Igår målade Linnea upp den här texten på en av bjälkarna man ser först när man kommer in på vårt gym; A body hate free zone.

Jag älskar den och tycker att den är väldigt viktig, och tyvärr säkert representerar något ganska ovanligt i våran bransch, i synnerhet här där vi bor, där som jag har förklarat tidigare kvinnor inte helt sällan bara vill börja träna hos oss för att ‘komma i form’ för ett bröllop, en resa eller efter en graviditet. Nästan aldrig för att bli starkare, eller må bra, eller för att de gillar att träna. Där det finns så mycket kroppshat att det liksom väller över från föräldrar till barn och man delar ut det mellan varandra till höger och vänster, och typ alla kör dieter och quick fixes men väldigt få lever ett hälsosamt liv överlag.

Vi vill inte fokusera på och bidra till den typen av hets. Vi använder t.ex inte en jargong som innehåller ‘viktnedgång’, ‘långa, smala muskler’, ‘bränna fett’ och liknande. Så på det sättet tycker jag faktiskt att vi erbjuder en slags frizon.

Till saken hör också att ingen av oss två för några år sedan ens hade kunnat identifiera oss med idén som denna text representerar – ett liv och en tillvaro där vi inte konstant försöker förändra våra kroppar/strävar efter något annat utseende/konstant kritiserar oss själva, och kanske till om med också andra till viss mån. Till ett liv där vi bara accepterar att vi har kroppar som vi kan försöka lära att göra olika saker och ha roligt med, och försöka göra så att den håller så länge som möjligt, att alla ser olika ut och att allas kroppar är olika bra på olika saker, mest beroende på vad man gör med den och hur mycket.

Detta är något som för oss båda har vuxit fram långsamt, i och med två starka faktorer: 1. Att vi startade gymmet, började jobba med träning heltid och genom detta fått träffa och prata med så mycket människor och kroppar, träning och hälsa, och 2. Att vi har informerat oss om, samt inspirerats och upplysts av feminismen.

Alla år som vi, och så många runt omkring oss, har spenderat med att sucka framför spegeln och drömma om den dagen man når sitt mål, vad det nu kan vara, men inte sällan har det involverat siffror i kilon, % eller centimetrar. Gud vad vi har slösat bort tid på att fokusera våran träning på detta. Vi har ju alltid älskat idrott och träning ändå, så det känns i alla fall för mig som att jag har gått miste om så mycket träningsglädje jag kunde ha haft, som istället har varit träningsångest- och press.  Och låt mig inte ens börja prata om maten och vad som slösats bort där. Jag tar det en annan gång.

Jag kommer helt säkert att återkomma till detta ämne många gånger framöver, men jag kan stolt säga idag att jag, tillsammans med min syster, bedriver en verksamhet där vi verkligen lever efter den här devisen; A body hate free zone. En zon fri från kroppshat. Vi, och de som jobbar hos oss, kommenterar ALDRIG på hur vi själva eller andra ser ut, i synnerhet inte i ett viktrelaterat sammanhang (undantag: om man ska tävla i nån viktklass i styrkelyft).

Dock så uppmuntrar vi kommentarer och komplimanger om vad de olika personerna vi möter, och deras kroppar, kan göra. Vad de har åstadkommit sedan de började hos oss, och saker som gör dem peppade och glada över att vara hos oss! Vi försöker, så gott vi kan, att helt undvika att prata vikt och hur kroppar ser ut rent estetiskt, både mellan instruktörer och kunder, just för att vi inte tycker att det leder till något positivt för någon.

Detta är något jag verkligen uppmuntrar för er som har barn, eller som har barn runtomkring er: Oavsett vad du instinktivt (läs inlärt) känner då du ser dig själv i spegeln – låt bli att säga det högt. Påpeka aldrig din egen eller andra människors kroppsform, på ett annat än beskrivande sätt. Och om du gör det, lägg ingen värdering i hur du beskriver en kropps utseende. Och givetvis (det borde inte ens behöva påpekas): kommentera aldrig barnens kroppar, varken negativt eller positivt. Alla vi är stöpta i samma samhällsform, så ingen av oss, hur mycket kroppspositivitet vi än bombarderar oss med, eller hur mycket vi än försöker, är fria från att tänka negativt om våra egna kroppar, att de alltid kan se bättre ut, och vara mindre i omfång, tajtare, kurvorna på ‘bättre ställen’ (vad f*n det nu betyder) osv. Men vi kan ju försöka bespara den kommande generationen samma negativa känslor genom att göra det vi kan för att inte bli som vi, genom att aktivt tänka på att agera på ett sätt som gör att vi inte för vidare tankesättet. Kanske lära dem att bara tänka på en kropp för vad det är – en kropp, och att behandla den på ett sätt som gör det stark och frisk, och framför allt har roligt med den! 🙂

Det vi alla relativt enkelt kan göra är i alla fall att göra våran egen lilla zon, för oss själva och de som vistas i den – en zon fri från kroppshat. Märk relativt här; det tar tid att komma till nya insikter. Om det ska jag skriva en annan gång.

Med vänlig hälsning/En f.d  aktiv kroppshatare.

Häromdan la jag upp denna bild på vårt Instagramkonto för träningskläderna som vi säljer (har tagit bort den nu för jag kände inte att det var rätt forum för vad jag kommer att skriva här). Det primära syftet med bilden var att visa fickan på sidan, men även att vara lite rolig och skriva en caption med något om att dessa byxor är perfekt även för svenskar som kan ha snusdosan på sig. Typ.

Efter ett par timmar kom en kommentar på bilden som sa något i stil med: “Hur kan ett företag som säljer träningskläder göra reklam för tobak?!”.

Nu gör vi ju inte reklam för snus, eller nån annan tobak, eller mobiltelefoner, eller nåt annat som man kan lägga i fickorna. Vi gör reklam för de här byxorna.

Men även om vi skulle göra det, eller att vi inte tar något uttalat avstånd från tobak, eller vad det nu kan vara (alkohol, pizza, socker, you name it), betyder det nåt då? Kan man inte tycka om att träna och snusa också? Om man har valt att syssla med en sak som anses vara hälsosam eller relaterat till något hälsosamt (träningskläder i detta fall), måste man representera hela paketet då? Är man liksom ansvarig för allt för att man råkar tycka om och hålla på med en del. Träning, nyttig mat, ingen tobak, ingen alkohol, mindfulness osv

Jag säger inte att jag avsäger mig, eller inte har något intresse för alla andra nämnda saker, men… – Får man inte bara gilla att träna?

Detta var ju bara det – en kommentar, men det fick mig att tänka mer på vad det representerar, och att säkert många av oss tänker på detta sättet:

“Du som tränar så mycket, kan du verkligen äta sånt?”

“Du som är så nyttig, dricker du verkligen alkohol?”

“Du jobbar ju med träning, så du festar väl aldrig?”

etc, etc, etc…..

Varför måste det ena ta ut det andra? Framförallt då det har att göra med träning. Att du äter en kaka, slår ju inte ut ditt marklyft på 100kg tidigare på dagen, det har ju fortfarande hänt. Att du dricker bubbel på lunchen i solen betyder inte att du inte kan träna dagen efter.

Jag jobbar med träning för att det är bland det roligaste jag vet, inte som del av nåt hälsopaket som tar bort eller lägger till en massa andra saker från mitt liv.

Givetvis så finns det en koppling mellan mat /övrig livsstil och prestation, men på gemene mans motionärsnivå så tror jag att en superstrikt livsstil som uppfyller alla de här sakerna som vi anser ingår i hälsopaketet, stjälper mer än det hjälper, sett till välmående överlag.

Jag tror att det här tänket är problematiskt, och något som jag tror håller människor tillbaka på många sätt, och återigen, speglar Allt eller inget-kulturen. Med håller tillbaka menar jag att dels att många kanske drar sig för att börja träna eller ändra sina kostvanor för att de känner att de måste göra hela paketet då. Att om man börjar träna så man måste äta jättenyttigt, för annars ‘ger det inget’, eller att om du drar ner på kolhydraterna så måste du köra all in LCHF och bara laga fröknäcke, broccoli-mos och ha cocosolja i kaffet, och må dåligt över att det fanns majs i salladen man åt på restaurangen på lunchen. Så istället kanske man skippar att testa helt och hållet, för att åtagandet helt enkelt blir för stort.

Det går ju åt andra hållet också. Människor som redan har en hälsosam livsstil och tränar regelbundet, kan ibland identifiera så mycket med sin “hälsopersona” att de känner konstant press över att leva upp till den bilden som andra, och de själva,  har av dem. Så att de alltid, framför allt i sociala sammanhang, gör sina val (av mat, dryck och aktiviteter) baserat på dessa förväntningar, och inte alltid på vad de själva vill. Detta är något jag kan relatera till själv, i synnerhet för några år sedan, innan jag blev så otroligt upplyst och klok som jag är nu. 😉

Visst vill vi förespråka hälsa och välmående, men jag tycker vi ska försöka komma ifrån den här polariserade tänket om att man antingen är ‘nyttig och sportig’ eller en ‘soffpotatis’ eller vad man nu vill använda för ord. Det är ju självklart mycket bättre att den så kallade soffpotatisen hittar nån träningsform den gillar och tycker det är roligt att hålla på med, trots att den kanske röker, än att personen låter bli att göra något de faktiskt tycker är roligt bara för att de känner att de inte kan, eller vill, gå all in.

Och samma sak, fast tvärtom, med personen som kanske jobbar som PT, eller kostrådgivare.

Den personen, samt de runtomkring dem, mår nog bra av att ibland bara göra det de känner för, och inte så mycket av vad som förväntas av dem.

Det var det. Dagens, och livets, ackumulerade tankar om att det inte är så komplicerat och svartvitt det här med träning och hälsa. Det går att göra på precis vilken nivå man vill och mår bra av. Och det går att göra, och tycka om, bara en eller några saker men inte allt.

Man kanske tex älskar styrkelyft och kettlebells men tycker det är astöntigt med superfrukter och -bär från andra sidan jorden som marknadsförs som nåt livsviktigt, även i länder där de aldrig vuxit och där människorna aldrig historiskt har ätit dom. Till exempel. 🙂

Turkish Getup, eller TGU som det ofta förkortas, är som jag skrev i ett tidigare inlägg om mina favoritövningar –  en fantastiskt bra övning som utmanar både styrka, smidighet och koordination. Detta är en av de absoluta grundövningarna inom kettlebellträning.

Man kan göra en TGU med vilken utrustning som helst egentligen, eller helt utan då man fortfarande lär sig, men formen på en kettlebell och sättet man håller den på gör den till det ultimata redskapet för just denna övning.

Jag rekommenderar först att du lär dig stegen i en helt vanlig TGU, innan du hoppar på en massa komplicerade varianter och kombinationer.

Disclaimer: Dessa videos är filmade i en miljö som känns väldigt representativ för mitt liv just nu, vissa med min bebis i bakgrunden som inte alltid tyckte att det var det bästa vi kunde hitta på just då,  och vissa med det inte helt ovanliga oljudet av byggmaskiner och massa bilar som tutar utanför (hej Malta) och vissa i absolut tystnad för att både jag och Linnea är för lata för att slå på nån musik, så att kolla med ljud är inte nödvändigt. 😉

Nedan en helt vanlig TGU med en (för mig) hyfsat lätt vikt, 12 kg.

När man har stegen och känner sig beväm och säker med den vanliga TGUn, så kan man börja experimentera med andra varianter.

Man kan t.ex lägga till några pressar i knäståendet, samt några ryck (snatch) längts upp, innan man går ner igen:

Gillar man, eller vill jobba mer på, pressar så kan man göra den här varianten med en press i varje läge (som är vettigt att göra en press i):

Vill man testa lite mer avancerade grejer så kan man göra denna, med en swing clean and press i knäståendet. Öva först att göra bara den rörelsen så att den sitter, innan du lägger in den i en TGU.

En annan kul variation är den här, som vi brukar kalla The Maltese Getup; en helt vanlig getup, med en snatch, sving och byte till andra handen, snatch med den handen och sen ned på andra sidan. Vill man vara ännu mer fancy så kan man förstås köra en switch snatch. 😉

Som tidigare nämnt, så kan man utföra en TGU med i princip vad som helst; hantel, skivstång, medicinboll osv. Vissa lyfter ju t.o.m andra personer. Jag föreslog detta för Linnea men hon trodde att 80 pannor ganska osmidig person skulle bli kärvt för henne att lyfta, trots att hon är rätt bra på TGUs. 😉

Här ser ni i alla fall två andra varianter, jag som håller ett bottom up-grepp på en kettlebell, och Linnea med en clubbell. Båda kräver mycket koncentration och ett bra grepp, samt att man är säker på rörelsen.

Det var några variationer som ni kan testa och implementera i era pass. Om ni har några frågor – kommentera eller skicka meddelande på min instagram .

Ha en fin dag!

Maja

Jag gillar Shepherd pie. Då vi är i Dublin lagar min svärmor ofta den klassiska versionen av denna rätt, med en köttfärssås på nötkött, lök, morötter och tomat, och ett lager potatismos med cheddarost som gratineras i ugnen. Husmanskost typ.

Jag har bara lagat Shepherd pie ett par gånger, men det är ju en relativt enkel rätt att laga i och med att komponenterna är få och lätta att variera till ens egen smak, t.ex om man vill ha mer grönsaker, ett annat typ av kött i såsen, vegetarisk färs eller t.ex blomkålsmos istället för potatis.

Jag lagade i alla fall häromdan en version med kycklingfärs, massor av rödkål och morötter i såsen, och ett ganska tunt lager potatismos ovanpå. Den blev supergod och kändes väldigt höstig och mättande.

Perfekt för matlådor och att ha i kylen för att värma upp.

Receptet blev en ugnsform med ca 5-6 portioner.

Till färsen behöver du:

500 g kycklingfärs

2 hackade lökar

3-4 hackade morötter

1/3 rött kålhuvud, också hackat

1-2 dl rödvin (plus nåt glas till dig själv under matlagningen)

2 burkar passerade tomater

Salt, vitlökssalt, svartpeppar, chilipulver, torkad persilja. Var inte försiktig med kryddorna!

Till moset behöver du:

Så mycket potatis eller blomkål du vill beroende på hur tjockt du vill ha täcket.

Smör och salt efter smak. Lite mjölk gör konsistensen bra.

Gör så här:

Fräs grönsaker i mycket smör och/eller olja till allt blir mjukt, tillsätt sedan kyckingfärsen (kycklingfärs går jättesnabbt att tillaga och behöver inte brynas). Salta, peppra och krydda ordentligt, och häll sedan på vinet och låt det sjuda lite. Häll sedan på tomatsåsen och låt koka en stund.

Smaka mycket och krydda på mer med det du gillar. Örter, chili och salt funkar alltid.

Då du är nöjd med smaken – häll över såsen i en ugnsform, och gör ett mos på antingen potatis eller blomkål, eller både ock.

Hur gör man mos? Koka, mosa, salta och ha i smör – enkelt!

Bred på moset ovanpå och toppa med riven cheddarost, och gratinera i ugnen i 15-20 minuter på ca 175 grader.

Gott, enkelt och hyfsat snabbt att laga till, och som sagt perfekt att ha till matlådor eller att förbereda och värma upp nån annan dag. Och lätt att variera för alla smaker etc.

Enjoy!

Den här rätten är en favorit för mig. En så konstig, men förvånande perfekt kombination av saker. Min kompis Sidiqa lagade detta en gång för många år sedan då hon kom och hälsade på oss, och sen dess är det något jag ofta lagar på eftermiddagen då jag kommit hem från gymmet och har hämtat 4-åringen på skolan. Perfekt till frukost/brunch eller lunch. Man blir mätt men inte däst. Framför allt blir man förvånad över att det är så gott!

Så tack Sid, för att introducerade mig till denna rätt den där gången på Mensija Road. 🙂

Du behöver följande för en portion:

• 4-5 skivor kalkon
• 1 banan, skivad
• Valnötter, grovt hackade
• Kanel
• Smör att steka i
• Salt, helst havssalt

Gör så här:

Lägg en generös klick smör i en stekpanna, och börja med att steka kalkonen tills den får lite yta. Ner med bananbitarna och stek på lite till, och sist valnötterna. Krydda med kanel (det är det här som gör det!) och salt, och servera!

Det finns SÅ mycket man kan göra med kettlebells. SÅ många olika övningar, och variationer på olika övningar, och man kan verkligen träna hela kroppen, och förbättra inte bara konditionen och styrka avsevärt, men också rörligheten! Kettlebells är helt enkelt bäst! 🙂

Det finns som sagt hur mycket som helst man kan göra, men några övningar är ju bättre än andra, och framför allt är de bra att ha som grund. Här är mina 5 favoriter bland basövningarna man traditionellt gör med kettlebells. Tekniken är otroligt viktig för att din kettlebellträning skall vara effektiv och säker, och för att du ska kunna gå vidare till mer avancerade övningar. Det viktigaste tycker jag är att man sätter och förstår svingen, så vill man börja träna med kettlebells så är det absolut där man ska börja att nöta.

För videoklipp på olika övningar, följ min Instagram kettlebellmamman, plus alla andra duktiga kettlebell:are därute. Det finns hur mycket inspiration och tips som helst att hitta.

1. Russian swing

Bra för: Hela baksidan av kroppen, bålen, och att få bra hållning. Då rörelsen sitter bra kan man oftast köra med ganska tunga vikter, vilket förstås är väldigt kul.

Tänk på: Att det inte ska vara en typ av squat, utan mer som en pendelrörelse. Låt vikten svingas långt bakåt, och tryck till med baksida ben så explosivt du kan. Stå neutralt (ej böjd bakåt) och spänn magen  och rumpan i toppläget.

Notera: Det finns olika typer av svingar. Just den ryska svingen är en explosiv rörelse där man vill förbruka så mycket energi som möjligt, och få upp pulsen ordentligt.

2.  Press

Bra för: Att bli stark och känna sig cool då man pressar saker över huvudet. Och axlarna och triceps. Och rörlighet i axlarna.

Tänk på: Att starta och avsluta pressen ordentligt. Starta i rack-position med vikten centrerad och med tummen mot nyckelbenet och armbågen nedåt. Pressa rätt upp och vinkla fram handflatan ungefär halvvägs upp. Lås ut armbågen helt i toppläget.

Notera: Man kan göra strikt press, push press eller jerk, med bara en vikt eller med två – oändliga möjligheter. Nästan. 🙂

3. Squat

Bra för: Att bli stark i rumpa och lår, men även väldigt bra bålövning.

Tänk på: Att stå på ett sätt som passar just dig. Alla gör squats olika, vissa står brett, vissa har fötterna nära varann, vissa har fötterna pekandes rakt fram och vissa står som en groda (som jag). Håll upp bröstet och undvik att luta dig framåt.

Notera: Det finns en massa olika varianter av squats man kan göra. På bilden syns dubbel front squat (se till att ha en bra rack-position), Goblet squat med vikten uppochner, och Goblet squat by the horns. Kör det som passar dig bäst, eller variera.

4. TGU (Turkish Get Up)

Bra för: Allt. På riktigt. Denna övning där du, med en kettlebell (kan göras med andra vikter också) i handen tar dig från liggande på golvet, till stående och tillbaka igen är verkligen värd att lära sig. TGUs förbättrar din styrka, smidighet, koordination och förmåga att kontrollera armar och ben, med en vikt över huvudet samtidigt. Helt enkelt en fantastiskt bra övning då man sätter stegen.

Tänk på: Att göra övningen stegvis, som på bilderna. Man kan med fördel pausa nån sekund i varje läge. Tänk också på att hålla armbågen låst under hela rörelsen så att vikten ligger stabilt på handleden.

Notera: Bildserien visar en half TGU. Andra halvan är precis likadan, fast tvärtom, neråt alltså, tillbaka till liggandes på golvet.

5. Snatch 

Bra för: Att få upp pulsen ordentligt. Plus att det är väldigt, väldigt kul!

Tänk på: Att du måste kunna göra ordentliga och explosiva svingar, samt att ha övat lite pressar och att ha armen helt utlåst ovanför huvudet, innan du kan sätta en snatch. Svinga ordentligt för att få upp vikten högt, dra lite bakåt och ‘slå’ uppåt för att vända vikten. Så snabbt du kan. Vänd inte viktens bana förrän längst upp.

Notera: Detta får man ont i händerna och handlederna av, i synnerhet innan man får till en bra och smidig teknik så att kettlebellen inte dunsar mot handlederna.

Så! Dessa övningar tycker jag att man ska lägga vikt på att lära sig och känna sig bekväm med till att börja med. Då man kan det, kan man börja lattja med andra saker, såsom mer dubbla vikter, samt komplex av olika slag.

Har ni frågor på något så är det bara att skicka ett meddelande! Ha en grym dag!

Maja

Jag har, utan någon som helst tvekan, ett problematiskt förhållande till mat. Jag är mycket medveten om det, och analyserar mycket om varför och hur jag kan se till att mina barn och människor runt omkring mig kan undvika att få samma beteende.

Jag har ett mycket bättre tänk nu ‘på äldre dar’ för att jag är just äldre, klokare och har en helt annat typ av analys vad gäller kropp och knopp, men också för jag har utvecklat ett stort intresse för att laga och äta mat med andra, men tyvärr har jag fortfarande något som jag brukar kalla Allt eller inget-tänket.

Det jag menar med Allt eller inget-tänket det är att man, om man på det stora hela äter ganska nyttigt, och då man då äter något (som man anser vara) onyttigt så spårar det lätt ur och man känner att det är ‘lika bra’ att äta allt som finns, eller äta (det som man anser vara) onyttigt hela dan. Jag och syrran, som har ett liknande beteende, brukar prata om att vi inte vill ‘öppna dörren’ för då är det kört. Dörren kan alltså ofta vara nåt sött eller annat kolhydratrikt, och att det är ‘kört’ att man drar i sig hela chipspåsen eller godispåsen eller vad det nu kan vara i ett svep.  Detta följs ofta en obekväm känsla, psykiskt och fysiskt. Fysiskt förstås för att man rent mår dåligt av att t.ex käka en massa socker /mjölmat då blodsockret går berg- och dalbana och man får ont i magen etc, men också en psykisk känsla av misslyckande på nåt sätt. Jag kan inte avgöra om denna känsla infinner sig för att jag är tränad att känna så, med många år av ätstörningar (både anorexi och bulimi) i bagaget, eller om det är en rent fysiologisk reaktion på det jag ätit.

Don’t get me wrong, vi öppnar denna dörr ganska frekvent trots detta. Och det blir mindre dramatiskt med åren.

En annan sida av samma beteende är att vi bestämmer att vi ska beställa mat, t.ex pizza (eller nåt annat som triggar onyttighetskänslor). Då kommer känslan och tänket att ‘ska vi ändå käka pizza så kan vi lika gärna beställa en massa annat också’! Det ska liksom dras på alla växlar och göras det värt det.

Eller att man helt enkelt tänker: ‘Nu då jag ändå har ätit X, så kan jag lika gärna äta X också’

Så vart kommer detta beteende ifrån? 

Jag tänker mycket och ofta på just detta, och pratar mycket med folk om det, och jag kommit fram till att, i mitt fall i alla fall, så finns det tre starka faktorer, och kombinationer av alla tre blir således ännu starkare för att upprätthålla beteendet. För er med liknande beteende kanske ett, eller alla tre passar in, vem vet?

• Den fysiologiska faktorn

Vad som faktiskt händer i kroppen och hjärnan då man äter kolhydrater. Detta vet jag mycket om, då jag har gått kurser på detta ämne specifikt, och jag förstår att jag är en av dem vars hjärna verkligen reagerar på vissa ämnen som belöningar, och att det känns som att det inte går att sluta äta vissa saker ibland. Detta är ett faktum, och jag mår väldigt bra då jag inte triggar igång detta system för ofta.

Men…jag tror inte att det är den viktigaste faktorn i Allt eller inget-beteendet.

• Ätstörningsfaktorn

Som nämnt, så har jag haft mycket problem i mina unga dar med ätstörningar, framför allt tonåren men även in i 20-årsåldern och efter. Jag var anorektisk och träningsmanisk ett antal år, och därefter, som för så många, gick detta över i många år av bulimi och hetsätning. Är detta inte höjden av Allt eller inget-tänket så vet jag inte vad. Att bokstavligen svälta sig största delen av tiden, till man ‘tappar kontrollen’ och bara spårar ur, men också ofta planerade hetsätningar av det jag ansåg vara onyttigt för att sedan kräkas. Detta har ju onekligen satt sina spår. Trots att jag nu som vuxen, och med ett helt annat tänk runt kroppar och hälsa sörjer att jag har slösat så mycket av min tid på sånt här, så finns det vissa bitar jag verkligen tampas med fortfarande.

Men det finns fortfarande en sak till som, enligt min analys, spelar in väldigt mycket…

• Svenskfaktorn!

Jag är ju från Sverige trots allt – allt eller inget-landet! Där vi har Fredagsmys, Lördagsgodis och bakisdagar. Vi dricker inte alkohol på vardagar, eller till maten, men blir gärna dyngraka på helgen då vi går ut, och då är det hela paketet som gäller. Förfest, utgång och McDonalds på vägen hem. Men gud förbjude att du tar en öl till middan på tisdagskvällen.

Vi äter inte godis på veckorna, men på Lördag får vi en hel påse, som ska ätas upp där och då.

Vi äter inte snacks på veckorna, men på Fredagsmyset åker allt fram, och då ska allt bort innan myset är slut.

Det är liksom i kulturen att på olika sätt, hela tiden ‘svälta’ oss den största delen av tiden, och sedan spåra ur och äta/dricka allt som finns, då det väl ställs fram på bordet.

Detta har för mig blivit väldigt tydligt, dels för att jag tänker på det mycket, men framför allt för att jag bor i ett annat land, umgås med människor från andra länder och bor med en person från ett annat land. Jag frågar runt och analyserar hur andra beter sig och detta är verkligen något jag har lagt märke till – det svenska allt eller inget-beteendet.

I mitt eget fall, och jag är ju som sagt ganska problematiskt i mitt allt eller inget-tänk, något som jag hela tiden försöker jämna ut och jobba med så att jag får mindre laddade känslor runt mat överhuvudtaget, har ju alla tre av dessa faktorerna i ryggsäcken, vilket ju helt klart gör sitt och ger mig mycket att jobba med. 🙂

Någon som känner igen sig?

Mammor är fan bäst alltså! Inte bara ens egen mamma då, men att då man är mamma själv ha andra mammor runt omkring sig. För det är inte lätt. Varken att gå igenom en graviditet, att föda ett barn och sedan i all förvirring och återhämtning ta hand om detta barn.

Jag har två barn. En som snart är 4 år, och en som bara är 3 månader. Jag har haft två ‘bra’ graviditeter. Alltså bra som att jag inte har haft några problem med något, typ foglossning eller liknande, och jag har kunnat träna hela tiden osv. MEN, jag har tyckt att det har varit extremt jobbigt att vara gravid, på en massa olika sätt, men framför allt psykiskt, och jag tycker att det är viktigt att man får säga att det inte bara är mys och fantastiskt hela tiden, och att man kan prata på ett ärligt sätt med varandra, framförallt mammor emellan.

Jag är SÅ GLAD att jag har (skapat) ett utrymme där jag regelbundet får träffa andra blivande mammor och de som redan har barn, ofta tillsammans med sina barn. Detta är förstås mamma-passen som vi har på Spartan 5 ggr i veckan. Det är pass som är lämpliga under och efter graviditet, och framförallt något vi har för att vill vi erbjuda en möjlighet för mammor att kunna ta med sig barnen någonstans och kunna träna i en välkomnande miljö. Här på Malta (katolskt och väldigt old school i många avseenden) är det inte alls ovanligt att kvinnor slutar jobba helt eller en längre period då de får barn, och har hela eller det största ansvaret hemma för barnen så för många är dessa pass dit de kan ta med barnen det enda sättet att kunna träna.

Jag älskar mamma-passen. Det är inte bara det att vi tränar tillsammans och har kul på det sättet. För mig har det varit så otroligt viktigt att kunna prata, beklaga sig och dela med sig med andra om vad som händer i kroppen och huvudet när man går igenom allt detta. För det är liksom inte bara att magen blir stor, och sen drar ihop sig igen. Det är SÅ mycket som händer i kroppen, som man kanske inte blir informerad om under sin graviditet, som är bra att ha i åtanke då man börjar träna igen efter förlossning. Det är också så enormt viktigt att förstå att det är olika för alla kvinnor, både när man kan börja träna igen och vad man kan göra. Det viktigaste är att man känner in sin egen kropp och inte gör saker som inte känns bra. En person som är väldigt tränings-van och känner sin kropp väldigt väl kan kanske börja träna redan efter några veckor, medans någon annan känner att det känns som att livmodern håller på att ramla ut direkt man rör sig långt efteråt, eller så kanske man är helt knäckt fysiskt och psykiskt och helt enkelt inte vill eller känner att man kan göra nåt annat än att ligga och amma hemma.

Det är så viktigt att träffa och prata med andra mammor och kvinnor, och att få höra att du inte är den enda som tycker det är obekvämt att hoppa och det känns som att saker inte sitter på plats längre, att det gör ont i kejsarsnittsärret två år senare, att du får spel och tappar tålamodet med din 3-åring typ varje dag, att du inte var kär i din bebis från dag 1, att det gör så jävla ont att amma de första veckorna att man gråter varje dag, att man är så ensam med sin lilla bebis som man bara sitter och stirrar på tills den vaknar osv.

Och att allt detta är ok. Det är ok att inte tycka att det är kul hela tiden, både under graviditet och efteråt. Och det är så viktigt att inte känna skam över något, och att mammor emellan stötta varandra och berätta för varandra hur det verkligen är.

Jag önskar alla en Spartan MAMA-grupp. Särskilt dom som gillar att träna. Då är det faktiskt det mest fantastiska som finns. Vi tränar och bli starka tillsammans, vi hjälper varandra med barnen, vi ser till att alla får träna. Ingen prestige, ingen tävling, bara rolig träning som tar oss alla till en skön sinnestämning, oavsett vad du kämpar med hemma/med barnens skola/med jobbet/med din partner.

För mammor är fan bäst på att hjälpa varandra och andra, och att vara osjälviska och lyssna och allt det där man behöver ibland. 🙂

Jag får ofta frågan “Varför just kettlebells?” och “Hur kom det sig att du började med/intresserade dig för kettlebellträning?

Så, here’s the story…

Jag har alltid älskat att träna, och i princip alla typer av träning och idrotter. Jag har sysslat med mängder av olika sporter, såsom längdskidor, gymnastik, fotboll och innebandy, och massa olika träningsformer som vuxen. Jag har alltid tyckt om musik och dans också, så jag körde väldigt mycket aerobics, step etc på den tiden då det verkligen begav sig för det.

Efter att ha funderat på det i många år, så bestämde jag mig 2012 för att utbilda mig till gruppträningsinstruktör. Jag gick en lång kurs (pågick hela våren) här på Malta som hette Exercise to Music som var både teoretisk och praktisk och som fokuserade mycket på att göra koreografi/hålla koreograferade pass.

Jag tyckte det var superkul och kursen gick bra. De som höll i kursen jobbade på några av de större gymmen här och gav mig direkt några fasta klasser.

Då höll jag klassiska typer av pass som t.ex Hi/Lo Aerobics, Step, Bosu, Boxercise.

Mycket kul, men enormt tidskrävande med allt koreograferande, och dessutom inte särskilt effektiv träning.

Jag gjorde den senare bedömningen grundat på de (i princip bara kvinnor) som kom på passen som jag höll. Jag fick intrycket att de kom till gymmet, gick 1 timme på en löpband, deltog lite halvdant på ett pass, sedan gick hem och kände att de kunde bocka av träningen för den dagen. Som att de bara la in tid, men inte fick ut så mycket av det.

Så jag började själv intressera mig för andra typer av träning, olika typer av så kallad funktionell träning, och sökte mycket på internet och kollade på Youtube. Så upptäckte jag kettlebells, och tyckte bara att det verkade roligt och spännande men jag hade absolut ingen aning om hur jag skulle använda dem, och det fanns då inga gym på Malta som hade några kettlebells. Nu hittar man dem ju på de flesta gym, så detta känns som att det var typ hundra år sedan.

Nedan: En person som väldigt gärna ville träna med kettlebells men inte hade en aning om; 1. Vad man ska göra med dem, 2. Vilka vikter som kan vara lämpliga att införskaffa (5 kg?!!), och 3. Hur en ordentlig kettlebell ser ut (ja, det bör inte vara gjorda i plast iaf).

Trots dessa försök, som jag uppenbarligen även tyckte att det var värt att dokumentera, som inte kan ha varit så effektiva eller bra, så var jag besluten att bli kettlebellinstruktör. Som tur var, fanns det experter på området som kunde ta mig från terassen och plastvikten till en ny nivå av kunskap (och ont i händerna).

Denna expertis visade sig finnas i Irland. Jag hittade en kurs i Hard style kettlebell training i Dublin, via FFI, vilket var perfekt iom att min partner är från Dublin och vi ändå skulle dit och hälsa på familjen.

Detta visade sig vara ett jättebra beslut, då kursen var fantastiskt bra. Så bra att jag har som krav på alla instruktörer på Spartan att ha just denna kurs.

Vi har även utbildat oss i clubbells och Pilates via samma skola.

Notis: Jazzbyxor?!

Jag har starka minnen från denna helg av enormt mycket träningsvärk, samt så ont i händerna så att jag höll på att dö.

Med min väldigt begränsade erfarenhet av att hålla i riktiga kettlebells, var det en chock för händerna att drilla swings, high pulls och framförallt snatch, för att sätta tekniken och klara testet.
Jag överlevde iaf helgen och klarade så småningom snatch-testet (80 hard style snatch under 4 minuter med 12 kg), vilket för mig då var en ordentlig utmaning.

Då jag kom hem var jag hooked på kettlebells och ville verkligen bygga vidare på det jag hade lärt mig, så jag beställde ett antal kettlebells för att ha hemma att öva med, och så småningom börja hålla lite pass med.

Jag hade ingen stans att hålla mina kettlebellpass på till en början, så jag körde mest utomhus, och försökte få med alla jag kände.

Jag körde alltså runt med alla kettlebells till olika stränder och ställen flera gånger i veckan.

Men det var roligt, och ganska snabbt spred sig ordet och många blev intresserade av att prova.

Till slut blev efterfrågan så stor att jag började hyra en studio att hålla på pass i, samtidigt som jag fortsatte med några utomhuspass för att det var roligt och populärt. På samtliga dessa pass, ute som inne, hade jag dock ALLTID EN försökskanin/permanent deltagare – min lillasyster Linnea.

Notera: Detta är en av de bättre bilderna på oss två under denna period som nyfrälsta kettlebellare. 🙂

Hursomhelst så hängde Linnea med på allt och alla pass, och blev till slut så pass intresserad och dedikerad att då jag bedömde att jag inte kunde hålla alla passes själv längre, gärna ville utbilda sig till instruktör också och och hjälpa mig.

Vi åkte till Barcelona tillsammans och gick en Kettlebell Sports-kurs, och Linnea åkte till Dublin för att ta Hard style kursen också.

Kort efter detta kunde vi öppna Spartan Kettlebells Malta 1.0, i ett garage i St Julians. Då var det fortfarande något vi gjorde på sidan av våra vanliga jobb, men då vi fick fler och fler Spartans så kom tankarna på att öppna ett större gym och att göra det på heltid.

Och precis så blev det också. I November 2014, en månad innan min son föddes, kunde vi öppna vårt nya Spartan, och bara jobba med det och driva det tillsammans.

Mycket jobb är det emellanåt, men jag tycker att vi har det riktigt bra ändå i att kunna driva ett riktigt roligt och bra ställe där folk känner sig välkomna, och som har en så pass unik inriktning som vi. Vi är fortfarande de enda på Malta som specialiserar på kettlebells. Alla våra instruktörer är utbildade i minst en typ av kettlebellträning, samt clubbells och andra saker såsom styrkelyft och pilates. Vi är väldigt stolta över det vi gör, och brinner fortfarande för våra kettlebells, och är väldigt mycket bättre på att hantera dem än vi var där på stranden. 🙂

Under vår veckas vistelse i Dublin har jag faktiskt lyckats träna tre gånger; jag följde med min svägerska till hennes gym på ett HIIT-pass i onsdags, vilket var kul och jag fick lite inspo för våra egna pass också, och sen har jag tränat i garaget med de 20 år gamla vikterna två gånger. ?

Jag gillar att iaf träna och röra på mig lite grann då vi är bortresta, även om det inte blir några jättetunga pass. Det känns bara skönt att hålla igång lite, så att det inte enbart är mat och vin som gäller. Vi har varit här för ett bröllop så det har varit mycket festligheter.

Missförstå mig rätt – jag älskar all mat och allt vin vi konsumerar här, men fet har inte varit någon hälsokost direkt och i all mättnad och stinnhet (tänk känslan man har julveckan) är det skönt att använda kroppen till att lyfta annat än glas och bestick!

Så, till garaget. I garaget i mina svärföräldrars hus finns en hel del gamla vikter, av blandad kvalitet och användbarhet.

Så man får vara lite kreativ och försöka komma på vad som kan användas till vad för att få ihop ett roligt pass. Jag brukar försöka tänka att jag vill träna hela kroppen och få upp pulsen lite. Så någon typ av böj och/eller utfall, någon press, något på golvet, och något hoppigt.

Idag blev det:

10-9-8-7-6-5-4-3-2-1:

• Back squat skivstång

• Press skivstång
• Armhävning
• Lunge lunge squat-hopp utan vikt

Alltså; först gör man 10 reps av alla övningar, sen 9, sen 8 osv

Nova (typ 3 mån) var inte helt nöjd med att ligga i vagnen så hon jag fick modifiera lite vissa rundor och hålla i henne, men allt som allt blev det ett bra och lagom jobbigt pass.

Videoklipp finns på Instagram

Nu är jag dock redo att åka hem till Malta igen. Tillbaka till värmen, gymmet, vårat hus och hunden Penny!

Ha en fin Måndag alla!

Ciao!

Maja