MALTA

Det är pulsklockor, knäskydd, trådlösa hörlurar, knäskydd, löparbrillor, appar för att logga träningen och buffar. För att inte tala om – vattenflaskorna. De medvetna svenskarna tar inte och fyller upp nån gammal icke återvinningsbar mjuk plastflaska! Nej, det ska vara rostfritt stål (plastbanta osv) med nån slags infuser i mitten (hallå ingefära, bra för allt) med en garanti på att hålla i 200 år minst (man är väl sustainable?). Vattnet i denna €30-flaska får gärna toppas med en nypa havssalt också, kanske från Himalaya.

Svenskar har riktiga träningskläder. Alltså kläder som kommer från en träningskläds-butik. Man skulle inte ens kunna tänka sig att gå och träna i en t-shirt som man också sover eller jobbar i. Den måste liksom vara gjord, eller i alla fall såld, för träning. Svenskar vet också hur olika typer av träningskläder ser ut, och vad som används till vad. Man kommer ju inte på ett aerobicspass i långa shorts och bomulls-tshirt. Nej, det vet ju alla är sånt man spelar fotboll eller innebandy i. Man ser skillnad på padel-, inomhusfotbolls- och tennisskor. Och man är inte ute och springer i mjukisbyxor eller överhuvudtaget löst sittande grejer. Nej, hur skulle det se ut? Det ska vara slinkigt och funktionsmaterial för löpning, annars är det inte lönt att ens fara ut och springa! Man har ofta, eller har i alla fall haft i sin uppsättning hemma; några par skidhandskar (olika för alpint och längd förstås, gud!!), underställ, cykelbyxor, fotbollssockar, gymhandskar osv.

Sammanfattningsvis om dessa två punkter så kan vi väl säga att svenskarna: 1. Är pryltokiga, 2. Har råd, 3. Är väldigt informerade.

3. Vet mycket om träning m.m

Svensken är påläst och intresserad, och vet i regel mycket mer om hälsa och träning än andra, men slänger sig ofta med klyschiga saker som hen har läst nånstans/sånt som alltid har sagts;

” Det är ingen mening med att träna bakis, då har det ingen effekt” Aldrig hörts sägas av någon annan nationalitet. Dessutom förstås inte sant.

” Det värsta att då en body builder lägger av och slutar. Då blir alla musklerna bara fett”. Känns ju som att det beror väldigt mycket på vad personen gör. Musklerna lär ju inte smälta från en dag till en annan.

“Det tar 30 minuter innan fettförbränningen kommer igång”. Nej, kroppen är inget element som måste värmas upp innan det fungerar.

“Man måste äta 2 timmar innan träning”. Nej, man kan äta 8 timmar eller 1 minut innan träning om man vill. Beror helt på vad man äter och allt annat i ens liv.

Men överlag så har svenskar ofta tränat ganska mycket i sitt liv. Det är sällan vi träffar någon som inte hållit på med nån aktivitet eller sport alls tidigare. Det är mycket fokus på teknik, att göra saker rätt och att förstå varför man gör vissa saker. Detta är alltså inte lika vanligt för andra nationaliteter.

Svenskar är också kända bland andra nationaliteter för att vara ett väldigt hälsosamt folk, vilket ju är en ganska trevlig fördom.

Svenskar kommer i princip aldrig sent. Och kommer nån sent till ett pass, eller om det vara finns en tillstymmelse till risk att hen kommer att bli sen, så kan vi vara säkra på att det har skickats ett väldigt ursäktande meddelande till Facebook-sidan.

En svensk person kan till och med komma inrusande på gymmet 2 minuter innan passet börjar och säga “Åh gud, ursäkta ett jag är sen”.

Då säger jag alltid “Du, det är här Malta, här är i tid samma som för tidigt, och lite för sent samma som i tid”.

Med andra svenskar, ska tilläggas. Det finns ingen obekvämare än en svensk som inser att de har pratat engelska flera minuter med någon som faktiskt kan svenska! “Oj, är du svensk? Men gud, varför pratar vi engelska då?” *nervöst skratt* och en look som ser ut som att hen har blivit påkommen med något riktigt pinsamt.

Eller om man är två eller flera svenskar i ett rum, plus kanske en person av annan nationalitet – den sökande blicken under en konversation för att hela tiden vara säker på att den där personen fortfarande är i rummet. För fan vad pinsamt det skulle bli om vi helt plötsligt satt där och pratade engelska, det där andra språket vi alla kan, utan att de behövdes.

Denna fenomen falnar förstår ju längre svensken har bott utomlands eller på annat sätt utsatts för situationer där hen måste prata engelska, men jag kan i alla fall känna den enorma obekvämhet, nästan nervositet, från en ny MaltaSvensk om jag t.ex håller ett pass (på engelska) och personen vill fråga något under passet och vi står runt andra deltagare, men ändå inte jättenära. “Ska jag fråga på engelska eller svenska?”, “Hur nära står den andra personen, kan dom höra?” “Tänk om jag börjar på engelska och att det sen blir uppenbart att ingen annan står tillräckligt nära för att höra ens, då måste jag ju byta språk mitt i konversationen.” Stressen!

Detta beteende tror jag är ett resultat av en kombination av att svenskar i regel är väldigt artiga och känner att det är ohövligt att prata utan att alla förstår, och dels att vi vill att det ska vara perfekt när vi säger nåt. Pinsamt om man inte kan nåt ord liksom. Lika bra att inte säga nåt om man inte vet exakt hur det ska vara osv

Faktum är ju att svenskar är VÄLDIGT bra på engelska. Vi är bara lite blyga och blir lätt obekväma. 🙂

Jag blir personligen inte obekväm längre med att prata engelska med någon som också kan svenska, det händer ju mig exakt hela tiden så jag har kommit över det, men jag minns att jag också under en ganska lång tid tyckte att det var otroligt awkward att prata engelska med andra svenskar.

Det var det. Min otroligt användbara guide över hur man kan “spot a Swede” på gymmet. Håll tillgodo.

Ciao och ha en fantastisk helg!

Jag driver mitt eget företag tillsammans med min syster. Detta företag, registrerat på Malta där vi bor, är ett gym där vi sysslar med gruppträning och personlig träning. Vi har ganska nyligen också expanderat till att designa och sälja träningskläder.

Många är nyfikna på hur det är att driva eget företag och hur man gör. I och med att vi befinner oss på Malta och har ett Maltesiskt företag så fungerar säkert byråkratin och regler m.m rätt så annorlunda än i Sverige, men jag är rätt säkert på att själva företagandet i sig inte skiljer sig så mycket åt.

Både jag och Linnea älskar det vi gör, både själva gymmet och biten med träningskläderna. Det är ju saker som vi tycker om att syssla med i alla fall, även om vi inte skulle jobba med det. Men det är inte alltid lätt eller roligt. Det är mycket man måste göra emellanåt som är både tråkigt och jobbigt. Men på det stora hela har vi ju båda egentligen världens bästa jobb: vi får träffa, hänga och träna med en massa trevliga och glada (ja, folk är nästan jämt glada när de ska eller har tränat) människor, och nu också spåna på nya designer och modeller på bra träningskläder.

Vi startade Spartan Fitness Ltd 2015, och sa då upp oss från våra ‘vanliga’ jobb för att helhjärtat kunna satsa på gymmet. Det har tagit flera år att bygga upp en tillräckligt stor kundkrets för att gå runt rent ekonomiskt och bygga ett namn som folk känner igen. Jag skulle säga att det tog lite mer än två år för att komma till en punkt där det kändes stabilt, och det tror jag är en ganska vanlig tidsram för nya företag.

Vi har gjort allt själva, från början och hela vägen, förstås med lite hjälp av nära och kära. Vi har byggt upp allt eftersom, och gjort saker och tagit beslut såsom ekonomin har tillåtit. T.ex från att köpa någon kettlebell varje månad i början till att några år senare beställa ett par ton utrustning på en gång, och från att hålla samtliga pass själva, till att ha 6 andra instruktörer som vi har nu. De första åren behövde vi båda ha extrajobb utanför gymmet för att det skulle funka, och det var en stor milstolpe då vi kunde sluta med det. Men allt har gjorts, och görs fortfarande, i väldigt små steg.

Och vi gör fortfarande nästan allt själva. Planering, bokföring, måla väggar, skruva ihop hyllor, fila kettlebell-handtag, sköta hemsidan och sociala medier, ta bilder, skissa nya designer för byxor i ett block för att sedan försöka överföra detta till något mer konkret format för att beställa prototyper/nya modeller på kläder av vår leverantör.

Det enda vi inte gör själva är städning av lokalen nattetid, samt typ el-jobb och sånt.

Några saker jag inte visste innan vi startade företaget:

• Det är DYRT att starta ett företag. Man måste dels ha ett litet kapital att börja med då man registrerar företaget., dels kan man behöva skaffa olika typer av tillstånd för att bedriva just den verksamhet man vill, plus att det kostar att faktiskt regga företaget också. Man kanske också har en logga eller ett namn som man vill trademark:a, vilket förstås också kostar pengar.

• Det är ännu dyrare att driva ett företag. Det är el, vatten, internet, försäkring, moms, skatt, musiktillstånd och mycket, mycket mer som man måste betala utöver de givna sakerna som t.ex hyra, utrustning och löner.

• Man investerar inte bara sina pengar, utan också SÅ mycket känslor och engagemang. Detta kan ibland göra det svårt att ta rätt beslut, då man blir så känslodriven och känner att hela ens person och liv på något sätt ligger i potten, inte bara ett jobb.

• Man kan aldrig riktigt vara ledig. Visst kan man delegera ut saker och få andra personer att täcka upp/ta en uppgifter då man är ledig eller bortrest, men då man har huvudansvaret på ett litet företag så dyker det alltid upp småsaker som man måste ta tag i och som ingen annan kan göra/vet något om.

Det bästa med att ha eget:

• Att kunna gå till gymmet och känna att vi har skapat allt det här själva, se folk träna, må bra och ha roligt på grund av ett koncept som vi har skapat, och att se folk ha på sig träningskläder som vi har designat är en oslagbar känsla. Känns ofta overkligt.

• Det känns på riktigt som att vi leker, tränar och bara har roligt väldigt ofta, emellan alla tråkigare arbetsuppgifter som vi faktiskt måste göra.

• Lika stressigt och jobbigt det är då det inte går så bra som man vill, lika roligt och självuppfyllande är det då det går bra. Man kan ju bara ta ut lön om man har jobbat så pass bra att det finns pengar att ta av till exempel. Men fan vad najs det är då man har en bra månad med bra siffror, man känner sig bara jävligt bra helt enkelt.

• Det är bara vi som håller oss tillbaka, vi kan göra precis det vi vill, så länge vi jobbar ihop en ekonomi som tillåter det. Nu sitter vi till exempel och planerar framtida kettlebell-kurser. Något vi har tänkt på väldigt länge, och verkligen ser fram emot att göra. Och mer byxor förstås, vi har sååå många ideer!

Summa summarum så är det väldigt roligt och jag är så glad att jag har haft möjligheten att skapa denna tillvaro tillsammans med min syster, samtidigt som jag aldrig riktigt kan slappna av just i och med att jag har detta i mitt liv.

Men det passar min rastlösa person ganska bra ändå.

Ciao

Varje gång jag frågar på instagram vad ni vill att jag ska blogga om så är det någon som undrar om Malta. Varför blev det Malta för mig/oss och hur är det att bo på Malta?

So, here we go.

Jag åkte till Malta allra första gången då jag var 14. För referensram: Är nu 36. Den första gången åkte jag på språkresa med min bästa vän och vi bodde i St Julians i 2-3 veckor, minns inte exakt. Vi var jättesmå , lättgenerade och tyckte att allting var otroligt spännande. Vi pluggade engelska, badade, var på utflykter och provade Snowballs.

Fast forward två år. Jag och en annan kompis som också varit på språkresa där, plus en annan tjej, ska för första gången åka utomlands själva. Vi väljer Malta för att vi hade så roligt där på våra språkresor och skulle känna igen stället. Vi åker i två veckor, solar på det desperata/hysteriska/livsfarliga sätt man blivit lärd i 90-talets Sverige (“det måste synas att man har varit utomlands”), festar, dansar varje kväll och träffar massa folk, och äter Spaghetti Napolitana (svenskt kött är det enda säkra osv) på restaurang och vi älskar det. Särskilt jag och Emelie, den andra tjejen som hänger med.

Vi två älskar allt med detta (värmen,festandet, dansandet, prata engelska, känna oss världsvana) så mycket att vi åker varje sommar i flera år. Vi jobbar som tokar resten av året på våra extrajobb, sparar pengar och bara räknar ner till vår årliga Malta-resa. Vi åker till samma ställe hela tiden; St Julians, och lär känna många människor som vi träffar varje gång vi är där, och folk känner igen oss. Vi känner oss lite som locals själva efter ett tag.

Då vi tar studenten är det egentligen inget snack om saken: Vi ska till Malta hela sommaren och jobba på den bar vi frekventerat väldigt mycket och vars ägare med familj vi har lärt känna genom åren.

Vi åker ner till Malta dagen efter skolavslutningen, med biljett tillbaka i September. Vi jobbar på baren, solar och badar, går ut en massa, lär känna massor av Malteser som visar oss runt på ön och har sjukt roligt bara. Om hashtags hade varit en grej på den tiden hade vi använt oss av #livetsliv och #livingourbestlives osv.

Vi åkte hem några dagar efter att Anna Lind knivhuggits på NK och det börjat bli molnigare. Hem för att jobba och göra lumpen.

Två år senare då jag muckat och vi jobbat oss trötta på Coop och ÖB, så drar vi igen, och har med oss ytterligare en kompis. Då beställer vi bara en biljett ner, ingen tillbaka. Vi spenderar första delen av sommaren med att s.a.s leva loppan, för att sedan börja söka jobb. Hittills har jag genom alla dessa år bara träffat en annan svensk på Malta. Han kom jag lustigt nog att jobba med många år senare.

Vi får alla jobb på restauranger/barer i party-distriktet och harvar på där ett tag. Det kom en del svenskar till stället jag jobbade på, och någon sa vid nåt tillfälle; “varför börjar ni inte jobba i spelbranchen som alla andra svenskar?”. Alla andra svenskar?, tänkte jag som trodde att vi typ var de enda på ön.

Detta väckte i alla fall min nyfikenhet och jag gick till ett internet-cafe (ja, det var så pass längesen att det fanns internet-cafe och man loggade in på mailen typ en gång i veckan) och sökte upp några kända och till mig nämnda spelbolag som, mycket riktigt, hade sitt säte på Malta och var i behov av svenskstalande personal. Jag , som utöver mitt modersmål hade många års erfarenhet av jobb i en spelbutik, fick jobb i princip direkt.

En helt ny värld öppnas nu. Ett riktigt jobb i en helt ny branch. Unibet där jag började jobba hade redan 300 medarbetare och branchen exploderade. Jag var mäkta imponera av allt och tyckte att det var jättekul. Detta till trots valde jag att lämna Malta för Stockholm. Varför då, kan man ju undra? Jag blev kär i en kille förstås, och flyttade till Stockholm och Sverige för honom.

Vi var inte tillsammans särskilt länge, men jag fick som tur var ett bra jobb på ett av de få spelbolag som då hade kontor i Sverige – Bwin. Jag älskade det jobbet också och stannade i tre år.

Under denna period träffade jag Richard, som fortfarande är min partner och pappa till mina barn. Han är från Irland och var redan tidigt öppen för att flytta från Sverige där han hade bott ett par år innan vi träffades. Då han också redan jobbade inom online gaming så var valet att flytta till Malta inte så svårt.

2010 flyttade vi ‘på riktigt’ till min favorit-ö Malta. Summerat kan man väl säga att det som ledde till detta var alla roliga minnen jag skapat på Malta i min ungdom, en jobb-branch som uppstod och möjliggjorde och dessutom gjorde det enkelt att få jobb, att jag träffade en person som också ville flytta från Sverige.

En månad efter oss kom Linnea ner. Några år senare en av mina bästa vänner. Några år efter det fler vänner från Stockholms-tiden. Familjen som driver puben har alltid funnits i bilden, jag har sett deras barn växa från bebisar till tonåringar, ta sin Holy Communion och gifta sig. Och han den där enda andra svensken har jag som sagt jobbat med på flera olika bolag genom åren och bor typ granne med nu.

Känslan av att vara den enda svensken kommer aldrig att komma åter. I och med spelbolagen så kryllar det av svenskar här. Men de flesta är här mer temporärt, inte som vi som verkligen har ‘settled’ här, t.ex köpt bostad, förlöst våra barn här och startat företag.

Som ni alla vet så arbetar jag inte längre inom online gaming. 2014 så slutade jag helt och hållet för att starta Spartan Kettlebells Malta tillsammans med Linnea. Att som kvinna och dessutom ‘barranija’ (utlänning) starta och driva ett företag har förstås varit en stor utmaning. Malta är litet, många gånger korrupt och gammaldags och som svensk och regelryttare sätts man konstant på prov, både tålamods- och moralmässigt. Saker tar lång tid och det fuskas till höger och vänster.

Malta är underbart och jobbigt på samma gång. Mycket är fantastiskt och mycket vill man bara styra upp. En av de saker som jag fortfarande uppskattar mest med att bo här är det sociala livet, samt att det liksom är en smältdegel av olika nationaliteter. Vädret också förstås, men det är ju givet.

För den som är nyfiken på Malta så är det jättelätt att åka hit. SAS, Ryanair och Norwegian flyger direkt. Och kommer ni hit, så är ni alltid välkomna att komma och träna med och hos oss. Spartan Kettelbells finns i St Julians.

Är ni sugna på att komma redan i vår, så håller vi faktiskt ett träningsläger i slutet av Maj (29,30,31) med tre pass om dagen. Är du nyfiken på det så kan du kontakta mig på instagram eller maila på info@spartankettlebellsmalta.com

Snipp, snapp, snut.  Så var sagan om hur Kettlebellmamman kom till Malta slut.

Jag bor som som sagt på Malta. Det är en ö o medelhavet nedanför Sicilien där jag har bott sedan 2010.

Det är på många sätt väldigt annorlunda än Sverige. Klimatet, kulturen, att samhället är så starkt påverkat av en religion, blandningen av alla olika nationaliteter, hur socialt livet är m.m m.m

Jag trivs väldigt bra här, och trots att det kan verka lyxigt och exotiskt att bo på en ö i medelhavet så är långt ifrån allt bra. Mycket är annorlunda, och vissa saker är bättre än vad jag som svensk är van vid, och vissa saker är helt klart sämre. Men dessa saker är förstås en smaksak.

Några vardagssaker som skiljer sig väldigt mycket från hur jag vuxit upp och levt i Sverige är i alla fall, på gott och ont:

1. Man kan inte dricka kranvattnet

Man köper antingen flaskor med vatten eller har en sån här dispenser hemma. Då är jag hemma i Sverige så älskar jag att dricka vatten från kranen. Det är SÅ gott! Tänk nu på det och drick i andakt nästa glas vatten du tar.

2. Man har ofta gas-spis

Läskigt i början, ja, men nu föredrar jag att laga mat på gas-spis över elektrisk spis. Men förstås lite läskigt varje gång man ska tända den. Vi använder även gas till att värma upp huset ibland då det är kallt, med en mobil gasvärmare som man kan dra omkring i huset.

Det kan verkligen bli jättekallt här inomhus på vintrarna. Utomhus är det förstås inget i jämförelse med Sverige, men det finns ingen centralvärme eller bra sätt att värma upp huset på så inte sällan är det samma temperatur inne som det är ute.

3. Man måste göra och skicka matlådor till skolan

En otrolig lyx som vi har i Sverige är ju skolmaten. Så otroligt praktiskt och bra att alltid få varm mat serverad, och att sitta tillsammans och äta. Vad det än är som serveras egentligen så tycker jag att det är en väldigt positiv rutin som sätts för barnen med att äta tillsammans i en matsal och att äta det som finns den dagen.

Här är det som sagt inte så, utan man skickar med en matlåda till barnen, från dagis och kinder och sedan i den riktiga skolan. Bra att kunna bestämma vad barnen ska äta, kan man ju tycka, men väldigt svårt ibland att variera och komma på saker som man kan skicka med då det är 35 grader varmt och maten ska hålla sig ok i lådan i väskan.

Jag försöker bara att skicka med olika saker hela tiden, så att han ändå blir tvungen att testa olika grejer och inte alltid får det vi vet han tycker om. Det har funkat än så länge.

4. Man kan dricka vin när som helst

Stor fördel Malta här. I alla fall för en vinälskare som jag. Ja. man kan dricka ett glas vin på lunchen, och om någon kommer hem till en så frågar man om den vill ha ett glas vin. Det är ingen som påpekar att ‘vad tokiga vi är nu som tar ett glas vin till maten på en tisdag’ eller som tittar snett på dem som väljer Prosecco istället för kaffe på fikan.

Men. Det är inte heller någon som förfestar för att bli full innan man går ut eller blir helt till sig då det serveras alkohol och måste köra all-in då det ska drickas eller andra beteenden som jag anser vara typiskt för Sveriges väldigt krystade alkoholkultur. Jag har skrivit mer om detta i detta inlägg: Allt eller inget! 

Jag ÄLSKAR att ta ett glas vin (rött) då jag kommer hem från jobbet och bara slappna av, kanske ha att sippa på då jag lagar mat, eller bara sitta ner och njuta av. Det är en viktig komponent i mitt liv, och något jag njuter mycket av.

5. Det är multinationellt

Det är är en av det saker som jag verkligen ÄLSKAR med att bo på Malta! Det är folk från hela världen som bor här, och man får jobba, hänga och lära känna så många olika typer av människor och kulturer. Och det bästa är att ingen värderas högre än någon annan, alla finns liksom på samma villkor. Alla pratar engelska med varann och man delar med sig av sin egen kultur med alla andra. I min sons klass är barnen från många olika länder, men de vet inte ens om det. Min son förstår t.ex inte att han är halv svensk/halv irländsk, och han vet inte vart hans klasskamrater kommer ifrån. Det är inget som tas upp.

Och på jobbet då! Hur mycket olika nationaliteter som helst som vi får träffa varje dag. Många Malteser förstås, men på en vanlig dag har vi folk från Polen, England, Finland, Norge, Holland, Filippinerna, Ungern, Italien, Libyen, you name it, som kommer och tränar hos oss.

Dessutom är vårt team Spartan-tränare på 8 personer från Sverige, Norge, Tjeckien, Tyskland, Venezuela, England, och Malta. Helt fantastiskt!

Jag tycker verkligen att det här är en av de största fördelarna med att bo här, och jag tycker att detta är en sån otrolig fördel för mina barn. Ingen här har någonsin sagt, och kommer aldrig att säga att ‘Maja är ju svensk från början, men nu är hon Maltes’, eller värdera att jag pratar maltesiska, eller engelska för den delen, utan att det hörs att jag är svensk som någon slags fördel i livet eller samhället.