Det kan vara lite läskigt att träna första gången efter att man har fött barn. Kroppen känns annorlunda (menar rent funktionellt) och man känner sig kanske osäker på vad man ska börja med de där allra första trevande passen.

Jag har tidigare skrivit om vilka övningar/typer av övningar som är bra både under och efter graviditet, men det kan ju trots en bank av övningar, vara svårt att sätta ihop ett pass. Så här kommer ett väldigt enkelt pass som är perfekt att börja med då du är redo att börja träna igen efter förlossningen.

OBS. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: Det är helt individuellt när man känner att man kan och vill börja träna igen. Man måste helt enkelt känna efter och som det så fint heter; lyssna på sin kropp. Gör något ont eller känns obekvämt – gör inte det.

Kettlebellmammans postpreggo-pass:

14-12-10-8-6-4 repetitioner av:

• Deadlift med en kettlebell (okomplicerat, säkert och stärkande för ben och rygg)
• Höftlyft (jättebra övning för att hitta kontakt med rumpan och bålen och stärka bäckenbotten)
• Armhävningar på knä (försök att spänna och hitta kontakt med magen istället för att fokusera på armarna)
• Press med kettlebell eller hantel (gör en strikt press utan hjälp av benen och gör hälften av repetitionerna på en armen, och hälften på den andra)

Börja med att göra 14 repetitioner av samtliga övningar, sedan 12, 10, 8 osv till du har gjort 4 av varje. Vila så mycket du behöver och vill mellan övningarna och varven. Detta pass tar för de flesta inte mer än 15 minuter att göra, och de första gångerna du tränar kan det nog vara lämpligt. Se till att vara uppvärmd innan du börjar, och stretcha lite grann då du är klar.

Detta pass kan man givetvis köra under graviditeten också, eller när som helst man vill ha ett lätt pass utan en massa hopp etc.

Enjoy!

Maja

Jag har fått flera förfrågningar om kettlebellpass som kör igenom hela kroppen, och även på gravid/postgravidvänliga pass. Givetvis vill jag bistå med detta! Jag ÄLSKAR ju mina kettlebells, och jag har dessutom hur många som helst på lager. 🙂

I detta pass, som fungerar perfekt även under och efter graviditet,  får man jobba axlar och armar i både press, windmill och halo, samt lite koordination och axelstabilitet i windmillen. På detta lite ben och rumpa i.o.m goblet squats och svingar, samt övre delen av ryggen i rodden. Bara roliga övningar som man känner sig cool då man gör. What’s not to like?

Det du behöver till följande pass är:

• En eller flera kettlebells (övningar med dubbla vikter man enkelt göras med bara en vikt istället).
• Bra musik
• En uppvärmd kropp
• Kanske en träningskompis om du har en

Passet går till så här:

5 pressar vänster arm

5 windmills vänster arm

5 pressar höger arm

5 windmills höger arm

10 halos alternerande vänster/höger

10 goblet squats

7 dubbla roddar (10/10 om du kör en-arms)

7 dubbla svingar (kör 10 om du kör vanliga svingar med bara en vikt)

Kör allt detta 5 varv!

Hoppas ni testar och gillar det!

För daglig träningsinspo, kolla även in min instagram!

Ha en grym dag!

Hur och när ska man börjar träna efter preggo-tiden?

Svaret på den frågan, och som ni kanske märkt typ alla andra frågor rörande träning (hur brett ska man stå i en squat, hur mycket ska man lyfta, hur ofta ska man träna, när ska man äta innan träning osv osv i all oändlighet), är ju förstås det något tråkiga “Det är individuellt”. 

Men så är det. Med allt egentligen, men i synnerhet allt gällande graviditeter, förlossningar, hur man mår efteråt i både kropp och huvud och vad kan känner för/kan förmå sig att göra.

Jag tränar, och tränar med massor av mammor, och är själv mamma x 2. Jag skriver utifrån min egen erfarenhet och min kunskap jag samlat genom att jobba med detta.

1. När ska/kan man börja träna efter att man fött barn?

Allmänna rekommendationer i nästan alla länder verkar vara någonstans runt 6 veckor, men (som jag alltid säger till alla nyblivna mammor jag möter) det kanske inte är så för dig. Du kanske är en väldigt van tränande, har en ‘bra’ förlossning och återhämtar dig snabbt och kan och vill börja träna efter 3-4 veckor, eller så kanske du har en väldigt traumatisk eller helt enkelt omvälvande förlossning som kräver mycket återhämtningstid. Eller så du kanske har gjort kejsarsnitt och behöver många fler veckor för att läka, så du kanske behöver 4-5 månader istället. Eller så kanske du känner att du inte vågar dig ut överhuvudtaget på flera månader och behöver lång tid för att mentalt anpassa dig till att ha ett barn att ta hand om.

Så många olika scenarion finns, och man ska inte jämföra sig med andra.

Jag säger så här; När huvudet vill och man inte känner sig stressad eller nervös på något sätt att gå ut och ta sig för saker, och när kroppen inte gör ont, man känner att magen har ‘tagit ihop’ igen och inget känns som att det håller på att falla ut. Då, då kanske man kan börja träna lite lätt.

2. Vad ska man börja med?

Det man kan börja med innan man ens går iväg till ett gym eller börja köra några ‘ordentliga’ pass är försöka aktivera magmusklerna igen. I Sverige finns massor av kompetenta tränare som specialiserar på detta, men du kan också ladda ner olika appar för just magaktivering efter graviditet, eller googla fram lite övningar du kan göra hemma. Det man är ute efter är egentligen att åter hitta musklerna som gör att man kan spänna och kontrollera magmusklerna samt bäckenbotten.

När man avklarat det och känner att man har lite kontroll på mage och knip igen, så kan man börjar med väldigt enkla små pass. Jag tycker att kettlebells är ett fantastiskt redskap både under graviditet och efter.

Bra övningar som känns säkra och riskfria för de flesta är:

• Pressar
• Squats med eller utan vikter
• Marklyft (vanliga eller rumänska)
• Halos
• Armhävningar (börja på knäna och fokusera på att spänna magen)
• Bear squats
• Roddar av alla slag

Förslagsvis kan man börja med att ta 4 valfria av övningarna ovan och köra 5-10 reps x 5 set.

3. Vad ska man undvika att göra?

Förutom förstås allt som inte känns bra av en eller annan anledning, så finns det vissa saker som bara är onödiga att utsätta dina postgravida kropp för:

• Situps och diverse variationer av situps. Känns inte alls bra att göra efteråt, är inte en särskilt effektiv övning överhuvudtaget och kan vara rent skadligt om man t.ex har en magdelning.
• Hoppa mycket hopprep eller andra typer av hopp. Din bäckenbotten är långt ifrån återhämtad och behöver inte utsättas för extra påfrestning på länge.
• Utfall kan för många kännas konstigt och obekvämt att göra långt efter graviditet. Detta kan vara pga att höfterna förändras och varit mer rörliga under graviditeten. Om det känns konstigt och drar i ljumskarna på ett obehagligt sätt  – unvik utfall ett bra tag.

4. Hur ofta ska man träna?

Två-tre ggr i veckan tycker jag är lämpligt. Mest för att man ska få till en liten rutin, och inte få sån överj*vlig träningsvärk efter varje gång.

Lägg ingen press på dig själv att dra igång med världens boot camp, utan ta det lugnt. Man måste verkligen ha tålamod med kroppen efter en graviditet. Det tar tid att hitta igen musklerna och man är ofta trött i kroppen och knoppen av för lite sömn och mycket konstiga matningspositioner, så var snäll med dig själv. 🙂

5. Vad är viktigt att tänka på?

• Om något inte känns bra – gör det inte. Testa någon annan övning istället. Det finns ingen mening med att göra sådant som inte känns bra i den här träningsfasen. Om du är ‘into that stuff’, alltså att pusha dig lite över gränsen ibland (som jag t.ex), så spara det till lite senare. 🙂 Din tid kommer, och det är ingen brådska med nåt.
• Försök att inte jämföra dig själv med hur din kropp såg ut och vad du kunde prestera innan. Det är fullt möjligt att du inte kommer att se ut exakt eller kunna göra exakt det du kunde innan du blev gravid. Det är inget konstigt eller tragiskt med det alls. Det är bara så det är. Det är bara en kropp. 🙂

Det bästa tips jag har, eller i alla fall  något jag önskar alla mammor som gillar att träna, är att hitta någon eller några andra likasinnade att göra detta med. Det betyder så mycket att få dela både träningen men också att kroppsnojjor och problem med andra i samma situation.

Ciao,

Maja

Jag och min lilla bäbis är i Sverige på besök. Vi är hos min familj i Norrland i en vecka och hänger. Vad kan denna rastlösa kettlebellmamma då tänkas göra under en vecka i norr?

1. Äta 

Alltså, det finns så mycket saker jag vill äta då jag är hemma, så mycket smaker och så många livsmedel som jag saknar. Många saker är konstigt nog sånt jag aldrig skulle jag köpt/ätit ofta då jag faktiskt bodde i Sverige. Det är som att då man bor utomlands och inte har tillgång till svenska livsmedel så blir vissa smaker så nostalgiska och det blir något slags affektionsvärde som läggs på upplevelsen utöver hur det faktiskt smakar.

Några exempel på mat jag saknar och har en lista på att jag ska äta varje gång jag är hemma:

För att det är gott/bra kvalité/inte finns:

• Smör. Gärna extrasaltat. Osaltat smör, som inte alls är ovanligt ‘utomlands’, hurts my soul.
• Räkor. Kallvattensräkor alltså. Yes, det är en helt annan grej än räkorna man hittar i medelhavet. Jag saknar räkmacke-räkor.
• Creme fraiche. Svensk creme fraiche är bara väldigt god helt enkelt. Och framför allt – finns.
• Bröd. Hård bröd, tunnbröd, mörkt bröd, rågbröd osv som inte finns där jag bor.
• Ostkrokar. Helt enkelt asgott. Need I say more?

För att det har en nostalgisk faktor, eller någon annan oförklarlig dragningskraft:

• Fil. Barndomsminnen de luxe.
• Lingonsylt. Se ovan. Kan med fördel kombineras med ovan också.
• Semlor. Gillar typ inte semlor egentligen, men kände mig märkligt patriotiskt då jag råkade befinna mig här på självaste fettisdan och allt. För att addera till nostalgi- och patriotkänslan så skedde intagandet av denna semla på inget mindre än…IKEA!
• Svensk pizza. Med svensk menar jag en klassisk bakispizza som ska vara gjord på enbart o-färska ingredienser, och typ gå att vika ihop. Salt som fan ska det va, så att man är törstig hela natten efter man ätit den.

Jag kan meddela att jag så här 5 dagar in i vistelsen har betat av nästan samtliga saker på min ätar-lista. Som ni förstår är Sverige-dieten inte den man kroppsligt mår som bäst av, men ack vad den är bra för den utlandssvenska själen!

2.  Träna

Yes, jag gillar alltid att träna, även på semestern. Tur att jag har en familj som också gillar att träna, och att en av mina närmsta vänner även driver ett gym i Umeå i nästan exakt samma anda som Spartan – yay! Så det går verkligen ingen nöd på mig på träningsfronten. Jag har t.o.m hunnit med att hålla en kettlebell-workshop under tiden jag har varit här, och kommer att hålla en till innan jag åker hem. Passar bra för en superrastlös själ som jag. Man vill ju inte behöva vara ledig på semestern. För att stilla jobbrastlösheten lite mådde jag även väldigt bra över att kunna leverera 15+ par Spartan Fitness Gear-byxor från den nya kollektionen till Norrland.

3. Shoppa

Ja, vad ska man säga? IKEA, H&M, Stadium, Gina Tricot, Lindex – allt. Shoppingen på Malta är inte direkt bra, och då jag väl ‘går på stan’ här hemma så är jag allt annat än bra på att kontrollera shopping-nerven. Framför allt då det kommer till roliga (läs könsneutrala) barnkläder- och skor som lyser med sin frånvaro på den konservativa ön där inget flickebarn någonsin setts utan en sån där ful rosettgrej på huvudet. Det enda jag absolut inte köper är träningsbyxor. Får kämpa mig igenom livet med de typ 25 par jag redan har.

4. Umgås

Givetvis. Mycket häng blir det, och många som man vill träffa och spendera så mycket tid som möjligt med. Då får man vara lite smart och planera. Lunch med en person, promenad från A till B med en annan, middag med familjen, lite jobb/träning med nån annan, vin med någon osv osv. På tal om detta så ska jag nu packa ihop mig själv och bäbisen för en skogsutflykt med familjen i snön. Och kunna bocka av några fler Sverigegrejer; skidåkning och bostongurka (korv ska grillas)!

Tack och hej – leverpastej! (måste äta det också)

Motivation är ju något man pratar mycket om i träningssammanhang. Man vill känna sig peppad och hitta något som driver en.

Jag är en i allmänhet VÄLDIGT lätt-taggad person som dels går igång lätt på musik jag gillar och dels på att andra personer jag tränar med är peppade och kör hårt. Att det är bra stämning helt enkelt.

Men då jag älskar ju också, och har ju alltid älskat, att träna. Jag gillar kicken och endorfinerna jag får av att göra något riktigt jobbigt, och älskar att bli bättre/starkare på övningar/saker. Ska man vara lite analytisk, så har jag säkert en massa positiva barndomsminnen- och känslor relaterat till träning och idrott som gör att jag idag också helt enkelt mår bra av att uppleva det gång på gång. Tänk uppmuntran, komplimanger för prestationer etc.

Oavsett hur det kommer sig, så är jag i dagsläget en sån person som älskar att träna och ta ut mig, och inte kan tänka mig ett liv utan träning.

Så är det ju inte för alla. Det är jag väldigt medveten om.

Många behöver ju verkligen pusha sig själva till att komma igång med träning, och till att fortsätta med den. Jag möter många såna personer i mitt jobb, nästan varje dag. De som kanske aldrig har tränat tidigare, och de som inte har hittat någon träningsform de gillar.

Många taggar till av peppig musik och peppiga människor runtomkring, och det funkar ju där och då, mitt i träningspasset. Men för att fortsätta komma då? Om man inte är en sån som längtar till att träna varje dag?

Det jag kan se att nästan alla blir positivt taggade av till att fortsätta komma och träna är…

UTVECKLING! Att man ser/känner att det händer nåt med kroppen. Det kan vara rent fysiska förändringar som syns, eller att man känner sig piggare, eller det som blir mest uppenbart för mig (för jag är där då det händer); man blir starkare och bättre. Man kan helt enkelt plocka upp en tyngre kettlebell eller röra sig på ett sätt man inte kunde tidigare. Det är, i de allra flesta fall, en positiv känsla som gör att personen känner att ‘det här är något som får mig att må bättre’.

Men för att få till detta, så måste man ju förstås hitta en träningsform som man gillar men som också faktiskt är effektiv och där du kan utvecklas, och där är ‘funktionell träning’ och olika typer av viktträning överlägsen. Zumba och aerobics i all ära, men de träningsformerna tycker jag är bättre för de som verkligen älskar att dansa och får ut något av för att de tycker att det är kul. Men om du måste dra dig iväg till aerobicspasset och inte njuter av att röra dig till musik, så kommer du inte att vare sig kunna eller vilja ge 100%  och då tror jag tyvärr inte att det är en särskilt effektiv träningsform för dig. Du kommer inte att bli vare sig glad, bättre på det eller få något fysisk resultat av just det. Taggar du däremot till av dans och koreografi så är det grymt för dig, och du kommer säkert att ta ut dig och ha väldigt kul samtidigt.

Det jag menar är bara att alla träningsformer inte är för alla, och vissa saker är mer effektiva om man verkligen gillar det och ger allt, medans andra saker är effektiva oavsett. T.ex marklyft. Marklyft är bra att göra, och om du gör det så kommer du att bli bättre och starkare på det, oavsett hur engagerad du är i det just då du gör det. Med det sagt så kan jag, för den om har svårt att hitta en motiverande träningsform, verkligen rekommendera att testa att lyfta vikter på ett eller annat sätt. Gärna på ett sätt där du kan se att du blir starkare/bättre, exempelvis av att du vet hur mycket vikt du lyfter.

Jag gillar som sagt det mesta, och skulle kanske tagga till mest av ett marklyftspass med dans emellan seten. Vilket jag också gör ibland med likasinnande. Eller kettlebells och dans. Eller kettlebells och sång. För mer än en rimlig dos av detta kan ni följa mitt instagramkonto.

Då taggar vi till denna fredag då! Hoppas ni får en bra dag och ett roligt träningspass gjort idag.

Jag har fått den här frågan ett antal gånger. När var du som mest vältränad?

De som frågar är oftast medlemmar/kunder på gymmet och jag antar att de frågar för att jag jobbar med träning och har tränat mycket i mitt liv.

Men jag vet aldrig riktigt hur jag ska svara. Jag vet att det de egentligen frågar är: När såg du, enligt samhällets normer och idéer mest vältränad ut?

För det är inte samma sak. Att se vältränad ut och att vara vältränad. Vad är det ens för ord? Vältränad. Att man är väl tränad.

Så när i mitt liv har jag varit mest vältränad?

Kanske då jag var 12? Då jag tränade och tävlade i längskidor och utan problem kunde åka 5km i 10 minusgrader. På typ under 15 min. Längdskidor är ju en fruktansvärt jobbig sport, och väldigt krävande för psyket också då man ofta ‘ligger i spåret’ i mörkret och kylan ensam. Då var jag ju väldigt uthållig i huvud och kropp, men kanske inte så stark. Men jag var ju bra på skidor.

Eller då jag var 14? Då jag dansade 3 gånger i veckan, vägde typ 40 kg och smög ut och sprang varje morgon i smyg. Smal. Ja, det var väl det. Smal. Dessvärre är det väl det vissa (många) som per automatik tycker att smal = vältränad. Det är ju givetvis fel.

Eller då jag var 17? Då jag var en gymråtta som prenumererade på BK och Body och vars dröm var att vara en av Gladiatorerna. Då jag följde alla råd som låg i tiden, med morgonpromenader, fullkornspasta och tonfisk. Ganska muskulös och definierad, men inte alls funktionellt tränad. Jag skulle aldrig ha kunnat göra en pullup på den här tiden t.ex. Framförallt så hade jag ingen tid över till något som helst annat, med alla timmar per dag som lades på promenader, gymmande och att stå och spänna mig i spegeln.

Eller då jag var 20? Då jag gjorde lumpen. Mycket fysisk aktivitet, och ännu mer mentala utmaningar. Och mycket fest och dålig mat, typ pannkakor och ärtsoppa varje torsdag eller nån 30 år gammal konserv som man åt ute i fält.

Näe, inte optimala förutsättningar för en hälsosam kropp och knopp. Men det var kul, trots att jag idag kan ifrågasätta hela konceptet och känner att militären är allt annat än cool, till skillnad från vad jag gjorde då.

Eller då jag var 24? Då jag fick svår panikångest och kände att träning var det enda som hjälpte mot panikattackerna. Jag kände att jag hade mer kontroll om det var träning som fick hjärtat att rusa, och inte mitt huvud. Resultatet av att simma på mornarna samt panikträna på lunchen för att hålla tankarna i schack, i kombination med att typ inte kunna äta pga av samma panikkänsla över att sätta i halsen blev ju givetvis ett ‘vältränat’ utseende men som ni hör så var det det absolut sista jag var.

Eller då jag var 29? Jag börjar utbilda mig inom träning och kost, går en massa olika kurser och provar en massa olika träningsformer. Jag upptäcker kettlebells, styrkelyft, rörlighetsträning och LCHF, och blir minst sagt entusiastisk över samtliga av dessa. Jag tränar jättemycket för att jag vill bli bra på kettlebells och att lyfta och tycker att det är kul, men är verkligen fortfarande en novis. Men i mångas ögon säkert en vältränad novis.

Eller 32? Lite äldre. Mycket visare och väldigt mycket mer informerad vad gäller träning, och om möjligt ännu mer entusiastisk. Har även varit gravid och fött barn en gång och har ytterligare en nivå av förståelse för kroppen och vad den kan/bör göra. Kan göra strikta pullups, knäböja 115kg och marka 140 kg, men skulle aldrig få för mig att springa ett maraton t.ex. Bra allround-tränad och rätt bra på mycket olika saker, så kanske det var då jag var som mest ‘vältränad’?

Eller nu då jag är 35? Nu då jag varit gravid och fött barn två gånger och min kropp har gått igenom ännu mer, för att inte tala om vad ens huvud får gå igenom i och med detta. Nu tränar jag mycket, i princip varje dag, och oftast sådant jag tycker är kul, dvs kettlebells och styrkelyft men också det som benämns som funktionell träning så det blir en del burpees, pullups, hoppa på saker osv också. Dock så har jag inget fokus på utseende i min träning, äter inte supernyttigt och dricker mycket vin. Man kan väl säga att jag njuter rätt mycket av livet och är väl ganska tjock jämfört med andra perioder i mitt liv. Dock så är jag väldigt mycket bättre på många saker än vad jag nånsin varit tidigare. Jag kan göra fler double unders, jag kan pressa en 32kg kettlebell över huvudet, jag kan pusha mig själv ganska ordentligt i mjölksyra-övningar. Däremot så kan jag ju inte göra situp eller någon typ av magövning ordentligt eller i många reps, pga att jag har varit gravid, och jag har diverse krämpor just pga att jag tränar så mycket. Så sammanfattningsvis – bra på det jag gör ofta och tycker är roligt, men med lite skavanker här och där.

Så the million dollar question kvarstår; när i mitt liv var jag mest vältränad?

Ja, det beror ju helt på vad man menar. När såg jag mest ‘vältränad’ ut, när var jag riktigt bra på någon särskild idrott eller när var jag smalast? Omöjligt att säga. Och helt onödigt också. Jag kan med allra största säkerhet dock säga att då de personer som ställer den här typen av fråga skulle bedöma att jag var mest ‘vältränad’ absolut inte var den period som jag faktiskt VAR mest och bäst tränad eller i bäst form!

Hur äter jag egentligen? Jag älskar att äta och är väldigt intresserad av att både äta och laga mat samt av hur mat påverkar oss.

Jag har en kostrådgivarutbildning med inriktning på lågkolhydratskost på cv:n och det är det som jag upplever att jag själv, och många andra runtomkring mig, mår bäst av att hålla sig till, men jag rekommenderar absolut inte någon superstrikt och förbjudande diet.

Jag själv äter väldigt mycket spontant och beroende på hur jag känner och vad jag är sugen på. Jag är fullt medveten om hur min kropp reagerar då jag äter vissa saker och gör således väldigt medvetna beslut när det gäller mat.

Jag blir till exempel inte överraskad om jag känner mig uppblåst och mår dåligt efter att ha käkat en pizza, eller att jag blir hungrig igen två timmar efter en pasta-portion, eller att jag vaknar jättehungrig och ibland t.o.m matbakis efter en kolhydratsrik kväll. Jag vet hur det funkar. Och ibland väljer jag att må så.

Oftast väljer jag jag dock mat utifrån att jag vill må bättre är beskrivet ovan och att jag vill ha energi som räcker länge. NÄR jag äter beror helt på omständigheterna: barnen, när jag själv ska träna, hur jobbdagarna ser ut, vad som händer på kvällen hemma, vad vi har för slags framförhållning gällande matplanering och en stor faktor – mina spontana matlagningsinfall då jag kommer på nåt jag känner mig inspirerad till att laga.

En dag kan t.ex se ut så här;

Frukostscenario 1: Vaknar (aka blir väckt) jättetidigt av bebisen och har helt plötsligt två timmar att slå ihjäl innan någon typ av träning eller jobb skall göras och får således tid att dricka kaffe och äta frukost. Ofta ägg i nån form eller avocado på hårdbröd med smör och salt. Tränar sedan några timmar senare och dricker mer kaffe.

Frukostscenario 2: Alla vaknar för sent och det blir bråttom med allt; göra i ordning barnen, packa allt som ska med, gå ut med hunden. Hinner inte dricka kaffe och ska träna inom en timme – hinner inte och vill ej äta så nära inpå träning. Tränar inom max 2 timmar och får fixa nåt att äta på plats på gymmet. Kan bli banan, morötter med dipp, riskakor med massa smör och ost, eller kokta ägg om jag har lyckats ta med mig det.

Lunchscenario 1: Har inte haft någon framförhållning alls och är dödshungrig vid 13.00 efter X antal PT-sessioner och pass. Jag eller Linnea springer i panik och köper kött, lax och grönsaker i affärens deli. Bra mat, och gott, men äts i hungerpanik. Alltid.

Lunchscenario 2: Jag har förberett mig väl och tagit med mat till gymmet. Kanske ost och skink-quiche utan pajskal som jag ofta gör eller nån curry eller gryta jag har gjort i slow cookern med mycket grönsaker och grädde.

Lunchscenario 3: Det värsta scenariot. Varken jag eller Linnea har ätit frukost eller tagit med någon mat. Vi har tränat och säkert flamsat på med nåt och jobbat upp en enorm hunger. Vi tar ett spontant beslut att åka till svenskbutiken. Vi köper hela butiken för att vi är: 1. Svältande och 2. Saknar alla möjliga konstiga svenska grejer som senap, leverpastej, bullens pilsnerkorv och rödbetssallad. Vi åker tillbaka till gymmet och hetsäter lite av allt som vi har köpt. Because it’s worth it.

Middagscenario 1: Vi lagar något snabbt, enkelt och nyttigt. Väldigt ofta laxfiléer, med majskolvar och ärtor. Och smör. Kan bli nån kall sås också. Eller som nedan. Fläskfilé med sallad och smör.

Middagsscenario 2: Vi är lata. Ger barnen mat, typ scrambled eggs eller rester, slappar och fixar annat, och beställer sedan mat for home delivery. Då blir det indisk curry, eller en platter med olika asiatiska spett, eller grillad kyckling med grönsaker och pepparsås. Alla restauranger har hemkörning här så man kan beställa i princip vad som helst, behöver inte vara onyttig snabbmat.

Middagsscenario 3: Jag bestämmer mig spontant för att jag vill laga något speciellt. Detta kan ha sporrats av något jag har sett på Instagram eller tv och kan vara något avancerat eller bara gott. Detta spårar inte sällan ur och jag lagar flera rätter samtidigt. Häromdagen gjorde jag t.ex thai curry med grönsaker och kyckling, samtidigt som jag höll på med en böngryta i slow cookern, och pannkakor till skolmatlådorna. Vi åt curryn till middag. I och med detta så har vi ofta en massa matlådor i kylen. 🙂

Utöver detta blir det på kvällen oftast ett glas vin, och beroende på hur sen middagen blev kanske nån typ av snacks. Nötter oftast, men ibland kanske tom en liten platter med ost, frukt, morötter och nötter.

Så kan det se ut, en vanlig men ofta lite kaos-artad dag som också senare på kvällen ofta blir väldigt chill. ?

Summa summarum = jag tycker om mat som man mår bra av, på ett eller annat sätt, och är verkligen en s.k livsnjutare.

En väldigt viktig aspekt av träningen – att känna sig cool! För vissa ja, för andra inte. Men jag tror att de flesta kan hålla med om att vissa övningar känns lite bättre att göra än andra.

Jag kan i alla fall lista många övningar jag gör regelbundet som de som antingen får mig att känna mig cool och/eller stark, eller som de jag gör antingen för att jag vet att de är bra för mig (typ jag behöver blir bättre på dem) eller att det helt enkelt står på tavlan den dagen.

I kategorin o-coola (yes, är ju ändå norrlänning så jag kan säga så) hamnar bland annat:

• Sit-ups. Denna övning känns ju aldrig cool att göra. Har man dessutom varit gravid en eller ett par-tre gånger så är man dessutom ganska dålig på den, så det känns varken tufft, peppande eller roligt att göra den. Nej, jag har ingen diastas eller annat någon behöver oroa sig, och jag vet också att det inte är en särskilt bra övning jämfört med andra bålövningar. Men ja, den dyker upp på tavlan ibland för variation, så då ger jag mig på det.
• Sissy squats. En slags halv squat som används mycket av kettlebell-tränande (som tränar för att tävla i Kettlebell Sport) för att bli starkare i stöten, men även poppis inom body building för att bygga quadsen (framsida lår). En väldigt jobbig och mjölksyreframkallande övning, men ack så o-cool att göra. Den gör man för att man av någon anledning måste, inte för att känna peppen. Googla lite så förstår ni.
• Dips. Precis som med situps, en kombination av att jag är kass på det och att det är en liten rörelse som inte känns så cool att göra. Det är liksom ingen power-känsla i den. Men ja, mest att jag är enormt dålig och lider mig igenom att göra dips.

Så till det mer intressanta; de övningar som man faktiskt känner sig cool när man gör! Följande lista är en kombination av resultatet av en liten undersökning jag gjorde bland mina följare på instagram, samt mina egna åsikter. Mest mina egna åsikter. 🙂

Så… Ta-daaa! – De sex övningar/grejer som man känner sig coolast då man gör. Givetvis förutsatt att man kan göra dem rent tekniskt. Annars känns det mindre coolt.

Vi börjar från botten av listan med.

6. Clean and press/jerk med dubbla kettlebells

Anledning: Känns helt enkelt bra att göra, och man kan köra antingen med styrkefokus eller med mer fokus på flås. Då man får in en bra teknik och har bra rörighet i axlarna kan man lyfta rätt tungt. T.ex så kan tjejer som sysslar mycket med kettlebells lyfta typ dubbelt så tunga vikter som gymråtte-killar som kommer och tror sig vara jättestarka för att de kan pressa rätt tunga hantlar max 5 ggr från utsidan av axlarna. Sånt känns ju alltid bra. 🙂

5. Kipping pull-ups

Anledning: Då man lyckas göra sin första pull-up utan band, kippande eller strikt, så känns det helt enkelt jävligt bra. Det är en kul övning att kunna göra, och en bra övning att ha som mål att kunna göra. Med detta sagt, så kan jag flika in att jag väldigt sällan tycker att det är kul att göra pull-ups – det är jättejobbigt, man får ont i händerna och man får jättemycket träningvärk. Men det är det värt ibland, för det känns ändå grymt att kunna göra pull-ups ändå.

Ja, strikta pull-ups är bättre ut tränings- och styrkesyfte, but that’s not what this post is about, is it? 🙂

4. Kettlebell Flows

Anledning: Inte helt oväntat så la min syster Linnea (på filmen) en stark röst på kettlebell flow som coolaste grej/övning, och jag håller med. Är man duktig på kettlebells, och bekväm med lite mer avancerade rörelser och kombinationer så känner man sig så grym då man lyckas sätta, och kanske till och med synka med någon annan, en hel kombination. För detta är det bara en grej som gäller – öva, öva, öva!

3. Kettlebell snatch

Anledning: En riktigt power-övning i min mening. Då man har tekniken så känns det så sjukt bra att bara mata denna övning med lite tyngre vikter. Man får upp flåset ordentligt!

För den som är lite av en kettlebell-nörd: Det jag gör på filmen, och som jag tycker är roligast, är en s.k hard style snatch. Det är en explosiv rörelse där målet är att göra av med så mycket energi som möjligt, till skillnad från en Girevoy/Kettlebell Sport snatch, där man har en betydligt mjukare rörelse, och målet är det motsatta – att spara energin för att kunna göra så många repetitioner som möjligt på en viss tid.

2. Ropeslams

Anledning: Behöver ens ett förtydligande här? Det är klart det känns bra, OCH coolt, att bara drämma två rep i golvet. Sjukt jobbigt, men coolt. SÅ mycket jobbigare än det ser ut att vara i alla Men’s Health-videos, som av någon anledning väldigt ofta innehåller ropeslams. Kan det vara för just coolhetsfaktorn som spelar in?

Slutligen kommer vi till den allra häftigaste övningen, som nästan alla som röstade i min undersökning tyckte att de kände sig coolast då de gjorde. Och jag är beredd att hålla med…..

1. MARKLYFT!!!

Anledning: Tja, vad ska man säga? Marklyft är marklyft. Det bästa lyftet som finns. Man kan lyfta mest vikt i det, det är relativt riskfritt i och med att det som oftast händer om ‘your eyes are bigger than your back’ är att stången inte kommer från golvet, och man får en ordentlig kick av det. Vad mer behövs för att något ska vara ens favoritövning och det som får en att känna sig cool?

Tänk så mycket tid av mitt liv, särskilt som tonåring, jag slösat på att hålla på med något så enormt onödigt som att vara ätstörd. Detta är på riktigt något jag är så bitter över att jag har lagt så många år av mitt liv av. Det började väl så smått då jag var 12-13, och jag kan inte säga att jag slog mig fri helt och hållet förrän kanske 22-23. Så mycket slöseri på tid.

Så mycket tankar jag la på att fundera på stå i spegeln och nypa i ‘fettet’ (det var skinn) och hata hur allt såg ut. På hur jag skulle kunna komma undan att äta med familjen eller på skolan. På att smyga ut och springa i hemlighet för att ‘förbränna’ något någon tvingat mig att äta. På att vakna på natten och börja göra situps på golvet i någon slags desperation och ångest över att inte ha kunnat motstå suget och ätit en Delicatoboll i cafeterian på skolan på dagen.

Att tycka att känslan av att frysa och vara yr hela tiden är det högsta betyget för att ens eviga ‘jobb’ betalar sig.

På att smussla med Varma Koppen-påsar och bara använda hälften av pulvret och slänga resten så att mamma skulle tro att jag ändå åt något. Att laga soppa på en halv lök och en halv tomat, vatten och kryddor. För varm mat ‘mättar bättre’. På att räkna kalorier.

På att stå i mitt rum i spegel och rita på hela min kropp med svart märkpenna för att markera alla delar jag inte tyckte om och ville ha bort. Det slutade med att jag var helt svart.

På att gå på BUP-möten tillsammans med mamma och pappa och sitta där knäpptyst och vara arg över att de bara ville förstöra min plan och tillvaro. Över att gå på BUP-möten själv och känna mig så enormt misslyckad om jag hade gått upp i vikt då den obligatoriska invägningen (som jag nu starkt ifrågasätter) hade ägt rum.

På att, då anorexia så småningom övergick till hetsätning och bulimi, ta bussen in till stan för att gå på nämnda möten, gå och köpa två Japp, för att sedan kräkas upp dessa på den lilla stigen från busstationen till BUPs entre. Där de tyckte att jag gjort så stora framsteg för att jag hade börjat gå upp i vikt.

Så mycket slingrande för att hitta ett sätt att spy upp maten då alla börjat komma på att det var just det jag höll på med. Att jag, då mamma verkligen vaktade så att jag inte gick på toaletten efter en måltid, gick ut och ställde mig och spydde i soptunnan utanför huset. Eller i papperskorgen i mitt rum.

Att spy så mycket och ofta att man utvecklar mekanismer för att göra detta genom att bara rulla magen och hulka på ett visst sätt. Så ofta att det bränner konstant i halsen.

Att planera hur man snabbast kan ta sig hem från skolan innan alla andra i hushållet, så att man har tid att göra en kaksmet, för att sedan äta hela smeten, tillsammans med mjölk för det är lätt att spy, och sedan försöka göra det hela ogjort innan de andra kommer hem.

Att få sån enorm ångest över kommentarer som ‘Du ser så frisk ut nu’ /’Du ser ut att må så bra’ då det enda man hör i huvudet är ‘Vad tjock du har blivit’, och tänka att om du bara visste hur mycket sämre jag mår nu än då jag var anorektisk.

Att göra allt detta för ingenting. Att på riktigt tro, och känna så starkt, att vara smal är det som spelar roll. Att trots att jag alltid älskat idrott och att träna, alltid göra det till ett tvång och något som ska loggas, mätas och överdrivas. Att undvika sociala sammanhang för att slippa äta. Att utsätta mina föräldrar för den enorma oro som detta måste ha varit.

Att slösa så enormt mycket tid på absolut ingenting. På något som är så onödigt.

På något som hade kunnat undvikas helt.

Om jag inte hade hört vuxna prata om hur tjocka de var. Eller om att de behövde banta. Eller se dem banta. Eller att någon påpekade nån gång att man inte borde ta så mycket smör på mackan. Eller att någon sa i skolan någon gång att man var ‘mullig’. Att den personen som sa det hade lärt sig av någon att det är något som är nödvändigt att påpekas. Om jag inte hade matats med bilder och tips på hur tjejer ska vara och se ut för att duga.

Ätstörningar är inte sjukdomar man bara får och som inte går att undvika, hejda eller bli av med. Det är beteenden man börjar med pga av omständigheter, intryck, upplevelser och känslor.

Jag vet inte exakt hur, men jag ska göra mitt yttersta för att mina barn inte bara inte får ätstörda beteenden själva, men också att de inte blir människor som säger och gör saker som kan göra så att andra får ätstörda beteenden. T.ex att inte påpeka hur deras egna eller andras kroppar ser ut på ett negativt eller bara rent utseendemässigt sätt. Helt onödigt och gör absolut inget positivt.

Om du själv är fast i ett problematiskt beteende när det kommer till mat, träning och kropp, så kom ihåg att det är bara du som kan förändra detta. Du måste bestämma dig för att sluta med det, och framför allt förstå att det är helt onödigt. Ingen, inte minst du själv, kommer att tacka dig för att du späkar dig själv, gör träning till ett tvång och hatar dig själv. Det är verkligen helt OVÄRT!

Är du en person (förälder, kompis, tränare) som säger och gör saker som triggar ätstörningsbeteenden hos andra? T.ex påpekar vad någon annan äter och hur de ser ut. Ja, vad ska man säga? Sluta med det. Punkt.

Jag bor som som sagt på Malta. Det är en ö o medelhavet nedanför Sicilien där jag har bott sedan 2010.

Det är på många sätt väldigt annorlunda än Sverige. Klimatet, kulturen, att samhället är så starkt påverkat av en religion, blandningen av alla olika nationaliteter, hur socialt livet är m.m m.m

Jag trivs väldigt bra här, och trots att det kan verka lyxigt och exotiskt att bo på en ö i medelhavet så är långt ifrån allt bra. Mycket är annorlunda, och vissa saker är bättre än vad jag som svensk är van vid, och vissa saker är helt klart sämre. Men dessa saker är förstås en smaksak.

Några vardagssaker som skiljer sig väldigt mycket från hur jag vuxit upp och levt i Sverige är i alla fall, på gott och ont:

1. Man kan inte dricka kranvattnet

Man köper antingen flaskor med vatten eller har en sån här dispenser hemma. Då är jag hemma i Sverige så älskar jag att dricka vatten från kranen. Det är SÅ gott! Tänk nu på det och drick i andakt nästa glas vatten du tar.

2. Man har ofta gas-spis

Läskigt i början, ja, men nu föredrar jag att laga mat på gas-spis över elektrisk spis. Men förstås lite läskigt varje gång man ska tända den. Vi använder även gas till att värma upp huset ibland då det är kallt, med en mobil gasvärmare som man kan dra omkring i huset.

Det kan verkligen bli jättekallt här inomhus på vintrarna. Utomhus är det förstås inget i jämförelse med Sverige, men det finns ingen centralvärme eller bra sätt att värma upp huset på så inte sällan är det samma temperatur inne som det är ute.

3. Man måste göra och skicka matlådor till skolan

En otrolig lyx som vi har i Sverige är ju skolmaten. Så otroligt praktiskt och bra att alltid få varm mat serverad, och att sitta tillsammans och äta. Vad det än är som serveras egentligen så tycker jag att det är en väldigt positiv rutin som sätts för barnen med att äta tillsammans i en matsal och att äta det som finns den dagen.

Här är det som sagt inte så, utan man skickar med en matlåda till barnen, från dagis och kinder och sedan i den riktiga skolan. Bra att kunna bestämma vad barnen ska äta, kan man ju tycka, men väldigt svårt ibland att variera och komma på saker som man kan skicka med då det är 35 grader varmt och maten ska hålla sig ok i lådan i väskan.

Jag försöker bara att skicka med olika saker hela tiden, så att han ändå blir tvungen att testa olika grejer och inte alltid får det vi vet han tycker om. Det har funkat än så länge.

4. Man kan dricka vin när som helst

Stor fördel Malta här. I alla fall för en vinälskare som jag. Ja. man kan dricka ett glas vin på lunchen, och om någon kommer hem till en så frågar man om den vill ha ett glas vin. Det är ingen som påpekar att ‘vad tokiga vi är nu som tar ett glas vin till maten på en tisdag’ eller som tittar snett på dem som väljer Prosecco istället för kaffe på fikan.

Men. Det är inte heller någon som förfestar för att bli full innan man går ut eller blir helt till sig då det serveras alkohol och måste köra all-in då det ska drickas eller andra beteenden som jag anser vara typiskt för Sveriges väldigt krystade alkoholkultur. Jag har skrivit mer om detta i detta inlägg: Allt eller inget! 

Jag ÄLSKAR att ta ett glas vin (rött) då jag kommer hem från jobbet och bara slappna av, kanske ha att sippa på då jag lagar mat, eller bara sitta ner och njuta av. Det är en viktig komponent i mitt liv, och något jag njuter mycket av.

5. Det är multinationellt

Det är är en av det saker som jag verkligen ÄLSKAR med att bo på Malta! Det är folk från hela världen som bor här, och man får jobba, hänga och lära känna så många olika typer av människor och kulturer. Och det bästa är att ingen värderas högre än någon annan, alla finns liksom på samma villkor. Alla pratar engelska med varann och man delar med sig av sin egen kultur med alla andra. I min sons klass är barnen från många olika länder, men de vet inte ens om det. Min son förstår t.ex inte att han är halv svensk/halv irländsk, och han vet inte vart hans klasskamrater kommer ifrån. Det är inget som tas upp.

Och på jobbet då! Hur mycket olika nationaliteter som helst som vi får träffa varje dag. Många Malteser förstås, men på en vanlig dag har vi folk från Polen, England, Finland, Norge, Holland, Filippinerna, Ungern, Italien, Libyen, you name it, som kommer och tränar hos oss.

Dessutom är vårt team Spartan-tränare på 8 personer från Sverige, Norge, Tjeckien, Tyskland, Venezuela, England, och Malta. Helt fantastiskt!

Jag tycker verkligen att det här är en av de största fördelarna med att bo här, och jag tycker att detta är en sån otrolig fördel för mina barn. Ingen här har någonsin sagt, och kommer aldrig att säga att ‘Maja är ju svensk från början, men nu är hon Maltes’, eller värdera att jag pratar maltesiska, eller engelska för den delen, utan att det hörs att jag är svensk som någon slags fördel i livet eller samhället.