MAT

Här är ett recept på en varm ost-dipp som är vansinnigt god. Hur mycket du än gör så kommer allt att gå åt. Passar utmärkt tillsammans med olika grönsaker såsom morötter, paprika, gurka, selleri osv, samt till nachos eller andra grövre chips. Den är ju i princip bara ost så rätt mättande och är perfekt om man inte *ids  laga middag utan bara vill ha lite plock (till sitt glas vin).

Detta behövs för en ordentlig skål. Räcker till dippande för 5-6 personer:

1 paket cream cheese

2 dl mjölk

200 g riven mozzarella

150 g riven cheddar eller annan smakrik ost

100 g riven parmesan

Salt, peppar, vitlökspulver/salt, chilipulver, valfria örter (basilika, oregano, persilja etc passar bra, även blandningar som pizzakrydda eller italienska örter är perfekt)

Så här gör du:

Lägg hela paketet cream cheese i en gryta, gärna tjockbottnad, och häll i mjölken. Låt osten smälta och vispa slätt. Lägg i cheddar och mozzarella och låt smälta i såsen, och sist parmesan. Krydda med salt, peppar, chili och örter eftersmak.

Låt svalna lite innan servering.

Enjoy!

Norrländsk parlör:

*ids = orkar

Det här, helt ärligt, en av de rätter som jag har lagat flest gånger i mitt liv. Jag gör det ofta för att ha hemma och ta med/skicka i matlådor, och väldigt ofta för olika tillfällen då det är nån slags knytkalas eller picknick. Det är hur gott som helst, funkar både kall och varm, och kan ätas till frukost, lunch, middag eller mellanmål.

Första gången jag lagade detta måste ha varit någon gång för 4-5 år sedan då jag som nyfrälst och superdedikerad LCHF:are uppfann en massa mjöl- och sockerfria recept anpassade för detta sätt att äta.

Yes, någon undrar nu säkert om jag fortfarande ‘kör LCHF’ som det heter, och svaret är ibland, ganska ofta, men verkligen inte slaviskt på något sätt. Jag började med detta en gång i tiden i ett slags experiment att bli av med mina väldigt frekventa migränanfall som jag blev tvungen att ta Imigran- sprutor för att kunna hantera. Jag hade då haft migrän regelbundet sedan 7 år ålder och ‘testat allt’. Jättestrikt kost med enormt lite kolhydrater funkade fantastiskt för mig och min migrän upphörde helt, och ovanpå detta så mådde jag väldigt bra i övrigt också, och upplevde att mitt kopiösa hetsätande som jag också ‘dragits med’ sedan tidiga 20-årsåldern i princip upphörde. Plus att jag älskar ost och smör. Så, ja, jag gillar mat med mycket fett och lite kolhydrater och mår rätt bra då jag äter så. Men jag är verkligen inte religiös med det, utan försöker bara käka mest fisk, ägg, kött och mycket grönsaker. Men för er som har läst Allt eller inget!-inlägget så vet ni också hur mycket jag fajtas med diverse problematiska ätbeteenden som jag ibland inte vet om de är kulturella, medicinska eller biologiska och att jag har rätt mycket i just den ryggsäcken.

Hursomhelst så är det här en sjukt god rätt, som väldigt väl passar de svenska smaklökarna. Det är salt, fett, rökt och mättande, som så många svenska signaturrätter.

Det här är verkligen inget recept som måste följas minutiöst, utan man kan höfta rätt ordentligt och göra större och mindre sats utan att behöva räkna så mycket på det. Det viktigaste är att ha mycket fyllning så att den blir kompakt, och inte så äggstannig.

Du behöver följande för en vanlig gratängform:

500 gram riven ost (jag kör hälften cheddar, hälften edamer)

300-400 g riven rökt skinka. Inte jättenoga, jag brukar bara ha lite mindre skinka än vad jag har ost.

4 ägg

4 dl grädde

Salt

Peppar

Oregano

2 tomater, tunt skivade

Så här gör du:

Börja med att sätta på ugnen på 175 grader så att den blir varm.

Blanda ost och skinka och lägg i ugnsformen, och tryck ner i formen med händerna så att det blir riktigt kompakt.

Vispa sedan ägg och grädde snabbt och krydda med salt och peppar. Inte för mycket salt, då både cheddarosten och skinkan blir ganska salta i sig.

Häll över stanningen i formen. Fyllningen ska vara så kompakt att det tar en stund för äggstanningen att rinna ner helt.

Lägg därefter på tomaterna och strö över oregano.

I i ugnen i ca 45-60 min beroende på hur hög formen är. Bäst är att testa genom att bara skaka på formen och kolla om allt har tillagats och blivit ganska fast, innan man tar ut den för att svalna lite.

Näringsberäkning: Nej. Bara nej.

Sedan är det bara att njuta av världen godaste och enklaste rätt! 🙂

Enjoy!

Scrambled eggs (äggröra) tycket jag är en superbra rätt, oavsett om du tränar eller inte, och förstås med undantag för om du är vegan. Det är mättande, går att variera massor, innehåller mycket protein och fett (gör en mätt länge), och går att äta till frukost, lunch, mellanmål eller middag om man vill det.

Jag mår bra av och tycker om att äta mer protein och fett och mindre kolhydrater, och har periodvis varit typ besatt (surprise, surprise) av detta tänket och därmed konsumerat min beskärda del scrambled eggs. Med det sagt, så är det fortfarande något jag dels mår bra av att äta, som ger bra energi och som är gott, så det blir det ofta i olika varianter.

Om ni är trötta på den klassiska äggröran med bara mjölk/grädde/smör och kryddor så kan ni testa den här varianten istället med spiskumminfrön, lök, morötter, och tomater.

Tricket med just den varianten är att steka på morötterna och löken ganska hårt så att det blir lite yta och karamellisering. Det ger väldigt mycket smak plus lite textur också.

Det här behöver du för 1 portion (på bilderna lagade jag dubbelt av detta):

1/2 lök, hackad (gul eller röd)

1 morot, skalad och hyvlad i skivor (enklast med osthyvel)

2 tsk spiskumminfrön

1 msk smör att steka i

5-7 cocktailtomater, skurna i två-tre bitar

2 ägg

1 skvätt (1/2 dl kanske) grädde

Salt (jag använder bara havssalt)

Svartpeppar (använder bara sån man maler i en kvarn)

Så här gör du:

Fräs löken, morötterna och spiskumminfröna i smör tills det har blivit lite yta på grönsakerna.

Släng i tomaterna och låt fortsätta tillagas tills vätskan från tomaterna kokat bort.

Rör ihop äggen med grädden i en skål och häll i stekpannan, salt och peppra och rör om. Chilipulver är även gott i om man gillar det.

Rör om lite då och då tills allt är blandat och äggen har en bra konsistens.

Enjoy! 🙂

Hur kan då en helt vanlig dag för en kettlebellmamma på Malta se ut? Ja, jag ska skriva om hur jag hamnat på Malta någon gång också, jag lovar.

Just i dagsläget ser mina dagar lite speciella ut i och med att jag har en liten, fast jättestor bäbis. Hon är snart 4 månader, ammar och hänger således med/på mig hela tiden. Vilken tur då att man är egenföretagare och kan göra lite som man vill och att chefen (jag) inte har något emot att man ammar mitt i ett pass eller spenderar en kvart här och där med att bara stirra på söt-ungen! Detta gäller samtliga anställda.

Men är du inte mamma-ledig?, undrar någon säkert. Alltså, näe, det blir ju speciellt i och med att jag har mitt eget företag, man kan ju inte helt vara ledig, och jag vill inte det heller för den delen, jag är alldeles för rastlös.

Dessutom är systemet här på Malta verkligen inte det bästa när det kommer till mamma-ledighet (nej, inte föräldraledighet, enbart mammaledighet finnes), och det är företaget som betalar de 3 månader man har rätt till, förutom ett antal, typ 4, veckor man får betalt från staten. Pappan har rätt till…är ni redo? En dag!! Woohoo! Man hinner inte ens hem från sjukhuset.

Nog om det. Summerat kan vi säga att Malta har ett enormt ofördelaktigt system då man får barn, och Sverige ett helt fantastiskt, i synnerhet sett till jämställdhet.

En dag kan i alla fall se ut ungefär så här:

05.30 – Vakna av att bäbisen jollrar och garvar jättehögt och jag måste ta ut henne så att hon inte väcker resten av flocken (på riktigt, alla, inklusive hunden sover i samma rum). Nej, jag har givetvis inte sovit oavbrutet fram till denna tid, det vore ju för bra för att vara sant. Den lilla knubbisen har förstås vaknat minst två ggr under natten för att äta, och inte sällan har 4-åringen också vaknat av nåt och härjat lite. Så ja, sömnen är väl sådär.

MEN…för mig som gillar att vakna tidigt och göra grejer på morgonen funkar detta helt ok! Så när barnet är ammat och placerat på en filt och leker (tittar på sin hand), så jobbar jag lite. Detta kan vara jobb med sociala medier, med antingen gymmet; Spartan Kettlebells eller Spartan Fitness Gear eller det här –kettlebellmamman. Det kan vara att bara lägga upp bilder, eller att göra diverse annonser och kampanjer, planera olika events för gymmet, planera och designa byxor och shorts (askul!) eller att syssla med betydligt tråkigare saker som bokföring och att betala räkningar etc.

Till detta – kaffe x 2 samt någon slags frukost om jag är hungrig.

07.30 – Det stora barnet skall göras i ordning för skolan. Detta innebär frukost, ta på skoluniform, packa väskan med lunch box etc, borsta tänderna, inte bli ovänner. På det minfält som är morgonen med en 4-åring så är allt detta helt fantastiskt om man lyckas med utan att nån blir upprörd.

09.00-ish – Packar ihop lilla barnet i vagnen och allt som behövs för henne för dagen. Då detta är andra barnet körs förstås ingen skötväska utan snarare en blöja i fickan samt en extra body intryckt i vagnen nånstans.

Promenerar ner till gymmet, ofta med ett stopp på posten för att skicka beställningar på träningskläder. Gymmet ligger ca 15 katastrofalt dålig gångväg med vagn från vårt hus.

09.30-14.00 Håller pass, personlig träning samt tränar och äter själv. Beroende på hur dagen ser ut så kanske vi (jag och Linnea) testar nya övningar/pass samt städar och fixar på gymmet. Ibland måste andra ärenden/saker göras också, som att t.ex gå till banken, måla väggar, beställa bars/drycker etc.

14.30 – 4-åringen slutar skolan. Antingen hämtar jag eller så kommer pappan med honom till gymmet och vi stannar antingen och hänger och leker där eller åker/går hem. Han älskar att leka på gymmet med alla boxar/bollar/saker man kan klättra i och på. Ibland kommer nån kompis med barn och hänger/leker också.

16.00 – Spartan MAMA-pass. Mina favoritpass att både hålla och kunna erbjuda på gymmet. Ofta fullt med barn/bäbisar och mammor och bara väldigt mysig, om än högljudd, stämning.

17.30 Hem för mat, mys, lek, nåt glas vin, häng och fix.

Ibland håller jag nåt pass på kvällen också, men de allra flesta kvällspass just nu hålls av någon av de andra instruktörerna. Vi har 6 instruktörer utöver mig själv och Linnea, och ca 40 pass i veckan.

På kvällen då barnen sover och det är lugnt brukar jag få in lite mer jobb, det kan vara att lägga upp pass för bokning eller annat administrativt jobb. Men jag försöker att hålla jobbandet till dagarna, och på nätterna mellan amningarna förstås! 🙂

Jag värderar tid hemma högt, och jag älskar att bara mysa och laga och äta god mat och dricka vin, och i alla fall ett par gånger i veckan så är Linnea eller nån annan hemma hos oss och hänger/käkar/dricker vin. Jag försöker också att träffa mina vänner och umgås, med eller utan barn, nån gång per vecka eller i alla fall varannan vecka. Malta är litet och allt är nära, och kulturen är väldigt social, så det är lätt att umgås, både hemma och ute, vilket jag uppskattar.

Nu måste jag återgå till min dag, som faktiskt är och kommer ett vara nästan exakt så här, med skillnaden att 4-åringen har höstlov och att mamma är på besök, så det blir ännu mer mys än vanligt!

Dags att planera nästa pass!

Maja

Årtiondets innerätt – pulled everything! Visst är det så? Vissa rätter blir ju väldigt populära att laga över några år, och pulled beef tycker jag verkligen är en sådan. Jag lagar detta lite då och då, ibland med kyckling men oftast med nötkött. Fläsk kan man givetvis också använda, men jag gillar inte fläskkött så jättemycket så det gör jag sällan. Jag är heller inget stort fan av BBQ-sås eller söta såser överhuvudtaget, så jag gör inte pulled meat som har den klassiska amerikanska smaken med nån rökig BBQ-sås, utan har varit mer inspirerad av recept som jag har fått berättade för mig av min kompis från Venezuela, där typ alla rätter har någon typ av pulled meat.

Det här har en mer salt, kryddig och köttig smak än söt och rökig.

Hur som helst, så tycker jag själv att det blir väldigt gott om man gör så här:

Det här räcker till 4-5 portioner om man har en massa andra tillbehör till.

Till kokning av köttet behöver du:

1 kg nötkött i en eller två bitar. Jag tycker att flankstek är bäst för det blir perfekta ‘trådar’ då man tar isär det det sen, men t.ex högrev är också bra.

2-3 vitlöksklyftor

1 lök, skalad och halverat

1/2 paprika

Färsk koriander

3 msk blandade pepparkorn

2 msk salt

Vatten så att det täcker köttet.

Koka på medelvärme i en stor gryta tills du kan känna med en gaffel att köttet går att dra isär. Detta kommer att ta minst två, men inte mer än fyra, timmar, och beror på köttet, spisen och grytan. Men det är bara att prova.

Då köttet är klart tar du ut biten och lägger på en tallrik eller bricka, samt silar bort lökbitar och pepparkorn från vätskan som är kvar i grytan. Själva vätskan ska du använda till såsen.

Till såsen behöver du:

1 paprika, spelar ingen roll vilken färg

1 lök, röd eller gul

2 vitlöksklyftor

3 msk tomatpuré

Olja att fräsa i

Salt,spiskummin, chilipulver samt korianderpulver

Hacka paprika, lök och vitlök smått, och fräs i oljan tills allt är mjukt. Häll därefter på vätskan från köttet, samt blanda i tomatpurén.

Den kommer att smaka rätt mycket redan nu, i och med att köttet har kokat så länge i det, men smaka och krydda på med spiskummin, chili och koriander. Börja med en tesked av varje och smaka av.

Dra isär köttet och lägg tillbaka i grytan, häll över såsen och blanda ihop. Koka eventuellt ned om det känns för vattnigt.

Klart!

Servera med t.ex riven ost, creme fraiche eller guacamole, grönsaker såsom tomater, gurka och majs, och/eller som vi gjorde på dessa bilder – med en ris/grönsaksblandning. Detta går att variera väldigt mycket så man kan med fördel laga en stor laddning och ha i kylen några dagar.

Enjoy!

Jag gillar Shepherd pie. Då vi är i Dublin lagar min svärmor ofta den klassiska versionen av denna rätt, med en köttfärssås på nötkött, lök, morötter och tomat, och ett lager potatismos med cheddarost som gratineras i ugnen. Husmanskost typ.

Jag har bara lagat Shepherd pie ett par gånger, men det är ju en relativt enkel rätt att laga i och med att komponenterna är få och lätta att variera till ens egen smak, t.ex om man vill ha mer grönsaker, ett annat typ av kött i såsen, vegetarisk färs eller t.ex blomkålsmos istället för potatis.

Jag lagade i alla fall häromdan en version med kycklingfärs, massor av rödkål och morötter i såsen, och ett ganska tunt lager potatismos ovanpå. Den blev supergod och kändes väldigt höstig och mättande.

Perfekt för matlådor och att ha i kylen för att värma upp.

Receptet blev en ugnsform med ca 5-6 portioner.

Till färsen behöver du:

500 g kycklingfärs

2 hackade lökar

3-4 hackade morötter

1/3 rött kålhuvud, också hackat

1-2 dl rödvin (plus nåt glas till dig själv under matlagningen)

2 burkar passerade tomater

Salt, vitlökssalt, svartpeppar, chilipulver, torkad persilja. Var inte försiktig med kryddorna!

Till moset behöver du:

Så mycket potatis eller blomkål du vill beroende på hur tjockt du vill ha täcket.

Smör och salt efter smak. Lite mjölk gör konsistensen bra.

Gör så här:

Fräs grönsaker i mycket smör och/eller olja till allt blir mjukt, tillsätt sedan kyckingfärsen (kycklingfärs går jättesnabbt att tillaga och behöver inte brynas). Salta, peppra och krydda ordentligt, och häll sedan på vinet och låt det sjuda lite. Häll sedan på tomatsåsen och låt koka en stund.

Smaka mycket och krydda på mer med det du gillar. Örter, chili och salt funkar alltid.

Då du är nöjd med smaken – häll över såsen i en ugnsform, och gör ett mos på antingen potatis eller blomkål, eller både ock.

Hur gör man mos? Koka, mosa, salta och ha i smör – enkelt!

Bred på moset ovanpå och toppa med riven cheddarost, och gratinera i ugnen i 15-20 minuter på ca 175 grader.

Gott, enkelt och hyfsat snabbt att laga till, och som sagt perfekt att ha till matlådor eller att förbereda och värma upp nån annan dag. Och lätt att variera för alla smaker etc.

Enjoy!

Den här rätten är en favorit för mig. En så konstig, men förvånande perfekt kombination av saker. Min kompis Sidiqa lagade detta en gång för många år sedan då hon kom och hälsade på oss, och sen dess är det något jag ofta lagar på eftermiddagen då jag kommit hem från gymmet och har hämtat 4-åringen på skolan. Perfekt till frukost/brunch eller lunch. Man blir mätt men inte däst. Framför allt blir man förvånad över att det är så gott!

Så tack Sid, för att introducerade mig till denna rätt den där gången på Mensija Road. 🙂

Du behöver följande för en portion:

• 4-5 skivor kalkon
• 1 banan, skivad
• Valnötter, grovt hackade
• Kanel
• Smör att steka i
• Salt, helst havssalt

Gör så här:

Lägg en generös klick smör i en stekpanna, och börja med att steka kalkonen tills den får lite yta. Ner med bananbitarna och stek på lite till, och sist valnötterna. Krydda med kanel (det är det här som gör det!) och salt, och servera!

Jag har, utan någon som helst tvekan, ett problematiskt förhållande till mat. Jag är mycket medveten om det, och analyserar mycket om varför och hur jag kan se till att mina barn och människor runt omkring mig kan undvika att få samma beteende.

Jag har ett mycket bättre tänk nu ‘på äldre dar’ för att jag är just äldre, klokare och har en helt annat typ av analys vad gäller kropp och knopp, men också för jag har utvecklat ett stort intresse för att laga och äta mat med andra, men tyvärr har jag fortfarande något som jag brukar kalla Allt eller inget-tänket.

Det jag menar med Allt eller inget-tänket det är att man, om man på det stora hela äter ganska nyttigt, och då man då äter något (som man anser vara) onyttigt så spårar det lätt ur och man känner att det är ‘lika bra’ att äta allt som finns, eller äta (det som man anser vara) onyttigt hela dan. Jag och syrran, som har ett liknande beteende, brukar prata om att vi inte vill ‘öppna dörren’ för då är det kört. Dörren kan alltså ofta vara nåt sött eller annat kolhydratrikt, och att det är ‘kört’ att man drar i sig hela chipspåsen eller godispåsen eller vad det nu kan vara i ett svep.  Detta följs ofta en obekväm känsla, psykiskt och fysiskt. Fysiskt förstås för att man rent mår dåligt av att t.ex käka en massa socker /mjölmat då blodsockret går berg- och dalbana och man får ont i magen etc, men också en psykisk känsla av misslyckande på nåt sätt. Jag kan inte avgöra om denna känsla infinner sig för att jag är tränad att känna så, med många år av ätstörningar (både anorexi och bulimi) i bagaget, eller om det är en rent fysiologisk reaktion på det jag ätit.

Don’t get me wrong, vi öppnar denna dörr ganska frekvent trots detta. Och det blir mindre dramatiskt med åren.

En annan sida av samma beteende är att vi bestämmer att vi ska beställa mat, t.ex pizza (eller nåt annat som triggar onyttighetskänslor). Då kommer känslan och tänket att ‘ska vi ändå käka pizza så kan vi lika gärna beställa en massa annat också’! Det ska liksom dras på alla växlar och göras det värt det.

Eller att man helt enkelt tänker: ‘Nu då jag ändå har ätit X, så kan jag lika gärna äta X också’

Så vart kommer detta beteende ifrån? 

Jag tänker mycket och ofta på just detta, och pratar mycket med folk om det, och jag kommit fram till att, i mitt fall i alla fall, så finns det tre starka faktorer, och kombinationer av alla tre blir således ännu starkare för att upprätthålla beteendet. För er med liknande beteende kanske ett, eller alla tre passar in, vem vet?

• Den fysiologiska faktorn

Vad som faktiskt händer i kroppen och hjärnan då man äter kolhydrater. Detta vet jag mycket om, då jag har gått kurser på detta ämne specifikt, och jag förstår att jag är en av dem vars hjärna verkligen reagerar på vissa ämnen som belöningar, och att det känns som att det inte går att sluta äta vissa saker ibland. Detta är ett faktum, och jag mår väldigt bra då jag inte triggar igång detta system för ofta.

Men…jag tror inte att det är den viktigaste faktorn i Allt eller inget-beteendet.

• Ätstörningsfaktorn

Som nämnt, så har jag haft mycket problem i mina unga dar med ätstörningar, framför allt tonåren men även in i 20-årsåldern och efter. Jag var anorektisk och träningsmanisk ett antal år, och därefter, som för så många, gick detta över i många år av bulimi och hetsätning. Är detta inte höjden av Allt eller inget-tänket så vet jag inte vad. Att bokstavligen svälta sig största delen av tiden, till man ‘tappar kontrollen’ och bara spårar ur, men också ofta planerade hetsätningar av det jag ansåg vara onyttigt för att sedan kräkas. Detta har ju onekligen satt sina spår. Trots att jag nu som vuxen, och med ett helt annat tänk runt kroppar och hälsa sörjer att jag har slösat så mycket av min tid på sånt här, så finns det vissa bitar jag verkligen tampas med fortfarande.

Men det finns fortfarande en sak till som, enligt min analys, spelar in väldigt mycket…

• Svenskfaktorn!

Jag är ju från Sverige trots allt – allt eller inget-landet! Där vi har Fredagsmys, Lördagsgodis och bakisdagar. Vi dricker inte alkohol på vardagar, eller till maten, men blir gärna dyngraka på helgen då vi går ut, och då är det hela paketet som gäller. Förfest, utgång och McDonalds på vägen hem. Men gud förbjude att du tar en öl till middan på tisdagskvällen.

Vi äter inte godis på veckorna, men på Lördag får vi en hel påse, som ska ätas upp där och då.

Vi äter inte snacks på veckorna, men på Fredagsmyset åker allt fram, och då ska allt bort innan myset är slut.

Det är liksom i kulturen att på olika sätt, hela tiden ‘svälta’ oss den största delen av tiden, och sedan spåra ur och äta/dricka allt som finns, då det väl ställs fram på bordet.

Detta har för mig blivit väldigt tydligt, dels för att jag tänker på det mycket, men framför allt för att jag bor i ett annat land, umgås med människor från andra länder och bor med en person från ett annat land. Jag frågar runt och analyserar hur andra beter sig och detta är verkligen något jag har lagt märke till – det svenska allt eller inget-beteendet.

I mitt eget fall, och jag är ju som sagt ganska problematiskt i mitt allt eller inget-tänk, något som jag hela tiden försöker jämna ut och jobba med så att jag får mindre laddade känslor runt mat överhuvudtaget, har ju alla tre av dessa faktorerna i ryggsäcken, vilket ju helt klart gör sitt och ger mig mycket att jobba med. 🙂

Någon som känner igen sig?