Det är pulsklockor, knäskydd, trådlösa hörlurar, knäskydd, löparbrillor, appar för att logga träningen och buffar. För att inte tala om – vattenflaskorna. De medvetna svenskarna tar inte och fyller upp nån gammal icke återvinningsbar mjuk plastflaska! Nej, det ska vara rostfritt stål (plastbanta osv) med nån slags infuser i mitten (hallå ingefära, bra för allt) med en garanti på att hålla i 200 år minst (man är väl sustainable?). Vattnet i denna €30-flaska får gärna toppas med en nypa havssalt också, kanske från Himalaya.
Svenskar har riktiga träningskläder. Alltså kläder som kommer från en träningskläds-butik. Man skulle inte ens kunna tänka sig att gå och träna i en t-shirt som man också sover eller jobbar i. Den måste liksom vara gjord, eller i alla fall såld, för träning. Svenskar vet också hur olika typer av träningskläder ser ut, och vad som används till vad. Man kommer ju inte på ett aerobicspass i långa shorts och bomulls-tshirt. Nej, det vet ju alla är sånt man spelar fotboll eller innebandy i. Man ser skillnad på padel-, inomhusfotbolls- och tennisskor. Och man är inte ute och springer i mjukisbyxor eller överhuvudtaget löst sittande grejer. Nej, hur skulle det se ut? Det ska vara slinkigt och funktionsmaterial för löpning, annars är det inte lönt att ens fara ut och springa! Man har ofta, eller har i alla fall haft i sin uppsättning hemma; några par skidhandskar (olika för alpint och längd förstås, gud!!), underställ, cykelbyxor, fotbollssockar, gymhandskar osv.
Sammanfattningsvis om dessa två punkter så kan vi väl säga att svenskarna: 1. Är pryltokiga, 2. Har råd, 3. Är väldigt informerade.
3. Vet mycket om träning m.m
Svensken är påläst och intresserad, och vet i regel mycket mer om hälsa och träning än andra, men slänger sig ofta med klyschiga saker som hen har läst nånstans/sånt som alltid har sagts;
” Det är ingen mening med att träna bakis, då har det ingen effekt” Aldrig hörts sägas av någon annan nationalitet. Dessutom förstås inte sant.
” Det värsta att då en body builder lägger av och slutar. Då blir alla musklerna bara fett”. Känns ju som att det beror väldigt mycket på vad personen gör. Musklerna lär ju inte smälta från en dag till en annan.
“Det tar 30 minuter innan fettförbränningen kommer igång”. Nej, kroppen är inget element som måste värmas upp innan det fungerar.
“Man måste äta 2 timmar innan träning”. Nej, man kan äta 8 timmar eller 1 minut innan träning om man vill. Beror helt på vad man äter och allt annat i ens liv.
Men överlag så har svenskar ofta tränat ganska mycket i sitt liv. Det är sällan vi träffar någon som inte hållit på med nån aktivitet eller sport alls tidigare. Det är mycket fokus på teknik, att göra saker rätt och att förstå varför man gör vissa saker. Detta är alltså inte lika vanligt för andra nationaliteter.
Svenskar är också kända bland andra nationaliteter för att vara ett väldigt hälsosamt folk, vilket ju är en ganska trevlig fördom.
Svenskar kommer i princip aldrig sent. Och kommer nån sent till ett pass, eller om det vara finns en tillstymmelse till risk att hen kommer att bli sen, så kan vi vara säkra på att det har skickats ett väldigt ursäktande meddelande till Facebook-sidan.
En svensk person kan till och med komma inrusande på gymmet 2 minuter innan passet börjar och säga “Åh gud, ursäkta ett jag är sen”.
Då säger jag alltid “Du, det är här Malta, här är i tid samma som för tidigt, och lite för sent samma som i tid”.
Med andra svenskar, ska tilläggas. Det finns ingen obekvämare än en svensk som inser att de har pratat engelska flera minuter med någon som faktiskt kan svenska! “Oj, är du svensk? Men gud, varför pratar vi engelska då?” *nervöst skratt* och en look som ser ut som att hen har blivit påkommen med något riktigt pinsamt.
Eller om man är två eller flera svenskar i ett rum, plus kanske en person av annan nationalitet – den sökande blicken under en konversation för att hela tiden vara säker på att den där personen fortfarande är i rummet. För fan vad pinsamt det skulle bli om vi helt plötsligt satt där och pratade engelska, det där andra språket vi alla kan, utan att de behövdes.
Denna fenomen falnar förstår ju längre svensken har bott utomlands eller på annat sätt utsatts för situationer där hen måste prata engelska, men jag kan i alla fall känna den enorma obekvämhet, nästan nervositet, från en ny MaltaSvensk om jag t.ex håller ett pass (på engelska) och personen vill fråga något under passet och vi står runt andra deltagare, men ändå inte jättenära. “Ska jag fråga på engelska eller svenska?”, “Hur nära står den andra personen, kan dom höra?” “Tänk om jag börjar på engelska och att det sen blir uppenbart att ingen annan står tillräckligt nära för att höra ens, då måste jag ju byta språk mitt i konversationen.” Stressen!
Detta beteende tror jag är ett resultat av en kombination av att svenskar i regel är väldigt artiga och känner att det är ohövligt att prata utan att alla förstår, och dels att vi vill att det ska vara perfekt när vi säger nåt. Pinsamt om man inte kan nåt ord liksom. Lika bra att inte säga nåt om man inte vet exakt hur det ska vara osv
Faktum är ju att svenskar är VÄLDIGT bra på engelska. Vi är bara lite blyga och blir lätt obekväma. 🙂
Jag blir personligen inte obekväm längre med att prata engelska med någon som också kan svenska, det händer ju mig exakt hela tiden så jag har kommit över det, men jag minns att jag också under en ganska lång tid tyckte att det var otroligt awkward att prata engelska med andra svenskar.
Det var det. Min otroligt användbara guide över hur man kan “spot a Swede” på gymmet. Håll tillgodo.
Ciao och ha en fantastisk helg!