen obekvämare än en svensk som inser att de har pratat engelska flera minuter med någon som faktiskt kan svenska! “Oj, är du svensk? Men gud, varför pratar vi engelska då?” *nervöst skratt* och en look som ser ut som att hen har blivit påkommen med något riktigt pinsamt.

    Eller om man är två eller flera svenskar i ett rum, plus kanske en person av annan nationalitet – den sökande blicken under en konversation för att hela tiden vara säker på att den där personen fortfarande är i rummet. För fan vad pinsamt det skulle bli om vi helt plötsligt satt där och pratade engelska, det där andra språket vi alla kan, utan att de behövdes.

    Denna fenomen falnar förstår ju längre svensken har bott utomlands eller på annat sätt utsatts för situationer där hen måste prata engelska, men jag kan i alla fall känna den enorma obekvämhet, nästan nervositet, från en ny MaltaSvensk om jag t.ex håller ett pass (på engelska) och personen vill fråga något under passet och vi står runt andra deltagare, men ändå inte jättenära. “Ska jag fråga på engelska eller svenska?”, “Hur nära står den andra personen, kan dom höra?” “Tänk om jag börjar på engelska och att det sen blir uppenbart att ingen annan står tillräckligt nära för att höra ens, då måste jag ju byta språk mitt i konversationen.” Stressen!

    Detta beteende tror jag är ett resultat av en kombination av att svenskar i regel är väldigt artiga och känner att det är ohövligt att prata utan att alla förstår, och dels att vi vill att det ska vara perfekt när vi säger nåt. Pinsamt om man inte kan nåt ord liksom. Lika bra att inte säga nåt om man inte vet exakt hur det ska vara osv

    Faktum är ju att svenskar är VÄLDIGT bra på engelska. Vi är bara lite blyga och blir lätt obekväma. 🙂

    Jag blir personligen inte obekväm längre med att prata engelska med någon som också kan svenska, det händer ju mig exakt hela tiden så jag har kommit över det, men jag minns att jag också under en ganska lång tid tyckte att det var otroligt awkward att prata engelska med andra svenskar.

    Det var det. Min otroligt användbara guide över hur man kan “spot a Swede” på gymmet. Håll tillgodo.

    Ciao och ha en fantastisk helg!

    24 maj, 2019 | 1 KOMMENTAR.
    FÖRETAGANDEMALTA

    Hur är det att vara egenföretagare?

    Jag driver mitt eget företag tillsammans med min syster. Detta företag, registrerat på Malta där vi bor, är ett gym där vi sysslar med gruppträning och personlig träning. Vi har ganska nyligen också expanderat till att designa och sälja träningskläder.

    Många är nyfikna på hur det är att driva eget företag och hur man gör. I och med att vi befinner oss på Malta och har ett Maltesiskt företag så fungerar säkert byråkratin och regler m.m rätt så annorlunda än i Sverige, men jag är rätt säkert på att själva företagandet i sig inte skiljer sig så mycket åt.

    Både jag och Linnea älskar det vi gör, både själva gymmet och biten med träningskläderna. Det är ju saker som vi tycker om att syssla med i alla fall, även om vi inte skulle jobba med det. Men det är inte alltid lätt eller roligt. Det är mycket man måste göra emellanåt som är både tråkigt och jobbigt. Men på det stora hela har vi ju båda egentligen världens bästa jobb: vi får träffa, hänga och träna med en massa trevliga och glada (ja, folk är nästan jämt glada när de ska eller har tränat) människor, och nu också spåna på nya designer och modeller på bra träningskläder.

    Vi startade Spartan Fitness Ltd 2015, och sa då upp oss från våra ‘vanliga’ jobb för att helhjärtat kunna satsa på gymmet. Det har tagit flera år att bygga upp en tillräckligt stor kundkrets för att gå runt rent ekonomiskt och bygga ett namn som folk känner igen. Jag skulle säga att det tog lite mer än två år för att komma till en punkt där det kändes stabilt, och det tror jag är en ganska vanlig tidsram för nya företag.

    Vi har gjort allt själva, från början och hela vägen, förstås med lite hjälp av nära och kära. Vi har byggt upp allt eftersom, och gjort saker och tagit beslut såsom ekonomin har tillåtit. T.ex från att köpa någon kettlebell varje månad i början till att några år senare beställa ett par ton utrustning på en gång, och från att hålla samtliga pass själva, till att ha 6 andra instruktörer som vi har nu. De första åren behövde vi båda ha extrajobb utanför gymmet för att det skulle funka, och det var en stor milstolpe då vi kunde sluta med det. Men allt har gjorts, och görs fortfarande, i väldigt små steg.

    Och vi gör fortfarande nästan allt själva. Planering, bokföring, måla väggar, skruva ihop hyllor, fila kettlebell-handtag, sköta hemsidan och sociala medier, ta bilder, skissa nya designer för byxor i ett block för att sedan försöka överföra detta till något mer konkret format för att beställa prototyper/nya modeller på kläder av vår leverantör.

    Det enda vi inte gör själva är städning av lokalen nattetid, samt typ el-jobb och sånt.

    Några saker jag inte visste innan vi startade företaget:

    • Det är DYRT att starta ett företag. Man måste dels ha ett litet kapital att börja med då man registrerar företaget., dels kan man behöva skaffa olika typer av tillstånd för att bedriva just den verksamhet man vill, plus att det kostar att faktiskt regga företaget också. Man kanske också har en logga eller ett namn som man vill trademark:a, vilket förstås också kostar pengar.

    • Det är ännu dyrare att driva ett företag. Det är el, vatten, internet, försäkring, moms, skatt, musiktillstånd och mycket, mycket mer som man måste betala utöver de givna sakerna som t.ex hyra, utrustning och löner.

    • Man investerar inte bara sina pengar, utan också SÅ mycket känslor och engagemang. Detta kan ibland göra det svårt att ta rätt beslut, då man blir så känslodriven och känner att hela ens person och liv på något sätt ligger i potten, inte bara ett jobb.

    • Man kan aldrig riktigt vara ledig. Visst kan man delegera ut saker och få andra personer att täcka upp/ta en uppgifter då man är ledig eller bortrest, men då man har huvudansvaret på ett litet företag så dyker det alltid upp småsaker som man måste ta tag i och som ingen annan kan göra/vet något om.

    Det bästa med att ha eget:

    • Att kunna gå till gymmet och känna att vi har skapat allt det här själva, se folk träna, må bra och ha roligt på grund av ett koncept som vi har skapat, och att se folk ha på sig träningskläder som vi har designat är en oslagbar känsla. Känns ofta overkligt.

    • Det känns på riktigt som att vi leker, tränar och bara har roligt väldigt ofta, emellan alla tråkigare arbetsuppgifter som vi faktiskt måste göra.

    • Lika stressigt och jobbigt det är då det inte går så bra som man vill, lika roligt och självuppfyllande är det då det går bra. Man kan ju bara ta ut lön om man har jobbat så pass bra att det finns pengar att ta av till exempel. Men fan vad najs det är då man har en bra månad med bra siffror, man känner sig bara jävligt bra helt enkelt.

    • Det är bara vi som håller oss tillbaka, vi kan göra precis det vi vill, så länge vi jobbar ihop en ekonomi som tillåter det. Nu sitter vi till exempel och planerar framtida kettlebell-kurser. Något vi har tänkt på väldigt länge, och verkligen ser fram emot att göra. Och mer byxor förstås, vi har sååå många ideer!

    Summa summarum så är det väldigt roligt och jag är så glad att jag har haft möjligheten att skapa denna tillvaro tillsammans med min syster, samtidigt som jag aldrig riktigt kan slappna av just i och med att jag har detta i mitt liv.

    Men det passar min rastlösa person ganska bra ändå.

    Ciao

    KettlebellsTRÄNING

    Kul träningspass med bara en kettlebell

    Många av er kanske har en, eller ett par kettlebells liggandes hemma, eller tränar på ett gym där det bara finns några få. Då kan det vara bra att ha några roliga pass som bara kräver en kettlebell på lager att plocka fram då inspirationen tryter.

    Följande pass är kul, tränar hela kroppen och kräver knappt någon plats heller. What’s not to like?

    Passet är i två delar, varav den första görs med timer, och den andra på reps.

    Del 1:
    40 sek jobb/20 sek vila x 4 varv
    • Hand to hand swings
    • Halos
    • Stir the pot
    • Head cutters

    Vila så länge du känner för/behöver innan nästa del.
    Del 2:
    • 5 double lunges vänster (ett utfall framåt och ett bakåt=1 repetition)
    • 5 double lunges höger
    • 5 thrusters höger (böj till press in en rörelse)
    • 5 thrusters vänster
    • 20 alternerande roddar
    x 5 varv

    Hoppas ni testar och gillar det!

    För daglig träningsinspo- och pepp: kettlebellmamman på instagram.

    Ciao, Maja

    24 april, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
    ÄTSTÖRNINGARMATTÄNKVÄRT

    En annan typ av ätstörning

    I jobbet så frågar folk ofta mig vad de ska äta, och om det ska följa någon slags diet. I vilket syfte?, frågar jag ofta. Liksom, vad vill du åstadkomma med att följa en diet? Ofta är ju målet att gå ner i vikt, men lika ofta så förkläs denna motivering med ord som t.ex ‘för att bli hälsosam’, ‘för att optimera träningen’ och liknande saker. För det bör klargöras att viktnedgång har lite eller inget alls att göra med träningsprestation eller allmänt mående.

    DOCK så kan en viss typ av kosthållning resultera i BÅDE viktnedgång och ett allmänt bättre mående. Men dessa två saker i sig står absolut inte i direkt samband med varandra, som i att viktnedgång eller att vara smal per automatik gör dig mer hälsosam, vilket många ofta verkar tro.

    Så om någon frågar mig, i egenskap av personlig tränare, kostrådgivare eller gymägare, om vad de ska äta, så säger jag alltid så här: ‘De flesta mår bra av att äta mest kött, fisk, ägg, grönsaker och fett.’ För så är det överlag. Här finns förstås undantag i form av att vissa inte mår bra (moraliskt eller kroppsligt) av att äta t.ex kött, eller mjölkprodukter av olika anledningar, och det är helt och hållet rimligt. Då ska man förstås inte äta det. Men för de allra flesta så bir resultatet av att huvudsakligen äta det jag precis skrev att man mår bra och får bra med energi, minimalt med blodsockerfall- och toppar, och sällan drabbas av ‘paltkoma’ som man säger i Norrland. Saker som däremot kan ge motsatt känsla och effekt är således alla livsmedel med mycket socker, mjöl och i allmänhet mycket snabba kolhydrater.

    Men hur mycket ska man äta då? Och när? Ja, det är ju här man bara måste lyssna på sin kropp och förstå att det inte finns nåt ‘recept’ på detta som gäller för alla människor. Det går inte att säga att du ska äta var X:e timme eller X timmar innan eller efter träning. Man måste helt enkelt känna efter, och ibland förstås bara förhålla sig till hur dagen ser ut och andra människor osv.

    Så, helt klart finns det vissa saker som är bra för kroppen och knoppen att äta, och andra som inte är det. Men något jag motsätter mig helt, och ALDRIG skulle råda eller rekommendera någon att göra är att MÄTA eller VÄGA sin mat, eller TAJMA när den ska ätas. Kalori- eller kolhydratsräkning blir så snabbt till ett väldigt osunt beteende, som bara blir en annan typ av ätstörning. Take it from someone som har hållit på med båda delarna.

    I min ungdom var jag solklart ätstörd, och det kunde vem som helst se. Maniskt läsande på förpackningar, försöka få i mig minimalt med kalorier (detta var 90-tal så det var det som gällde då), föra nån slags logg på allt som intogs, bli peppad av känslan av att frysa och yrsla pga för lite energi osv. Det var liksom uppenbart att det inte var bra, det jag höll på med.

    Som vuxen och ny arbetande i träningsbranchen – dedikerad träningsmänniska som ser vältränad och hälsosam ut. Förespråkar och själv följer strikt lågkolhydratskost (som jag på alla sätt medger är väldigt hälsosamt men kan bli en besatthet likväl). Läser maniskt på allt om kolhydratsinnehåll, ser till att alltid äta under X g kolhydrater per dag, samt blir peppad av känslan då ketos infinner sig.

    Inte så olika saker, eller hur? Bara att det ena var en uppenbar ätstörning och det andra ‘hälsosamt leverne’. 

    Det är inte lätt det här med mat. Det är svårt att bli av med ångesten som kan infinna sig ibland, då man har spenderat hela livet med att fokusera på må dåligt över hur man ser ut, vad man äter och hur det man äter får en att se ut och känna. Jag med allt mitt bagage på området, har inga klockrena tips på hur man kommer undan dessa känslor, men jag jobbar dagligen med att inte tänka dåliga tankar om mig själv, och framför allt att inte överföra något av mina tidigare beteenden till mina barn och andra runtomkring mig.

    Detta kan jag aktivt göra genom att inte prata om våra egna och andras kroppar och mat på ett negativt sätt. Jag pratar heller inte om vad jag har ätit i nåt ‘svagt ögonblick’ på ett skuldbeläggande sätt, eller om att jag ska äta något visst som ‘belöning’ eller ha en s.k ‘cheat day’. Alla dessa saker bidrar till ett ätstört beteende och ett onödigt krystat förhållande till något så som borde vara så enkelt – mat.

     

    20 april, 2019 | 2 KOMMENTARER!
    TÄNKVÄRTTRÄNING

    Mer träningsvärk = bättre träning?

    Hur är det med det här med träningsvärk egentligen? I jobbet får jag ofta frågor om träningsvärk och i mitt liv överlag så pratas det mycket om träningsvärk. Det blir väl så då man hela tiden träffar folk som antingen har eller ska träna.

    Saker som ofta sägs:

    • Om jag inte får träningsvärk, har jag inte tränat tillräckligt hårt då?
    • Varför får jag inte lika mycket träningsvärk längre?
    • Är det farligt med träningsvärk?
    • Betyder mer träningsvärk att passet var mer effektivt?

    Och förstås de eviga ‘Du som tränar så mycket får väl aldrig träningsvärk’ samt ‘Skönt att höra att även ni som tränar så mycket får träningsvärk’.

    Så hur funkar det här egentligen? Min personliga och arbetsmässiga erfarenhet har lärt mig att…ta-daaa… Det är olika för alla. Vissa får nästan aldrig träningsvärk, och vissa får nästan alltid nån form av träningsvärk. För mig personligen, som tränar nästan varje dag, så verkar träningsvärk infinna sig om ett eller flera av följande kriterier uppfylls:

    • Jag gör någon övning som jag aldrig gjort förut eller inte gjort på väldigt länge. 
    • Jag max-lyfter t.ex marklyft och verkligen pushar kroppen lite över gränsen.
    • Jag gör väldigt mycket av någonting och tröttar ut kroppen totalt. T.ex utmaningar som 300 burpees eller annat dumt.
    • Av någon anledning vissa övningar som alltid ger mig träningsvärk; Bulgarian squats, utfall och raka marklyft.

    Betyder då detta att det är en 1:a marklyft på 140 kg (och förstås några reps innan det tyngsta lyftet) är ett bättre och mer effektivt pass än t.ex ett genomtänkt kettlebellpass på 40 min där jag tränar hela kroppen?

    Eller att de där 500 wallballsen jag gjorde förra måndagen var bättre än mina andra, mer normala och betydligt mindre plågsamma pass den veckan?

    Näe, givetvis inte. Att maxlyfta är ju i regel inte ett särkilt effektivt träningspass, utan mest en massa vila och några få lyft för att se vad ens övriga marklyftsträning har resulterat i. Som dock kan ge mega-mycket träningsvärk för att man tar i så förbannat de där sista lyften, och kanske till och med lyfter mer än vad som är bra för en. Men det är ju så kul och peppande att se om man har blivit starkare.

    Och 500 wallballs då? Är det ett bra pass? Nja, tveksamt. Helt uttömd i benen och ländryggen var jag redan efter hälften, och blev på riktigt helt bedövad i framsida lår i flera dagar efter den här briljanta iden som jag och en kille på gymmet kom på veckan innan.  MEN. Det var faktiskt kul. Kul att göra tillsammans med de andra och kul att prata om efteråt, och till och med lite kul att lida igenom denna träningsvärk med de andra.

    Och det är det som jag älskar med att träna också. Det behöver inte alltid vara effektivt eller mätbart eller del av någon större plan. Ibland kan det bara vara det man känner för eller blir peppad av att göra just då.

    Den sista grejen jag ska ta upp som motbevisning till att träningsvärk på något sätt är ett mått på bra eller effektiv träning, och det som faktiskt fick mig att skriva detta inlägg:

    Jag vaknade igår morse med sjuk träningsvärk i nacken och kunde knappt titta upp och ner. Då jag kom till gymmet så är det första Linnea säger: ‘Alltså jag har sån galen träningsvärk i nacken, vad gjorde vi igår egentligen som kan ha gett det?’

    Headbangade till 80-talsrock i typ 10 minuter är svaret. Så det borde säga oss något om huruvida träningsvärk är någon som helst indikator på kvaliteten på själva träningen.

     

    Med detta sagt, så ska jag dock inte sticka under stol med att jag ibland tycker att det är skönt då det ‘känns’ att man har tränat.

    Ha en fin dag!

    Maja

     

     

     

    13 april, 2019 | 1 KOMMENTAR.
    MALTA

    Varför Malta?

    Varje gång jag frågar på instagram vad ni vill att jag ska blogga om så är det någon som undrar om Malta. Varför blev det Malta för mig/oss och hur är det att bo på Malta?

    So, here we go.

    Jag åkte till Malta allra första gången då jag var 14. För referensram: Är nu 36. Den första gången åkte jag på språkresa med min bästa vän och vi bodde i St Julians i 2-3 veckor, minns inte exakt. Vi var jättesmå , lättgenerade och tyckte att allting var otroligt spännande. Vi pluggade engelska, badade, var på utflykter och provade Snowballs.

    Fast forward två år. Jag och en annan kompis som också varit på språkresa där, plus en annan tjej, ska för första gången åka utomlands själva. Vi väljer Malta för att vi hade så roligt där på våra språkresor och skulle känna igen stället. Vi åker i två veckor, solar på det desperata/hysteriska/livsfarliga sätt man blivit lärd i 90-talets Sverige (“det måste synas att man har varit utomlands”), festar, dansar varje kväll och träffar massa folk, och äter Spaghetti Napolitana (svenskt kött är det enda säkra osv) på restaurang och vi älskar det. Särskilt jag och Emelie, den andra tjejen som hänger med.

    Vi två älskar allt med detta (värmen,festandet, dansandet, prata engelska, känna oss världsvana) så mycket att vi åker varje sommar i flera år. Vi jobbar som tokar resten av året på våra extrajobb, sparar pengar och bara räknar ner till vår årliga Malta-resa. Vi åker till samma ställe hela tiden; St Julians, och lär känna många människor som vi träffar varje gång vi är där, och folk känner igen oss. Vi känner oss lite som locals själva efter ett tag.

    Då vi tar studenten är det egentligen inget snack om saken: Vi ska till Malta hela sommaren och jobba på den bar vi frekventerat väldigt mycket och vars ägare med familj vi har lärt känna genom åren.

    Vi åker ner till Malta dagen efter skolavslutningen, med biljett tillbaka i September. Vi jobbar på baren, solar och badar, går ut en massa, lär känna massor av Malteser som visar oss runt på ön och har sjukt roligt bara. Om hashtags hade varit en grej på den tiden hade vi använt oss av #livetsliv och #livingourbestlives osv.

    Vi åkte hem några dagar efter att Anna Lind knivhuggits på NK och det börjat bli molnigare. Hem för att jobba och göra lumpen.

    Två år senare då jag muckat och vi jobbat oss trötta på Coop och ÖB, så drar vi igen, och har med oss ytterligare en kompis. Då beställer vi bara en biljett ner, ingen tillbaka. Vi spenderar första delen av sommaren med att s.a.s leva loppan, för att sedan börja söka jobb. Hittills har jag genom alla dessa år bara träffat en annan svensk på Malta. Han kom jag lustigt nog att jobba med många år senare.

    Vi får alla jobb på restauranger/barer i party-distriktet och harvar på där ett tag. Det kom en del svenskar till stället jag jobbade på, och någon sa vid nåt tillfälle; “varför börjar ni inte jobba i spelbranchen som alla andra svenskar?”. Alla andra svenskar?, tänkte jag som trodde att vi typ var de enda på ön.

    Detta väckte i alla fall min nyfikenhet och jag gick till ett internet-cafe (ja, det var så pass längesen att det fanns internet-cafe och man loggade in på mailen typ en gång i veckan) och sökte upp några kända och till mig nämnda spelbolag som, mycket riktigt, hade sitt säte på Malta och var i behov av svenskstalande personal. Jag , som utöver mitt modersmål hade många års erfarenhet av jobb i en spelbutik, fick jobb i princip direkt.

    En helt ny värld öppnas nu. Ett riktigt jobb i en helt ny branch. Unibet där jag började jobba hade redan 300 medarbetare och branchen exploderade. Jag var mäkta imponera av allt och tyckte att det var jättekul. Detta till trots valde jag att lämna Malta för Stockholm. Varför då, kan man ju undra? Jag blev kär i en kille förstås, och flyttade till Stockholm och Sverige för honom.

    Vi var inte tillsammans särskilt länge, men jag fick som tur var ett bra jobb på ett av de få spelbolag som då hade kontor i Sverige – Bwin. Jag älskade det jobbet också och stannade i tre år.

    Under denna period träffade jag Richard, som fortfarande är min partner och pappa till mina barn. Han är från Irland och var redan tidigt öppen för att flytta från Sverige där han hade bott ett par år innan vi träffades. Då han också redan jobbade inom online gaming så var valet att flytta till Malta inte så svårt.

    2010 flyttade vi ‘på riktigt’ till min favorit-ö Malta. Summerat kan man väl säga att det som ledde till detta var alla roliga minnen jag skapat på Malta i min ungdom, en jobb-branch som uppstod och möjliggjorde och dessutom gjorde det enkelt att få jobb, att jag träffade en person som också ville flytta från Sverige.

    En månad efter oss kom Linnea ner. Några år senare en av mina bästa vänner. Några år efter det fler vänner från Stockholms-tiden. Familjen som driver puben har alltid funnits i bilden, jag har sett deras barn växa från bebisar till tonåringar, ta sin Holy Communion och gifta sig. Och han den där enda andra svensken har jag som sagt jobbat med på flera olika bolag genom åren och bor typ granne med nu.

    Känslan av att vara den enda svensken kommer aldrig att komma åter. I och med spelbolagen så kryllar det av svenskar här. Men de flesta är här mer temporärt, inte som vi som verkligen har ‘settled’ här, t.ex köpt bostad, förlöst våra barn här och startat företag.

    Som ni alla vet så arbetar jag inte längre inom online gaming. 2014 så slutade jag helt och hållet för att starta Spartan Kettlebells Malta tillsammans med Linnea. Att som kvinna och dessutom ‘barranija’ (utlänning) starta och driva ett företag har förstås varit en stor utmaning. Malta är litet, många gånger korrupt och gammaldags och som svensk och regelryttare sätts man konstant på prov, både tålamods- och moralmässigt. Saker tar lång tid och det fuskas till höger och vänster.

    Malta är underbart och jobbigt på samma gång. Mycket är fantastiskt och mycket vill man bara styra upp. En av de saker som jag fortfarande uppskattar mest med att bo här är det sociala livet, samt att det liksom är en smältdegel av olika nationaliteter. Vädret också förstås, men det är ju givet.

    För den som är nyfiken på Malta så är det jättelätt att åka hit. SAS, Ryanair och Norwegian flyger direkt. Och kommer ni hit, så är ni alltid välkomna att komma och träna med och hos oss. Spartan Kettelbells finns i St Julians.

    Är ni sugna på att komma redan i vår, så håller vi faktiskt ett träningsläger i slutet av Maj (29,30,31) med tre pass om dagen. Är du nyfiken på det så kan du kontakta mig på instagram eller maila på info@spartankettlebellsmalta.com

    Snipp, snapp, snut.  Så var sagan om hur Kettlebellmamman kom till Malta slut.

     

     

     

    7 april, 2019 | 2 KOMMENTARER!
    Annons
    Annons
    1 2 7