Så mycket tid jag slösat på att vara ätstörd

Tänk så mycket tid av mitt liv, särskilt som tonåring, jag slösat på att hålla på med något så enormt onödigt som att vara ätstörd. Detta är på riktigt något jag är så bitter över att jag har lagt så många år av mitt liv av. Det började väl så smått då jag var 12-13, och jag kan inte säga att jag slog mig fri helt och hållet förrän kanske 22-23. Så mycket slöseri på tid.

Så mycket tankar jag la på att fundera på stå i spegeln och nypa i ‘fettet’ (det var skinn) och hata hur allt såg ut. På hur jag skulle kunna komma undan att äta med familjen eller på skolan. På att smyga ut och springa i hemlighet för att ‘förbränna’ något någon tvingat mig att äta. På att vakna på natten och börja göra situps på golvet i någon slags desperation och ångest över att inte ha kunnat motstå suget och ätit en Delicatoboll i cafeterian på skolan på dagen.

Att tycka att känslan av att frysa och vara yr hela tiden är det högsta betyget för att ens eviga ‘jobb’ betalar sig.

På att smussla med Varma Koppen-påsar och bara använda hälften av pulvret och slänga resten så att mamma skulle tro att jag ändå åt något. Att laga soppa på en halv lök och en halv tomat, vatten och kryddor. För varm mat ‘mättar bättre’. På att räkna kalorier.

På att stå i mitt rum i spegel och rita på hela min kropp med svart märkpenna för att markera alla delar jag inte tyckte om och ville ha bort. Det slutade med att jag var helt svart.

På att gå på BUP-möten tillsammans med mamma och pappa och sitta där knäpptyst och vara arg över att de bara ville förstöra min plan och tillvaro. Över att gå på BUP-möten själv och känna mig så enormt misslyckad om jag hade gått upp i vikt då den obligatoriska invägningen (som jag nu starkt ifrågasätter) hade ägt rum.

På att, då anorexia så småningom övergick till hetsätning och bulimi, ta bussen in till stan för att gå på nämnda möten, gå och köpa två Japp, för att sedan kräkas upp dessa på den lilla stigen från busstationen till BUPs entre. Där de tyckte att jag gjort så stora framsteg för att jag hade börjat gå upp i vikt.

Så mycket slingrande för att hitta ett sätt att spy upp maten då alla börjat komma på att det var just det jag höll på med. Att jag, då mamma verkligen vaktade så att jag inte gick på toaletten efter en måltid, gick ut och ställde mig och spydde i soptunnan utanför huset. Eller i papperskorgen i mitt rum.

Att spy så mycket och ofta att man utvecklar mekanismer för att göra detta genom att bara rulla magen och hulka på ett visst sätt. Så ofta att det bränner konstant i halsen.

Att planera hur man snabbast kan ta sig hem från skolan innan alla andra i hushållet, så att man har tid att göra en kaksmet, för att sedan äta hela smeten, tillsammans med mjölk för det är lätt att spy, och sedan försöka göra det hela ogjort innan de andra kommer hem.

Att få sån enorm ångest över kommentarer som ‘Du ser så frisk ut nu’ /’Du ser ut att må så bra’ då det enda man hör i huvudet är ‘Vad tjock du har blivit’, och tänka att om du bara visste hur mycket sämre jag mår nu än då jag var anorektisk.

Att göra allt detta för ingenting. Att på riktigt tro, och känna så starkt, att vara smal är det som spelar roll. Att trots att jag alltid älskat idrott och att träna, alltid göra det till ett tvång och något som ska loggas, mätas och överdrivas. Att undvika sociala sammanhang för att slippa äta. Att utsätta mina föräldrar för den enorma oro som detta måste ha varit.

Att slösa så enormt mycket tid på absolut ingenting. På något som är så onödigt.

På något som hade kunnat undvikas helt.

Om jag inte hade hört vuxna prata om hur tjocka de var. Eller om att de behövde banta. Eller se dem banta. Eller att någon påpekade nån gång att man inte borde ta så mycket smör på mackan. Eller att någon sa i skolan någon gång att man var ‘mullig’. Att den personen som sa det hade lärt sig av någon att det är något som är nödvändigt att påpekas. Om jag inte hade matats med bilder och tips på hur tjejer ska vara och se ut för att duga.

Ätstörningar är inte sjukdomar man bara får och som inte går att undvika, hejda eller bli av med. Det är beteenden man börjar med pga av omständigheter, intryck, upplevelser och känslor.

Jag vet inte exakt hur, men jag ska göra mitt yttersta för att mina barn inte bara inte får ätstörda beteenden själva, men också att de inte blir människor som säger och gör saker som kan göra så att andra får ätstörda beteenden. T.ex att inte påpeka hur deras egna eller andras kroppar ser ut på ett negativt eller bara rent utseendemässigt sätt. Helt onödigt och gör absolut inget positivt.

Om du själv är fast i ett problematiskt beteende när det kommer till mat, träning och kropp, så kom ihåg att det är bara du som kan förändra detta. Du måste bestämma dig för att sluta med det, och framför allt förstå att det är helt onödigt. Ingen, inte minst du själv, kommer att tacka dig för att du späkar dig själv, gör träning till ett tvång och hatar dig själv. Det är verkligen helt OVÄRT!

Är du en person (förälder, kompis, tränare) som säger och gör saker som triggar ätstörningsbeteenden hos andra? T.ex påpekar vad någon annan äter och hur de ser ut. Ja, vad ska man säga? Sluta med det. Punkt.